En Tom man inte kommer undan

Ibland åker jag buss samtidigt som en bekant. Vi brukar då alltid prata om nylästa böcker, men efter ett tag halkar samtalet in på Bob Dylan. Vi är överens om att man inte kommer undan Dylan. Han finns liksom alltid med på ett hörn. Men det finns flera sådana storheter, tror jag - andra kända singers/songwriters som åtminstone jag inte kommer undan. Jag tänker på Leonard Cohen, Neil Young, Van Morrison, Bruce Springsteen och kanske några till - men absolut också Tom Waits. Jag är inte något stort Waits-fan, men jag anser att vissa av hans bitar inte lämnar mycket framför sig. En del av hans låtar är helt klart Stora Mästerverk. Hans musik har en sådan där förunderlig charm som väldigt deppig musik ibland kan ha. Nu är jag ingen expert i ämnet, men jag antar att hans album "Swordfishtrombones" är hans verkliga höjdpunkt. Det albumet innehåller flera oerhört bra stycken. "Soldier's things" är ett sådant - här i en speciell variant: Att Tom Waits är en betydande poet skall jag inte behöva särskilt poängtera. Den här texten är ett bevis på det. Andra texter som skingrar eventuella tvivel på hans storhet som poet är t.ex. "Tom Traubert's blues", "Town with no cheer" och "In the neighborhood".

Tom Waits har dessutom ett alldeles eget uttryck. Man känner genast igen hans låtar och ingen annan låter som han. Men ibland kan jag få intrycket att han s.a.s. är fången i myten om honom själv - som en tungsint och lite knepig figur. Det må vara som det vill med den saken. Hans bästa låtar är odödliga mästerverk.