Spring, Lola!

Sedd igen: Nu har jag sett den igen. Jag gillar den för dess tempo, klippning, foto och "upplägg". (Och så Franka Potente, så klart.) Det finns en del missar, men det kan jag stå ut med. Någon tyckte att den påminde om en korsning mellan "Pulp fiction" och MTV. Det är ingen stollig jämförelse. "Upplägget" med tre varianter av händelseförloppet är tufft. Vi tvingas tänka medan Lola springer: Vad hade hänt om...?

Tom Tykwer är väldigt duktig på att använda filmmediets möjligheter. Som jag tidigare nästan nämnde är tempot, klippningen och fotot i särklass. Här drar vi inte i långbänk. Här kör vi full fart från början och hela vägen. Inte en sekund känns överflödig. Kameran är plötsligt placerad rakt ovanför, flera meter upp i luften - mycket effektfullt. Och musiken känns inte påklistrad eller störande. Den bidrar effektivt till stämningen.

OK, om man nu skall gnälla litet... Manuset är ju inget mästerverk i klass med filmhistoriens bästa manus, men man kan väl vara nöjd med en väldigt bra gjord film. Ty det är just vad det här är: ett grymt bra hantverk. Ett långfinger i luften åt alla pretentiösa filmskapare som innerst inne är misslyckade författare och tror att ett hyfsat bra manus är allt som behövs för att en film skall bli kanonbra. Se och lär. Så här gör man en film som aldrig släpper greppet om tittaren. Så här bygger man upp scener. Så här använder man kameravinklar, panoreringar, åkningar etc. på ett himla skickligt sätt.