Dagens dansk. 1

Egentligen borde man väl vara intresserad av våra nordiska grannländers författare. Men jag måste erkänna, att jag är mest intresserad av vissa danska författare och bryr mig inte särskilt mycket om de norska, finska eller isländska.

Jag känner lite speciellt för danskar i allmänhet. Jag finner dem trevliga, naturliga, chosefria och lätta att umgås med. Sedan spelar det väl in att jag "turade" som yngre. Det betyder, att man åkte färja Helsingborg-Helsingör t.o.r. Det tyckte man var väldigt häftigt och spännande. Då lärde man känna en del danskar visserligen mycket flyktigt och ytligt, men man lärde sig också lite danska på kuppen.

Av danska författare är bl.a. Leif Panduro en gammal favorit. Jag snöade först in på "Skit i traditionerna" från 1958. (Den avbildade upplagan här ovan är från 1969.) Sedan blev det "Aj, min guldtand", "Vägen till Jylland", "En man från Danmark" och ett par till. Alla en fröjd att läsa. Panduro kunde skriva med flyt. Läsningen gick som en dans. Så här - "pang på rödbetan" - börjar denna bok:

"I början var det en faslig röra.
Jag kommer inte alls ihåg hur jag hamnade på det här stället. Det är lite dimmigt för mig, förstår ni. Jag var i alla fall väldigt trött, även om konstapeln sa att jag var full. Han var satans envis på den punkten, det skulle aldrig falla honom in att tro på att jag var trött."