En sövande bok om bibliotek

Påbörjad och uppgiven:

Jag är ledsen, men jag kan inte stämma in i hyllningskören. Den här boken har ju fått så många lovord - i alla fall från personer som vill ge sken av att vara väldigt intresserade av bibliotek. Man skall ha läst den här boken för att kunna räknas in i de intellektuellas "in crowd" eller de högpannades "jet set", känns det som. Jag önskar, att jag kunde skriva något i stil med "Detta är världens bästa bok om bibliotek". Men det kan jag inte göra, ty jag finner denna bok tråkig och seg. Den borde ha varit spännande som en nagelbitare, som en kriminalroman skriven av Val McDermid eller Dennis Lehane i högform. Men si, jag tycker denna bok är ungefär lika spännande som en tågtidtabell. Jag gav upp på sidan 96.

Det stupar på språket. Manguel kan inte skriva fängslande - eller är det översättarens fel. Flytet saknas. Det blir en ökentorr prosa, helt humorlös och nästan humörlös. Jag hade önskat passion, blod, svett och tårar. Kapitelindelningen är krystad med långsökta titlar som "Biblioteket som myt", "Biblioteket som makt", "Biblioteket som skugga" och "Biblioteket som tillfällighet". Vissa illustrationer och bilder känns dessutom helt malplacerade, överflödiga och intetsägande. Jag hade önskat flera interiörbilder från kända bibliotek och bilder föreställande kända personer - i synnerhet författare - i sina egna bibliotek.

Visst är Manguel lärd och beläst. Det råder väl inget tvivel om det - när man ser noterna, bildförteckningen och namnregistret. Den här boken är inget hafsverk - det påstår jag inte. Men det är ju ingen rock'n'roll i språket. Det svänger inte det minsta. Varje mening känns trög, trög, trög.