Dylans "Blonde on blonde"

Ett historiskt album - på många sätt. Han hade redan retat gallfeber på renläriga folkmusikdiggare som envist hävdade, att Dylan skulle hålla sig till akustiska nummer. Vad brydde han sig? Inte ett iota. Han och The Band turnerade runt och blev utbuade överallt så fort de hade pluggat in. Vad brydde de sig? Inte mycket. Det var inget fel med deras musik. Det var publiken som inte hängde med. I och med detta album spikade han definitivt fast sin position som den störste singer/songwritern dittills och faktiskt - enligt min mening - ännu i dessa dagar. (Jag lade albumet utvikt på golvet och tog sedan kortet rakt uppifrån. Lite störande med blixten...) Albumet kom ut den 16 maj 1966. Då hade han redan vänt upp och ner på mycket med sina två tidigare album "Bringing it all back home" (eller "Subterranean Homesick Blues") och "Highway 61 revisited". Han var ingen smilfink, det hade vi fått lära oss. På detta albums omslag blev det befäst. Vi ser ett oskarpt porträtt, där han står lite nonchalant lutad mot en husvägg. Han ser mager ut, halsduken är slarvigt knuten och ansiktsuttrycket är knappast insmickrande. Han tittar, närmast rent förbaskat, argt in i kameran. Det här är ett omslag med så mycket attityd att det nästan bildas ånga.

Han hade gjort sig ett stort namn redan långt innan detta album kom ut. Han hade kunnat dra sig tillbaka då - knappt 25 år gammal - och ändå ha gått till musikhistorien. Senare samma år skulle han råka illa ut i en motorcykelolycka och det skulle dröja relativt länge (27 december 1967) tills han släppte ut nästa album, "John Wesley Harding" - med en helt annan röst och en annorlunda image.

"Blonde on blonde" var dessutom rockhistoriens första dubbelalbum. (Mothers of Inventions' "Freak out" släpptes enligt Allmusic i juli 1966.) Och här dyker en av rockhistoriens första riktigt långa låtar upp, med sina magiska omkväden: "Sad eyed lady of the Lowlands". Dylan blandade uppnosig rock med surrealistisk-gåtfull-mystisk svindlande vacker poesi, fylld med målande bilder. "Visions of Johanna", "One of us must know (Sooner or later)", "Leopard-skin pill-box hat", "Most likely you go your way and I'll go mine" och "Just like a woman" är andra bitar på denna dubbel som jag aldrig slutar digga.

När jag hade fyllt 15 år och skaffat min första (och enda) moppe, så körde jag omkring på landsbygden, lång och mager och med en halsduk slarvigt slängd runt halsen. Jag sjöng för mig själv "Now, little boy lost, he takes himself so seriously He brags of his misery, he likes to live dangerously And when bringing her name up He speaks of a farewell kiss to me He's sure got a lotta gall to be so useless and all Muttering small talk at the wall while I'm in the hall How can I explain? Oh, it's so hard to get on And these visions of Johanna, they kept me up past the dawn". Jag kände mig hur tuff som helst när jag blåste fram i 30 km/tim. Allt var möjligt. Jag hade världen för mina fötter - tack vare Dylan.