En Gorz-bok

Hå, hå, ja, ja. Alla dessa tjusiga drömmar och visioner och ideal. En gång i tiden trodde jag verkligen att André Gorz' böcker skulle förbättra världen. Det gör jag inte längre.

Ah, så jag beundrade den här boken. Jag läste den såååå noggrant och strök under och bar mig åt. Jag kände mig så smart när jag läste den. Alla vi som hade läst den var upplysta. Alla som inte hade läst den levde i ett intellektuellt mörker. Boken kom ut 1982 på förlaget bokomotiv och jag var tidigt ute med att köpa den.

Det här är en mening som jag strök under medan jag kände mig som en smart läsare: "Det är alltså omöjligt att avskaffa det samhälleligt bestämda arbetets avpersonalisering, banalisering, för att inte säga trivialisering, om inte arbetsdelningen avskaffas, det vill säga med mindre än att man går tillbaka till hantverket och byekonomin." (s. 140) Sartre sade i något sammanhang att André Gorz var en av Europas skarpaste hjärnor. Jaha. Det var kanske därför jag inte riktigt hängde med i alla tankegångar.

"Det problem som en 'post-industriell socialism' måste lösa gäller alltså inte avskaffandet av Staten, utan avskaffandet av makten. Vi måste skilja på rätt och makt, på statsapparat och maktapparat, även om de hittills alltid har blandats samman." (s. 158) Snyggt formulerat, men var det sant? Var hamnar Kapitalet i det här resonemanget? Sida vid sida och feta nackar...

"Nästan alla arbetare, och naturligtvis också bönderna, var 'fixare' som hade fantasi och en känsla för teknik (...) Denna arbetets kultur har nu förstörts. Vad kan en kabelarbetare, en programmerare och en stansoperatris göra med sitt yrkeskunnande när de väl är hemma hos sig? När man dödade autonomin i arbetet försvagade man också människors förmåga att vara autonoma utanför arbetet." (s. 221) Jaha. Har det blivit bättre sedan 1982? Jag tvivlar.

Det kan vara deprimerande att återvända till sådana här böcker. Jag har lätt för att tänka: "OK. Det lät ju tjusigt då. Men har boken ändrat något? Tror inte det."