Spela Allan

I det här sammanhanget är det rätt att spela Allan. Ingen skivsamling är komplett utan någon symfoni av Allan Pettersson. Just den här LP:n (från 1976) har jag haft i min ägo i många år nu och den gör jag mig aldrig av med (Bilden är en detalj):

Jag älskar kommentarer till album när de är generösa och när någon s.a.s. har lagt ned en del krut bakom dem. Fylliga booklets med en mängd snudd på onödigt vetande finner jag väldigt spännande att läsa. Här var det dock inte fråga om någon booklet, men ah... så bra "cover notes" Lars Sjöberg skrev till detta album... Låt mig citera!

"'Det var nån som sa, att jag komponerar i självömkan, i helvete heller, hur tror dom att man kan skriva musik när man sitter inkrökt i sig själv? När man skapar måste man stå ovanför och utanför sånt; medkänsla, javisst, medkänsla med alla dom som lider. I min barndom fick vi lära oss älska - men vi lärde oss också att hata...'
För Allan Pettersson är musiken som sådan mer än ett mål. Den är också ett medel, en väg till rening och frigörelse. (...)
Sjätte symfonin tillhör Allan Petterssons mest personliga verk, och näst efter den jättelika nionde symfonin är den hans största symfoni, både i speltid och spännvidd. (...)
slutet av Allan Petterssons sjätte symfoni är som det friska vattnet i oasen efter en lång och mödosam vandring. Och ibland är den drycken den bästa av alla."

Så strålande bra skriven är inte varje booklet. Vad jag här kan tillföra är inte mycket. Jag kan bara instämma med Lars Sjöberg när han hävdade att denna symfoni kan leda tankarna till Sibelius, Tjajkovskij och Brahms. Så bra är det - men det är inte plagiat, nej, det är oomtvistligt Pettersson. Det här är mäktig och odödlig musik. (Den kommer således aldrig att spelas på någon reklamfinansierad radiokanal.)