Förutsägbart om användandet av ordet "förutsägbar"

Nu får det vara dags att avskaffa det stående epitetet "förutsägbar". Det är så förutsägbart att en recensent skriver att The Eagles är förutsägbara! Det är som om allt förutsägbart per automatik är dåligt. Ja men, hallå... I så fall är det väldigt mycket som är dåligt. En recensent kan i ena stunden beskylla en artist för att vara förutsägbar och i nästa stund angripa en annan artist för att inte göra det man förväntar sig - med andra ord: vara svår att förutsäga. Tomas Ledin t.ex. gör väl fel hur han än gör. Om han förnyar sig, så tror han att han är nå't och då skall han plattas till. Om han gör likadant som han alltid har gjort, så är han trist förutsägbar. Alltid blir det fel. Suck.

Språkpolisen blir språkliberal?

Jag hade en gång en lärare som sade till oss elever på skarpen att aldrig börja en mening med ordet "Och". H*n hävdade bestämt att det bara är vissa yrkesförfattare som är duktiga nog att kunna inleda en mening med "Och".

Och det kan jag inte hålla med om. Här protesterar jag mot en språkpolis - jag som själv gärna rycker ut som språkpolis.

En annan sådan regel som jag retar mig på ibland är att man absolut inte får upprepa sig. Det verkar vara förenat med evig skam att t.ex. använda samma adjektiv, verb eller substantiv två gånger i samma mening. Tag t.ex. Ulf Lundells text "Öppen väg, öppen bil". Han skulle få underkänt för formuleringen "på en öppen väg i en öppen bil". MBT (Man Blir Trött). Det kan ju vara effektfullt med upprepningar!

En dubbel-DVD. Del 3

Summa summarum: en löjligt bra dubbel-DVD. Ord känns fattiga. Låt musiken tala. Jag har i alla fall lärt mig lite nytt:

* Dave Gilmour verkar vara en trevlig man
* Jag har fått tre nya favoritlåtar på kuppen: "Castellorizon", "On an island" och "High hopes".

"Remember that night - David Gilmour Live At The Royal Albert Hall" är en dubbel-DVD som jag bara skall äga - förr eller senare.

En dubbel-DVD. Del 2

Jag är inte klar med den än. Det här är en dubbel-DVD som heter duga. Här snålar vi inte. På skiva nr 2 får vi flera bonusspår, inspelade bl.a. vid olika konserter. Vi får t.ex. uppleva ännu en makalös version av "Comfortably numb". Vad sägs om det andra och avslutande gitarrsolot som är c:a 3,5 minuter långt? Jag säger bara: "Nobody does it better". Den biten har ju blivit något av Dave Gilmours paradnummer. Han förväntas spela den på varenda konsert - och helst skall han överträffa sig själv varenda gång. Man kan ju få prestationsångest för mindre.

Vi får också en dokumentärfilm om en turné genom Europa. Dave Gilmour och hans band kom bl.a. till Florens där de spelade på torget här. Konserten i Venedig senare fick skjutas upp en vecka p.g.a. krångel med scenbygget. När konserten väl blev av regnade det inte måttligt. Men publiken stod tålmodigt kvar - så klart. Dokumentären slutar i Gdansk där Dave Gilmour passade på att tillsammans med Lech Walesa hedra minnet av de polacker som dödades under strejken 1970 - "In 1970, Gdańsk was the scene of anti-regime demonstrations which led to the downfall of Poland's communist leader Władysław Gomułka. Ten years later the Gdańsk Shipyard was the birthplace of the Solidarity trade union movement, whose opposition to the Communist regime led to the end of Communist Party rule in 1989, and sparked a series of protests that successfully overturned the Communist regimes of the former Soviet bloc". (Citerat härifrån.)

Lysande extramaterial! Jag får återkomma i detta delikata ämne.

(Denna post redigerades nästa dag, den 31 mars.)

En dubbel-DVD. Del 1

Oj, oj. Jag hade gärna varit där...

Hur kan en man som påminner om en loj f.d. skogshuggare spela så gudabenådat bra? Efter att ha sett och hört den första DVD:n i denna utgåva har jag funderingar på att ändra i den här listan. Frågan är om han inte petar ner Clapton. Här är 23 bitar - alla bra, på olika sätt. Givetvis finns här med gamla "örhängen" som "Time", "Shine on you crazy diamond", "Wish you were here" och sistanumret "Comfortably numb" - alla klassiker från tiden med Pink Floyd. Ibland finns David Crosby och Graham Nash med och "körar" - sämre stöd kan man ha. Och i bl.a. "Comfortably numb" sjunger David Bowie på ett par ställen. Han verkar visserligen inte kunna texten så bra, men han sjunger väldigt fint. Här finns även en del låtar som jag har haft dålig koll på. Det blev bl.a. en positiv överraskning att höra makalösa "High hopes".

Dussinet fullt

Nu har jag gjort en s.k. tipstolva. Jag är barnsligt förtjust i att konstruera tävlingar i olika sammanhang. Det kan gälla tipsrundor, korsord och "tankenötter" av skilda slag. Jag tycker det är så himla roligt att jag nog skulle kunna jobba på heltid med sådant utan att tröttna.

Penny Lane revisited

Kan inte låta bli... Jag har skrivit det förr och jag envisas: "Penny Lane" är den bästa Beatlesbiten. Den är komplett. Den har allt. Bl.a. har den en himla bra melodi, ett flott arrangemang, en snygg produktion och en mästerlig text.

Jag har t.o.m. hävdat att den här låten är tidernas bästa. Och jag har inte haft anledning att ändra åsikt. Synd bara att man inte gjorde en bättre film till låten. Den här filmen blev ju ganska jönsig på ett liksom studentikost sätt.

Bort med reklamen

Så här gör jag med Aftonbladet numera:

Jag krymper bilden så att jag slipper högerdelen. Därute pågår alltid någon rullande reklam som stör mig till vansinne. På det här viset missar alltså alla Aftonbladets annonsörer mig som offer. Och jag tror inte att jag är ensam om att reta mig på den efterhängsna reklamen. Jag tror att många gör på samma sätt som jag. Annonsörerna gillar nog inte att man helt sonika beskär bilden på det här sättet. Vad säger ni nu på Aftonbladets reklamavdelning? "Tänkte inte på det"?

Minikurs i självförsvar

En bra scen som jag minns hyfsat väl trots att jag bara har sett den en gång i mitt liv - när jag var tonåring:

Spencer Tracy spelade enarmad - icke bandit utan hjälte. Han tog kontroll över den här situationen på det sätt som antagligen var det enda möjliga med en så töntig motståndare. (Har Chuck Norris sett den här filmen?) På svenska hette filmen "En man steg av tåget" och det betyg som den fick här känns rättvist. Det går att göra bra filmer på ett ganska torftigt manus - som jag vill påminna mig att det var.

Fe(i)stlig upptäckt

Jag upptäckte Feist tidigare i dag. Bättre sent än aldrig. "Hon kan nog bli nå't", tänkte jag. Ack, så bakom jag är. Hon har redan blivit något - kolla här hur många nomineringar hon har fått.

Inte nog med att hon har fått några riktigt bra musikvideos gjorda åt sig. Att komma på idén att döpa en låt till "1234" är ju genialt enkelt. Hon sjunger bra, hon gör bra melodier, hon ser bra ut - och så rör hon sig snyggt också (vilket videon här ovan bevisar). Det är bäst att hålla koll på vad Feist gör i framtiden.

En förbannelse

Det verkar som om jag ser saker andra inte ser. Det känns ibland som en förbannelse. Resultatet blir nämligen att jag får ta tag i saker och ting som egentligen andra borde ha tagit tag i för länge sedan. Det är ett fenomen som blir särskilt tydligt på jobbet. Jag ser överallt omkring mig förhållanden som inte är helt OK, sådant som borde ha rättats till sedan en tid tillbaka. Vissa människor retar sig på att jag ser fel överallt. Och ja, det är inte så himla kul för mig heller. Alltför ofta har jag anledning att tänka: "Om inte jag rättar till det här, så kommer ingen att göra det".

Det är en sorts förbannelse.

En provokation: Inga nya spel

Ibland när jag ser på TV hur man recenserar nya spel för TV:n eller datorn, så undrar jag om jag har en mardröm eller nå't. Varför sysslar vuxna människor med något så larvigt? Men så kommer jag på mig själv med att lösa ett sudoku eller Taipei. Men...

Allvarligt talat: kan det inte räcka med spel nu? Varför finns det ingen global myndighet som säger "Stopp! Nu räcker det! Inga flera spel! Alla pengar som hittills har lagts ned på att skapa och producera nya spel skall hädanefter användas till att borra brunnar och ge vatten åt alla människor som saknar vatten!"

Alla som känner behov av att spela spel kan använda de spel som redan finns. Det behövs inte ett enda nytt spel. Och om så vore - hitta då på ett nytt spel med de saker som redan finns i din närhet! Nu får det vara slut med daltandet med alla spelberoende och bortskämda i-landsboende åldersmässigt vuxna som aldrig blir mentalt vuxna.

Vi har kommit till ett läge i världshistorien där vi måste välja: antingen försakar vi en hel del och lyckas överleva - eller fortsätter vi i samma stil och låtsas som det regnar och går mot en säker undergång.

En Alice Miller-bok

När alla andra bombarderar er med tips om nya böcker, så är jag motvalls och rekommenderar gamla böcker. Nu är det dags att slå på trumman för den här:

Jag köpte den när den var nyutkommen i Sverige (1983) och jag blev genast asocial. Så mycket slukade den mitt intresse att jag knappt var kontaktbar under den tid som jag läste denna bok. Det var här jag för första gången blev bekant med Alice Millers begrepp "den svarta pedagogiken" och efter det var inget längre sig likt. Jag kan inte på rak arm komma på en enda annan facklitterär bok som har ruskat om mig i så hög grad som just den här.

Den svarta pedagogiken bygger på falska premisser och rena lögner, som t.ex. "(...) 3. att föräldrar a priori förtjänar aktning i egenskap av föräldrar, 4. att barn a priori inte förtjänar någon aktning, 5. att lydnad gör stark, 6. att självuppskattning är skadligt (...) 14. att kroppen är något smutsigt och motbjudande, 15. att häftiga känslor är skadliga (...)" (s. 69)

Det som kanske mera än något annat bidragit till att göra Alice Miller känd var hennes här framlagda beskrivning av Hitlers barndom. Hur kunde hon visa förståelse för en sådan genomond människa? tänkte man. Alice Miller: "Man måste lämna driftteorins välkända marker och fråga sig vad som sker hos ett barn som å ena sidan förödmjukas och förnedras av sina föräldrar och å andra sidan har ålagts att respektera och älska dem som gör så mot honom och under inga omständigheter ge uttryck åt sin smärta." (s. 147) "Adolf (...) levde under ständigt hot, ja i ett helvete, i daglig fruktan och i ett verkligt trauma. Dessutom var han tvungen att undertrycka alla dessa känslor och kunde endast rädda sin stolthet genom att inte visa smärtan, som han då måste tränga bort" (s. 159) "Redan som liten pojke lever han ut sin längtan efter befrielse från faderns förtryck i krigslekar." (s. 175) "(...) liksom fadern aldrig fick nog utan pryglade honom på nytt varje dag och nästan slog ihjäl honom när han var 11 år, så fick Adolf Hitler heller aldrig nog." (s. 187)

Jag vet, jag vet... Alla barn som misshandlas blir ju inte nya kopior av Adolf Hitler. Nej, visserligen inte. Det är så många olika faktorer som interagerar. Men tänk tanken: Om Adolf Hitler aldrig hade blivit misshandlad under sin uppväxt, om han i stället hade bemötts åtminstone med omsorg och respekt - vad hade då hänt? Hade Adolf Hitler då ändå blivit Nazi-Tysklands ledare? Ingen kan med säkerhet veta. Men det förefaller mindre troligt. All den monstruösa ondska som rymdes i den vuxne Hitlers kropp hade sitt främsta ursprung i hans uppväxt och den svarta pedagogik han blev utsatt för. Så trodde Alice Miller. Så tror jag.

Ett mäktigt hjärta, typ

Sedd:

Njae, jag vet inte... "A mighty heart" hade kunnat bli en väldigt spännande film - en riktig nagelbitare. Det blev den inte. Jag tycker DN:s recensent var onödigt snäll. Jag är mera beredd att instämma med MovieZines recensent. Filmen känns lite tafatt och även jag undrar "Vad vill den?". En stark trea är den värd, men inte mer.

Det är hyfsat bra hantverk, men man vågar inte så mycket. Att ha väldigt korta och snabba scener är ju ganska effektivt för att hålla tempot uppe, men hur kreativt/nyskapande eller djärvt är det? Nä, inte mycket. Och man hann aldrig bilda sig en klar uppfattning om den manlige huvudpersonen som ganska snabbt blev kidnappad. Det är bara genom Angelina Jolies agerande som man kan bygga någon sorts sympati för den kidnappade.

Dags för en Cohenlåt igen

Att Leonard Cohen är en stor poet är bortom allt tvivel. Kolla bara texten här. Det är världsmästarklass. Jag har tidigare nämnt
"There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."
Det är Poesi med stort P. Men även detta är stor konst - inte så uppiggande kanske, men likväl stor konst:
"You can add up the parts
but you won't have the sum
You can strike up the march,
there is no drum
Every heart, every heart
to love will come
but like a refugee."

Att se spöken mitt på ljusa dagen

Ursäkta, men lever vi på samma planet? Den här debattartikeln - om man kan kalla den det - är ju så verklighetsfrämmande att man undrar. "Mediernas religiösa propaganda" och "matad med kristen propaganda"? MBT (Man Blir Trött). Det är ju snarare tvärtom. Vi lever i ett sekulariserat land och medierna bidrar knappast avsiktligt till att göra det mindre sekulariserat. Jag tror inte att det finns en "dold agenda" att medierna skall indoktrinera oss i kristen riktning. Och "medierna" förresten - vad är det för konstig generalisering? Jag tror inte att alla medier drar åt samma håll.

Dessutom blandar ju skribenten ihop gudstro med diverse hokus pokus som horoskop, spökjakt och annat. Hon drar allt som hon inte betraktar som vedertagen vetenskap över en kam. Då är det lätt att samla poäng.

Vägen till lycka går genom snabba lån?

Detta är mycket moget skrivet av en ung man. Han har fattat galoppen. T.ex. detta om Jantelagen och den svenska avundsjukan. Det kommer de alltid dragandes med, dessa ytliga figurer som har skaffat sig framgång alldeles för enkelt och sedan inte tål kritik för att de är så ytliga.

Det här är riktigt bra: "'Jag vill få upp tjejers dåliga självförtroende och självkänsla' säger Löwengrip i en intervju i TV8 nyligen. Jag lyfter på hatten för detta (ingen märkeshatt men ändå). Dock undrar jag hur du planerar att genomföra dessa beundransvärda visioner. Genom att fotografera fler lattemuggar? Genom att tipsa om dyra jackor de inte har råd med? Anser du att man kan sminka sig lycklig och fnittra sig allmänbildad? Kom inte och säg att du förespråkar 'man duger som man är'-filosofin. Det skulle inte ens Ebba tro på."

Nej, just det. Man duger inte som man är i dessa modebloggares värld. Och man blir inte allmänbildad genom att spela TP, Jeopardy eller Postkodmiljonären ett par kvällar. Detta är också en klyscha, men den bygger på sanning: Man blir inte allmänbildad utan ansträngning. Men i allmänbildningen ingår mera än att kunna skilja Armani från Ge-Kås.

Nej, jag tycker Tobias Persson i det stora hela har rätt. Att bara intressera sig för shopping, varumärken och annat ytterligt ytligt - vad är det för liv?

Mirakel

Det är underbart med barnbarn. Alla barn är egentligen mirakel. Det är också mirakulöst att barn lär sig saker och ting. Hur kan barn över huvud taget lära sig säga ett enda ord? När jag ser på mitt barnbarn blir jag ännu mera övertygad om att Gud måste finnas.

Taipei revisited

För mycket stim och stoj. Jag drog mig tillbaka och spelade lite.

Det vill gärna bli bra.

Giltigt skäl

Det kommer inte att bli mycket tid till bloggande under påsken. Jag har annat att tänka på: barnbarnet är på besök... Det måste betraktas som ett giltigt skäl, eller hur?

Alla gjorde fel - straffa en

Mitt bland påskägg, påskgodis, påskharar, påskkärringar och annat kan det kanske vara på sin plats att påminna om detta.

Han dog för våra synder. Och han uppstod från de döda. Guds son kunde det. Ingen annan.

En gjorde fel - straffa alla

Proportioner... Sans och måtta... Det verkar vara obekanta begrepp för Usama. Tänk om en arab någonstans hade ritat en elak karikatyr av Jesus. Då kunde på motsvarande sätt någon terrorkåt tjomme med mycket pengar och boende i ett kristet land hota hela arabvärlden. MBT (Man Blir Trött).

Rocka för frihet

När olika krafter försöker krympa vår frihet är det dags att plocka fram lite rock'n'roll igen. När Kina försöker stoppa You Tube måste man reagera. Så, gott folk, här kommer två rockande hjältar - Neil Young och Bruce Springsteen tillsammans:

Skruva upp volymen och skaka loss! You Tube mot diktaturer var som helst! Läs mera om låten här. Den skrevs ju inte igår precis, men den har blivit aktuell igen - på ett annat sätt än det var tänkt från början. Texten kan du läsa här.

Två att räkna med

I dag fick jag anledning att sträcka på mig lite av en viss dos stolthet. Två experter på sökmotorer höjde nämligen två sådana (sökmotorer, alltså) till skyarna: Ask och Exalead. Vem har länkat till dem här ute till höger väldigt länge vid det här laget...?

Jag har ofta retat mig på Googles besserwisseri. Google tar för givet att man letar efter något annat än det man har skrivit in i sökfältet. Och så frågar Google om man inte menade ditt eller datt i stället. Nej! Det gjorde jag inte! Jag menade exakt det jag skrev. Kom inte här och mästra mig, Google.

ETC ger mer

I dag var jag inne och nosade på ETC. Oj, oj, oj. Det gav utdelning. Jag hittade det ena mera läsvärda än det andra. Kolla bara detta och detta och detta och detta. ETC tillhör den lilla klick i svensk press som verkligen har något viktigt att meddela.

Ögonen ser inte bra ut inuti

Det finns i alla fall en ledstjärna som jag försöker efterleva här på bloggen: att inte vara alltför privat. Men jag vet inte om det är alltför privat det jag nu tänker avslöja. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det kan vara av något allmänt intresse.

Jag har vid ett antal tillfällen tyckt mig ha ont bakom ögonen. Och så läste jag om ögonmigrän. Vips tänkte jag att det är ögonmigrän jag har haft. Och då blev jag lite skraj. Alltså: beställa tid hos läkare specialiserad på ögats sjukdomar. Häromdagen var jag således på undersökning. Vad kunde det vara? Jo, jag har "central venös retinit". Det är något med ärrbildningar och något med gula fläcken. Jag fick intrycket att det inte ger anledning till suicidala penséer, men det är nog inte heller något att leka med. Jag bör undvika konsumtion bl.a. av rödvin och grönmögelost. Två av mina favoriter! Så det kan bli. Nu börjar försakelsernas tidevarv.

Lykke gör mig olycklig

Nej, nej, nej. Visserligen har någon kultursnobb påstått att konsten måste få vara konstig, men jag vill inte tvingas att försöka uppskatta det konstiga. Den här plattan gitter jag inte anstränga mig att gilla:

Tänk er en karriärsugen tjej som imiterar Björk, Kate Bush och Tori Amos samtidigt utan att kunna sjunga och utan att kunna göra intressanta och vackra melodier. Ungefär så låter detta. Lykke Li må ha påbrå, men det hjälper inte. Jag har bara snabblyssnat på det här albumet en enda gång. Jag tänker inte ägna det en enda minut mera. Jag önskar att jag aldrig hade börjat lyssna på det. Det försöker göra sig sååå märkvärdigt sååå, men det är en enda lång artefaktisk och tillgjord gäspning. Det närmaste den totala likgiltigheten man kan komma - uppblåst till en jätteballong.

Splittrad bild

Beskuren skärmbildsdumpning från Expressen alldeles nyss:

Vad kan mera tydligt visa att vi lever i en galen värld? Kina stänger You tube, Dalai Lama kanske avgår, en panda blir aggressiv, bilens värde vill vi veta, orgasmen är en gåta och var shoppar man bäst i New York? Ack ja, så blandas stort med smått, allvar med nöje, globalt med individuellt - nu som förr. Och ingen bättring kan skönjas någonstans.

Trots allt i ordning - nästan

Yihaa! Nu har Trots allt (nästan) fått ordning på sin hemsida. Det är jag mycket glad för. Och ännu mera glad blir jag över att man har lagt ut intervjun med Sofia Karlsson som pdf-fil. Sofia med den gudomliga stämman.

Bagatellbok

Lars Gustafsson bloggar? Jag har svårt för att tänka mig det. Jag inbillar mig, att han s.a.s. i sin monumentala självbelåtenhet inte skulle kunna sänka sig så lågt.

Dock - i denna bok från 1979 förekommer det små stycken som påminner om bloggposter. På baksidan av pärmen förklarar författaren högtidligt, att denna bok är "Ett stycke självbiografi i skärvor. Prosadikter men ändå inte riktigt prosadikter. Verklighetsstudier som hos Linné, undersökningar av hur livet ser ut när man tittar på mycket nära håll." Ja, ja, att jämföra sig med Linné... Och prosadikter? Det finns inte mycket som påminner om poesi eller lyrik här, inte. Nå, Lars Gustafsson är ju knappast känd för dåligt självförtroende.

För säkerhets skull lade han till undertiteln "Banaliteter & brottstycken". Ingen skulle ju få intrycket att det här var så vidare allvarligt menat. Suck. Vi läsare skulle alltså få se, att den store Lars Gustafsson faktiskt också kunde intressera sig för små vardagliga fenomen. Det visar sig också - och det hade författaren kanske inte räknat med - att flera andra skulle kunna ha skrivit den här boken minst lika bra.

Det sistnämnda blir uppenbart nu när man kan läsa en massa bloggar med bloggposter som troligen aldrig hamnar i någon bok. Och hur kan det komma sig att när en etablerad författare utger små "tankekorn" och annat bagatellartat, så höjs det till skyarna som stor konst - samtidigt som bättre aforismer och annat smått och gott av okända bloggare betraktas som likgiltigt nonsens? Ibland blir man dömd på förhand för att man inte redan har ett aktat namn, ibland blir man dömd på förhand för att man uttrycker sig i fel forum.

Dagens irritationsobjekt

Journalister, IT-folk och andra som bara tar för givet en massa saker som de absolut inte borde ta för givna. Exempel?

IT-folk som säger att man "helt enkelt" får ta reda på datorns IP- eller MAC-adress. Visst, visst, tack för tipset. Det visar sig vara nästan lika svårt som att länka till en hemsida utan att vara uppkopplad på nätet. Och varför heter det MAC-adress när det gäller en PC? Nej, när man sysslar med datorer skall man lämna all vanlig logik och allt vanligt sunt förnuft åt sidan. Ty det fungerar inte i datorvärlden. Där har man upphävt alla gamla beprövade lagar och regler och hittat på nya - bara för att få användaren att framstå som klent begåvad.

Journalister, då? Jo, det gäller kanske i synnerhet sportjournalister (med vissa lysande undantag). Där tar man också som underförstått en massa saker. Man kan läsa en hel sportartikel som refererar en match utan att någonstans få reda på vilken sportgren det handlar om. Man kan t.ex. få läsa om en match i slutspelet och man kan t.ex. undra medan man läser om det gäller ishockey eller bandy. Men du får inte reda på det bara genom att läsa artikeln. Å nä. Du får svettas lite, du måste anstränga dig lite. Någon annanstans i tidningen finns det förhoppningsvis en tabell eller nå't som avslöjar att det där matchreferatet handlade om bandy. Sportjournalister i allmänhet verkar bara skriva för de redan frälsta. Man vill inte ha in någon nyligen sportintresserad "rookie". Nej, sportjournalistik är bara för de redan invigda. Inget inträde för andra.

Gemensamt för dessa figurer som tar så mycket för givet utan att tänka sig för är att de är urusla pedagoger. De kan inte förklara den enklaste sak på ett lättbegripligt vis. De kan få den enklaste addition att framstå som en förbryllande tredjegradsekvation. De vill väl gärna göra sig märkvärdigare än vad de egentligen är.

Ett par icke utbytbara talesätt

Vissa talesätt är ju ganska konstiga. Försök att byta ut det ena talesättet med det andra, så blir det liv i luckan. Det funkar bara inte.

Så här: Man säger ibland "Den tjuvaktiga skatan". Ibland säger man "De stjäl som korpar". Men aldrig, aldrig, aldrig säger någon "Den tjuvaktiga korpen" eller "De stjäl som skator". Det är som om själva talesättet, själva ordföljden och själva ordvalet, är viktigare än budskapet. Märkligt.

Några rader om ämnen jag undviker

Varför skriver jag inte om kriget i Irak? kanske någon undrar. Varför skriver jag inte om ditt och datt? Vissa ämnen undviker jag - av olika anledningar. Det finns ämnen som jag undviker därför att de är för svåra antingen för mig personligen eller för en blogg ö.h.t. Det finns ämnen som jag undviker därför att det finns andra som skriver om de ämnena så fantastiskt mycket bättre än jag. Det finns ämnen som jag undviker därför att jag anser att det kan vara bättre att försöka tiga ihjäl dem. Det finns vidare ämnen som jag undviker därför att de är mig totalt likgiltiga.

Så är det. Kräv inte av mig att skriva om något särskilt. Jag skriver inte på beställning - i alla fall inte här i denna blogg. Det är bara att gilla läget eller gå någon annanstans.

En melodi som fastnar direkt

Apropå förra posten... Den här låten blev genast en favorit. Videon är ganska kass, men den här melodin är en sådan som fastnar direkt. Det känns som om sommaren redan är här när man lyssnar på den.

Vi får aldrig glömma att Bruce är väldigt duktig på att göra bra melodier. Att han skriver bra texter behöver jag knappt nämna - det borde alla veta vid det här laget.

En första reaktion på "Magic"

Man skall aldrig räkna ut någon i förväg. Hur många gånger har man inte sagt om Rolling Stones att de är slut? Och så kommer de med någon ny låt som rycker undan mattan för en massa andra rockgrupper. Hur många gånger har man inte räknat ut Bob Dylan? Första gången var väl när han blev "elektrifierad". Sedan har man bedömt honom som slut t.ex. när han kom med "Self portrait", för att inte tala om när han gav ut "Knocked out loaded". Då var han definitivt knockad. Men si, de "gamla stötarna" kommer igen.

Jag hade fått för mig att Bruce Springsteen inte hade mera att ge. Nu är jag glad för att jag hade fel. Visserligen har jag hört det här albumet bara en enda gång, men jag blev fast genast. Jag gillar den här plattan från början till slut. Mitt högst preliminära betyg blir en fyra på en femgradig skala. Här kan man få en bild av hur olika recensenter har betygsatt "Magic". Men jag saknade texten till den sista låten "Terry's song". Då är det bra att kunna hitta texten på nätet.

Jag har lärt mig samma gamla läxa en gång till: räkna aldrig ut någon i förväg.

Dagens länktips

Bra låt - till en effektfull reklamfilm för Rädda Barnen. Visst känner du igen den. Den fastnar. Ungefär som Oh Lauras "Release me" fastnade. En bra låt måste "sticka ut" på något sätt. Det gör båda dessa låtar. Nerveds "I love you" med Anna Hanser får mig dessutom att tänka på Ulf Dagebys musik till "Ett anständigt liv". I min bok är det ett mycket högt betyg.

Kärleken kan krossa ditt hjärta

Det här är delvis apropå förra posten:

Den här biten är i mitt tycke en av Neil Youngs bästa. Texten är stor poesi. Det är så snyggt formulerat att vi kanske bara har ett enda motstycke i svensk poesi - nämligen Stagnelius' slutord i den egentligen titellösa dikt som börjar med "Vän, i förödelsens stund": "Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud". Hur som helst: texten till "Only love can break your heart" (som var med på Neil Youngs mästerliga soloplatta "After the gold rush") är mycket välformulerad, vacker och samtidigt djupt filosofisk.

Varningstext på mobiltelefon: This machine can kill

När skall vissa personer lära sig att ord inte är att leka med? Ord kan såra oerhört. Ord kan indirekt t.o.m. döda. Det här var inte heller särskilt oväntat. Att hota med ord är en handling. Handlingar har konsekvenser. SMS kan leda till självmord. Det är inte konstigt.

Ord har kraft. Glöm aldrig det.

Dagens irritationsobjekt

Ibland undrar jag om jag är överkänslig eller nå't. Ingen annan verkar reagera på samma sätt som jag i vissa lägen. I dag fick jag anledning att reta upp mig på ett par passagerare när jag åkte tåg till och från Stockholm. Det slår aldrig fel: jag hittar alltid någon att reta upp mig på. Det finns nämligen alltid minst en besserwisser på varje sådan tågresa. En retfull figur som är äckligt självbelåten och tar sig själv på jätteblodigt allvar - pratande högt och ljudligt så att alla kan höra hur förträfflig h*n är.

Take it icy

Visserligen kan man lära kroppen att stå ut med en viss smärta, tack vare kroppens egna smärtstillare endorfinet. Men det här är extremt:

Han är ett medicinskt fenomen. Prova inte detta själv! Han springer alltså ett halvt marathonlopp norr om Polcirkeln, klädd i endast kortbyxor och mössa. Snacka om att vara härdad.

Öh?

Var får vissa personer allt ifrån? En person X har skrivit text till en melodi. Varje någorlunda allmänbildad person känner genast igen melodin - det är "Guantanamera". Men X har fått för sig att det är ett stycke av Vivaldi. Kan ingen hjälpa X?

Kristna förföljs i Kina - och så sex i England...

Man kanske inte håller med om så himla mycket, men det är faktiskt värt mödan att besöka Dagen då och då. Just nu skriver man bl.a. om OS i Beijing (Peking). Egentligen borde evenemanget bojkottas - se här.

På annan plats i Dagen skrivs det att äkta makar bör ägna sig mera åt "making love" - enligt den anglikanska kyrkan i England. Ett trevligt förslag - och kanske oväntat från det hållet.

100 om dagen?!

Det är tydligen så, att jag nu har c:a 100 besök om dagen här. Det är ganska fascinerande med tanke på hur relativt få kommentarer jag får. Jag bugar och tackar för besöken, men ni kan gärna kommentera mera. Jag skall försöka vara snäll...

Suspekta läkare

Det är så irriterande detta att försäkringsläkare kan bedöma personers hälsotillstånd utan att träffa dem. Hur står de ut med att se sig själva i spegeln? Har de ingen yrkesheder? Tvi!

Det är ju alldeles självklart att även dessa läkare måste kunna granskas. Kan inte Socialstyrelsen sköta den uppgiften? Det är ju moment 22 om Socialstyrelsen inte kan kritisera läkarna därför att läkarna aldrig träffar patienterna - och JO kan inget göra eftersom JO inte kan göra en medicinsk bedömning. Alltså, går detta inte att lösa inom nationens gränser, så får man väl låta någon instans i EU fixa det. Någon nytta skall vi väl ha av EU.

Bloggbok?

Jag funderar allvarligt på att göra en bok av den här bloggen. Ja, vadå? Varför inte? Om Linda Skugge kunde och om Bodil Malmsten gjorde det, så... Jag kommer sannolikt inte att ha så stor läsekrets, men det kan ju droppa in någon krona då och någon krona då. Om jag lyckas lura alla huvudbibliotek att köpa var sitt exemplar, så har vi vips en upplaga på 290 volymer sålda. OK, jag blir säkert aldrig så rik som Liza Marklund eller Jan Guillou, men jag reder mig nog ändå.

Åter till Miles

Man kommer aldrig undan Miles Davis. Jag förmodar, att han var den enskilde person som förändrade den moderna musikhistorien mer än någon annan. Om vi hade kunnat fråga honom, så skulle han säkert ha hållit med.

Den här biten är hämtad ur albumet "Sketches of Spain" - ett av de album han spelade in tillsammans med ett annat musikaliskt geni: Gil Evans. Om du trodde, att Miles aldrig var någon duktig musiker utan bara väldigt stöddig och slängd i käften... Då trodde du fel.

Lämna dem!

En bra TV-serie får intressanta följder. Det är rätt. Bryt upp, kvinnor! Stanna inte kvar i sådana helvetesförhållanden. Män som slår kvinnor är fega kräk. Lämna dem!

En ganska trivial bok

Jaha. Så var den boken läst. Där ljög jag. Jag har inte läst varje ord. Jag har skumläst boken. Ty jag fann den ganska banal.

Jag är ledsen om jag nu sårar någon, men jag har min åsiktsfrihet. Jag tycker, att den här boken är relativt trivial och inte kommer med så mycket nytt eller djupsinnigt. Det mesta av det som här framförs hade lika gärna kunnat framföras av vem som helst som har genomlevt en del och besitter en någorlunda bra språkbehandling. Det mesta är nämligen tämligen självklart. Vad sägs t.ex. om det här?: "En handling som gagnar en individ kan missgynna en annan. Även om vi vill kan vi inte alltid räcka till, eftersom vi ibland ställs inför omöjliga val. Det enda vi kan göra är vårt bästa, i medvetenhet om att vi ibland misslyckas, och med insikten om att detta ibland kan få negativa konsekvenser, även för oss." (s. 191) Ingen riktig kioskvältare, om du frågar mig.

Och så där håller det på sida upp och sida ned, tycker jag. Den ena truismen efter den andra. Visst är detta en bok som man kan tycka om. Den vill väl. Man mår inte dåligt av att läsa den. Den är mysig och trevlig. Men man skall inte vänta sig några fantastiska djupsinnigheter som ger den ena Aha-upplevelsen efter den andra. Nej, sådant får man leta efter på annat håll. Einhorns bok påminner lite väl mycket om vissa spalter i veckopress och kvällstidningar dit man kan vända sig "i förtroende" och få svar av någon som svarar "förtroligt".

För den nyfikne som undrar om jag kan nämna en enda bok som var fylld av djupsinnigheter och faktiskt gav "den ena Aha-upplevelsen efter den andra", så vill jag ta Elias Canettis "Massa och makt" - en helt makalös bok.

Rapport från en joggare

Nu har jag fått ordning på joggingrutinerna. Minst fyra ggr i veckan (ibland fem) är jag ute och tar mig fram med båda fötterna, utan hjälpmedel som t.ex. cykel, stundtals och regelbundet samtidigt i luften - således joggande. I dag lyckades jag hålla mig joggande i 9 km utan paus. Vilken tiden blev skall jag inte avslöja. Men målet för min träning kan jag meddela: att före slutet av maj klara av en mil på mindre än en timme. Människan mår bra av realistiska mål att sträva mot och möjligen uppnå.

Några rader om känslor

I går råkade jag se en snutt av filmen "I am Sam". Jag är glad för att jag stannade till och fortsatte titta. Det visade sig vara en bra film. Sean Penn och Michelle Pfeiffer spelade fantastiskt bra. Sean Penn spelade förståndshandikappad ungefär lika bra som Dustin Hoffman spelade en s.k. idiot savant i "Rain man". Jag tror f.ö. inte att en film som Michelle Pfeiffer är med i kan vara dålig.

Jag "hajade till" inför en dialog i filmen (som "by the way" är en film med mycket bra dialog) där Sam (Sean Penn) anklagar Rita (Michelle Pfeiffer) för att inte ha känslor:

Sam: Yeah, but I tried, I tried hard.
Rita: Try harder!
Sam: Yeah, but you don't know, you don't know!
Rita: I don't know WHAT?
Sam: Yeah, you don't know what is like when you try, and you try, and you try, and you try, and you don't ever get there! Because you were born perfect and I was born like this, and you're perfect!
Rita: Oh, is that right?
Sam: People like you don't know...
Rita: People like me?
Sam: People like you don't know what is like to get hurted. Because you don't have feelings. People like you don't feel anything!

Tyvärr finns inte resten av den här dialogen med i IMDb. Det är resten av denna ordväxling som kanske är den bästa i hela filmen. Rita går nämligen i försvarsställning och förklarar att även hon minsann kan känna sig helt misslyckad, sårad o.s.v. Och här är vi framme vid något fruktansvärt viktigt:

Lita aldrig på en enda människa som påstår sig veta hur du känner dig. Den människan är i så fall en dilettant, en pellejöns, en amatör. Ingen människa vet exakt hur en annan människa känner sig. Man kan på sin höjd påstå detta: "Jag tror, att jag kan sätta mig in i hur du känner dig".

Metabloggpost

Bloggfenomenet är ett slags individualistiskt uppror, tror jag. Min lilla hypotes är att de flesta bloggare är trötta på grupparbeten, bikupor och annat kollektivt tjafs. Vi vill komma till avslut snabbare. Vi vill inte hålla på med fruktlösa diskussioner om allt möjligt. Vi har också insett, att allt inte blir bättre bara för att man gör det i grupp. (I grupparbeten förefaller snarare den genomsnittliga IQ:n sjunka med sisådär 10 poäng - det är min åsikt.) Vi bloggare tänker nog ofta: "Det där kan jag göra lika bra - eller t.o.m. bättre - själv, på egen hand".

Vårjakt

Stack iväg för att jaga vårtecken. Fann detta:

Vitsippa! Tidigare i veckan såg jag tofsvipor. Nu händer saker.

Men vad är detta? Har jag hamnat i "Down by law" eller "Den sista färden"? Ingetdera. Det här är nästan nästgårds.

Dagens Amy heter faktiskt Winehouse

Lyssnade på albumet "Back to black" med HÖG VOLYM på vägen till och från återvinningsstationen. Amy Winehouse är en miljöfara. Man vill ju dra ut på bilkörandet så länge det är möjligt om man lyssnar på hennes röst medan man kör. Det här är så sanslöst bra, att superlativer inte räcker till.

Jag sticker ut hakan och hävdar: Amy Winehouse är det största som har hänt inom musiken sedan The Beatles. Vadå The Ronettes och "Be my baby"? Vadå Aretha Franklin? Vadå Madonna? De är mossiga. Vadå alla andra moderna sångerskor? Amy Winehouse regerar. Hon sopar banan med alla andra. Ingen annan sjunger med sådan inlevelse som hon. Jag tror på varenda stavelse hon för ut genom sin mun.

Putte, put that away (?)

En sak till angående "Så ska det låta"... Jag har lagt märke till att Putte Nelsson inte längre har ett kors runt halsen. Vad kan det bero på? Har han blivit tillsagd att det kan verka stötande? Har någon tittare känt sig förorättad? Är det förbundet Humanisterna som har bedrivit lobbyverksamhet? Vad är det frågan om? Kan vi få en förklaring?

Dagens Amy heter inte Winehouse

Såg delar av "Så ska det låta". Alltså... jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta: Amy Diamond kan bli hur stor som helst. Måtte hon bara få kloka rådgivare, managers, producenter och andra personer runt sig. Risken finns ju annars att hon blir sönderexploaterad. Hon är väldigt ung men uppträdde i kväll som en fullfjädrad artist. Jag blir väl snart kallad gubbsjuk, men hon är ju fantastisk. Så duktig vid så unga år - vad månde bliva?

Nick Cave i farten igen

Det känns som att jag måste ha deras senaste album. Nick Cave & The Bad Seeds är aldrig likgiltiga. Det svänger väldigt fräckt och kaxigt - ungefär som med Neil Youngs grupp Crazy Horse.

Läs recensioner här, här och här.

Att vara nöjd leder till att man blir nöjd, typ

Att känslan av tacksamhet kan ha positiva effekter kan ju tyckas vara en truism. Andra kanske menar att det är rent nonsens att påstå något sådant. Men nu har en forskare lyckats visa att det faktiskt är mycket sannolikt. Läs gärna även den artikel som hänvisas till.

Dagens irritationsobjekt

När den busshållplats som utlyses inte alls är den man stannar vid. Det är så störande när det hela har hamnat ur fas. Tänk dig att du inte har en aning om vad busshållplatserna heter och så har du fått tipset att kliva av vid hållplatsen "Grytan". Men den där rullande informationen är pucko, så när du tror att du kliver av vid hållplatsen "Grytan", så kliver du i själva verket av vid hållplatsen "Stekpannan". Det betyder att du får gå en kilometer extra. Kul?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 27

Alla dessa människor som inte väljer sina strider. Alla dessa människor som tar strid om allting. Varför inte bara svälja förtreten i vissa lägen? Hur orkar de känna sig förorättade, orättvist behandlade, förbisedda etc. i alla möjliga situationer? De gör anmälan hit och anmälan dit och de skvallrar för f-n och hans moster. Kan de inte använda sin myckna energi till något mera konstruktivt och samhällsnyttigt?

En Pat Metheny-platta

Vad tiden går... Det var troligen 1993 jag köpte den här plattan. Jag har aldrig varit någon stor diggare av Pat Metheny och hans musik. Han är tydligen jättestor i vissa kretsar och han har spelat med flera av de "stora grabbarna". Hans musik är dock lite för "duktig" i min smak. Jag kan visst begripa att han är en skicklig musiker, men jag får sällan goda "vibbar" av hans låtar. Dock gillade jag delar av "Secret story".

Jag aldrig brytt mig om att skaffa flera album av honom. Jag vet inte vad jag har missat, men jag gissar att jag inte har anledning att sörja.

Den här biten nedan är min favorit på ovan nämnda album. Den är snyggt uppbyggd, med en meditativ början som nästan omärkligt går över till lite mera dramatiska tongångar för att sedan bli nästan vild och så småningom lugna ned sig igen. Den kan leda tankarna till Ravels "Bolero".

Pat Metheny spelade här själv "all synths, keyboards, elec. perc., guitar synth". Duktig pojke. Mer känsligt än så här blir det nog aldrig med Metheny.

Dagens Amy

SolosångMats Olsson pratade om henne i "Gokväll" den 8 februari. Han ville bjuda in henne på en god middag. Jag förstår honom. Kolla detta och spola fram så att c:a 23 minuter och 30 sekunder av programmet har passerat. Mats började sedan prata om Amy efter 26 och 24. Mycket god smak har han, Mats. (Och att bjuda in Snurre Sprätt! Så obeskrivligt cool.) Passa på att titta nu. Snart finns väl inslaget inte kvar på nätet.

En brud man inte bråkar med. Gud hjälpe henne mot diverse onda krafter.

Hög IQ - vad är grejen?

Jag snokade runt på Bloggportalen för att se vad folk har bloggat om IQ. Det är tydligen ett kärt ämne. Och ordet "IQ-befriad" används flitigt, liksom uttrycket "IQ fiskmås". Det är vidare så, att många helt ohämmat skriver om sin egen IQ. Så nu undrar du kanske... [Fyll i det som saknas]. OK, enligt både Illustrerad vetenskaps nät-test (som jag f.ö. gjorde för länge sedan - innan jag visste hur man gör en skärmbildsdumpning) och boken som avbildas här nedan har jag en IQ på 138.

Enligt Eysencks böcker skall jag ha en IQ på c:a 150. Samma resultat fick jag när jag gjorde testen i den här boken.

Till detta vill jag framför allt hävda följande. Ett IQ-test avslöjar bara hur bra man är på att lösa ett IQ-test. Det avslöjar inte hur begåvad man är inom olika områden. Och man kan träna upp sin förmåga att lösa IQ-test (visserligen inte i det oändliga, men i alla fall en ganska bra bit). Jag känner mig precis lika förvirrad som många andra inför flera av livets gåtor. Det finns så mycket annat som är värdefullt här i livet. S.k. emotionell intelligens, social kompetens, kreativitet m.m. är ofta mycket mera relevanta som stora tillgångar i umgänget med andra människor. Att ha en hög IQ - såsom den mäts med IQ-test - är generellt sett ett överskattat fenomen, vill jag påstå. Ty jag kan undra vad jag skall ha min höga IQ till. Det känns som om den bara är bra att ha när jag skall lösa IQ-test. Jag känner i alla fall inte att jag åker räkmacka genom livet. Jag kan också bli ställd - som så många andra - t.ex. inför alla knepiga val som måste göras. Jag vet däremot att det finns personer som inte skulle få så bra resultat på IQ-test - men de klarar sig utmärkt här i livet ändå.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 26

Pratkvarnar som tror att de äger världen. Dessa typer som sitter i fullpackade bussar och pratar i mobiltelefon som om de vore ensamma ombord. De skrävlar och går på som om de vore omnipotenta. I själva verket kanske de inte klarar av någonting alls. I min ungdom hörde jag ofta uttrycket "Han kan inget annat än att låta flabben gå". Så är det med den här typen. Det är alldeles för mycket snack och ingen verkstad alls. De verkar inte få något vettigt alls ur händerna. De här figurerna överdriver allting, gör allt så dramatiskt och förstorar bagateller till något livsavgörande. De lever och handlar efter modellen "Fort men fel". De tror att de är axeln kring vilken jorden snurrar - när det i själva verket är de själva som är helt snurriga. Prat verkar vara en drog för dem. Eller är det ständiga pratandet som tics eller nervösa överslagshandlingar.

En dystopi?

Man kan hoppas att den här filmen inte blir verklighet...

Fram ur gömmorna

Underliga saker kan man finna när man letar i gömmorna. Här kommer två teckningar som jag gjorde när jag var liten. Jag bekänner: jag har aldrig varit bra på att teckna och jag kommer förmodligen inte att bli det någonsin. Jag hoppas dessa barndomsfiaskon är preskriberade nu.

Varför försökte jag rita "Världens största rompa" och "Världens minsta rompa"? Och vad har cowboyn med saken att göra? Har han världens största mage?

Här skulle en gangster skjuta en ängel och "Leif ska ta ägg, då kommer mamman med mat". Det är inte lätt att veta hur barn tänker.

Min barndoms teckningar kanske är en guldgruva för en "hjärnskrynklare"? Jag minns att mina teckningar ofta handlade om våld, mord, brott och straff, tjuv och polis och ond, bråd död. Min första skolfröken blev chockad över mina våldsamma fantasier. Jag fattar inte var jag fick allt ifrån.

Ett kap med Neil forever Young

Den här musik-DVD:n hittade jag i ett köpcentrum i Helsingör. Pris c:a 49 danska kronor. Hela konserten - i "Cow Palace" i San Francisco den 22 oktober 1978 - är nästan två timmar lång. Här finns en makalös version av "Like a hurricane". Jag hade lätt kunnat betala hela summan bara för den låten.

En vandring på gågatan

Vi brukar försöka "tura" till Helsingör när vi är nere i nordvästra Skåne. Så även denna gång.

På färjan lade jag märke till denna skräpstation - om jag får kalla den så. Jag undrar hur man tänkte här. Jag kollade runt för att se vad det stod på den andra "skräpstationen". Där stod det ingenting alls. Så hur vill man att folk skall sortera skräpet? Inte alls? Varför då över huvud taget ha två skyltar med texten "Övrigt"? Det här med informationsteknik, tydlighet och pedagogik är sannerligen inte lätt.
En vy över den gata i Helsingör som kan sägas motsvara "ströget" i Köpenhamn. Jag har beskurit bilden hårt i nederkant - så att ingen skall kunna bli igenkänd. Visst är det mysigt med sådana här ganska smala gågator fulla med trevliga affärer, kondis m.m.?
På den stora gågatan i Helsingör finns det här stället - "Phonoteket" - som betyder lite extra för mig. En gång i tiden gick jag en kurs i att starta eget. Vi elever borde mot slutet av kursen alla presentera var sin affärsidé. Min idé - nu kan jag väl avslöja den, eftersom den knappast är så himla unik - var att driva en affär där man kunde köpa CD-album i genrerna klassisk musik och jazz samtidigt som man kunde fika och dansa. Min affär skulle heta "Klazz" eftersom den var "nischad" kring klassisk musik och jazz. Jag skulle också sträva efter att ha alla relevanta och högklassiga album inne alltid. Det fick aldrig gapa tomt någonstans. Nå, "Phonoteket" här på bilden är ungefär som min affärsidé förverkligad. Här kan man gå in och bläddra bland CD-album i flera olika genrer och sätta sig ned för t.ex. en kopp kaffe med någon kaka.

En vandring på berget

Eftersom jag har varit bortrest och utan tillgång till internet, så har det inte blivit något bloggande på ett par dagar. I fredags eftermiddag stack vi söderut. På lördag morgon gick jag en runda på berget mol allena och före frukost.

Än så länge har inte bokskogen blivit grön. Men det dröjer nog inte så länge.

Alla ni som såg "Kullamannen" - denna makalösa kultförklarade TV-serie - känner kanske igen den här längan. Här innanför, på gården, spelades flera scener in.

Vidare på min vandring fick jag denna utsikt. (Jag ber om ursäkt för den sneda horisonten. Det var så dålig sikt.) Det man normalt kan se där borta vid horisonten är bl.a. Magnarp och Vejbystrand.

Det blev en bra början på dagen. Jag diggar att promenera eller jogga för mig själv - i "splendid isolation" - innan andra har vaknat.