En ganska trivial bok

Jaha. Så var den boken läst. Där ljög jag. Jag har inte läst varje ord. Jag har skumläst boken. Ty jag fann den ganska banal.

Jag är ledsen om jag nu sårar någon, men jag har min åsiktsfrihet. Jag tycker, att den här boken är relativt trivial och inte kommer med så mycket nytt eller djupsinnigt. Det mesta av det som här framförs hade lika gärna kunnat framföras av vem som helst som har genomlevt en del och besitter en någorlunda bra språkbehandling. Det mesta är nämligen tämligen självklart. Vad sägs t.ex. om det här?: "En handling som gagnar en individ kan missgynna en annan. Även om vi vill kan vi inte alltid räcka till, eftersom vi ibland ställs inför omöjliga val. Det enda vi kan göra är vårt bästa, i medvetenhet om att vi ibland misslyckas, och med insikten om att detta ibland kan få negativa konsekvenser, även för oss." (s. 191) Ingen riktig kioskvältare, om du frågar mig.

Och så där håller det på sida upp och sida ned, tycker jag. Den ena truismen efter den andra. Visst är detta en bok som man kan tycka om. Den vill väl. Man mår inte dåligt av att läsa den. Den är mysig och trevlig. Men man skall inte vänta sig några fantastiska djupsinnigheter som ger den ena Aha-upplevelsen efter den andra. Nej, sådant får man leta efter på annat håll. Einhorns bok påminner lite väl mycket om vissa spalter i veckopress och kvällstidningar dit man kan vända sig "i förtroende" och få svar av någon som svarar "förtroligt".

För den nyfikne som undrar om jag kan nämna en enda bok som var fylld av djupsinnigheter och faktiskt gav "den ena Aha-upplevelsen efter den andra", så vill jag ta Elias Canettis "Massa och makt" - en helt makalös bok.