En Alice Miller-bok

När alla andra bombarderar er med tips om nya böcker, så är jag motvalls och rekommenderar gamla böcker. Nu är det dags att slå på trumman för den här:

Jag köpte den när den var nyutkommen i Sverige (1983) och jag blev genast asocial. Så mycket slukade den mitt intresse att jag knappt var kontaktbar under den tid som jag läste denna bok. Det var här jag för första gången blev bekant med Alice Millers begrepp "den svarta pedagogiken" och efter det var inget längre sig likt. Jag kan inte på rak arm komma på en enda annan facklitterär bok som har ruskat om mig i så hög grad som just den här.

Den svarta pedagogiken bygger på falska premisser och rena lögner, som t.ex. "(...) 3. att föräldrar a priori förtjänar aktning i egenskap av föräldrar, 4. att barn a priori inte förtjänar någon aktning, 5. att lydnad gör stark, 6. att självuppskattning är skadligt (...) 14. att kroppen är något smutsigt och motbjudande, 15. att häftiga känslor är skadliga (...)" (s. 69)

Det som kanske mera än något annat bidragit till att göra Alice Miller känd var hennes här framlagda beskrivning av Hitlers barndom. Hur kunde hon visa förståelse för en sådan genomond människa? tänkte man. Alice Miller: "Man måste lämna driftteorins välkända marker och fråga sig vad som sker hos ett barn som å ena sidan förödmjukas och förnedras av sina föräldrar och å andra sidan har ålagts att respektera och älska dem som gör så mot honom och under inga omständigheter ge uttryck åt sin smärta." (s. 147) "Adolf (...) levde under ständigt hot, ja i ett helvete, i daglig fruktan och i ett verkligt trauma. Dessutom var han tvungen att undertrycka alla dessa känslor och kunde endast rädda sin stolthet genom att inte visa smärtan, som han då måste tränga bort" (s. 159) "Redan som liten pojke lever han ut sin längtan efter befrielse från faderns förtryck i krigslekar." (s. 175) "(...) liksom fadern aldrig fick nog utan pryglade honom på nytt varje dag och nästan slog ihjäl honom när han var 11 år, så fick Adolf Hitler heller aldrig nog." (s. 187)

Jag vet, jag vet... Alla barn som misshandlas blir ju inte nya kopior av Adolf Hitler. Nej, visserligen inte. Det är så många olika faktorer som interagerar. Men tänk tanken: Om Adolf Hitler aldrig hade blivit misshandlad under sin uppväxt, om han i stället hade bemötts åtminstone med omsorg och respekt - vad hade då hänt? Hade Adolf Hitler då ändå blivit Nazi-Tysklands ledare? Ingen kan med säkerhet veta. Men det förefaller mindre troligt. All den monstruösa ondska som rymdes i den vuxne Hitlers kropp hade sitt främsta ursprung i hans uppväxt och den svarta pedagogik han blev utsatt för. Så trodde Alice Miller. Så tror jag.