Ritchie i de fina salongerna anno 1969

Snacka om klassisk konsert. Här spelar en virtuos:

Deep Purple i den här sättningen måste vara tidernas bästa hårdrockgrupp. Alla var de, var och en, grymt duktiga musiker och tillsammans var de otroligt samspelta. Och jag tycker - nu liksom tidigare - att Ritchie är tidernas bästa rockgitarrist.

"Klassiker" genomgången

Nu spinner jag vidare på den här tråden. Min åsikt står fast. Den bästa boken av de sju är "Kan man vara kristen?". De därefter bästa är "Om bön", "Lidandets problem" och "Anteckningar under dagar av sorg". De övriga kan man lika gärna leva utan, tycker jag nu. Som helhet känns Lewis' "Klassiker" otidsenlig. Den ger träsmak. Lewis' skrivstil var alltför omständlig, mångordig och smått "besserwissrig". Dessutom var ett par böcker väldigt "sökta" och "konstruerade". Att jag nu äntligen har läst hela boken är inte helt sant. Jag kände mig nämligen tvungen att forcera läsningen ibland när det blev alltför svårtuggat och sövande. Att läsa hela "Klassiker" är som att ge sig in i ett triathlon i motvind och med ett par onödiga kilon. Men nu är det gjort och mina understrykningar kommer jag att kolla då och då. Därmed var läsningen inte helt bortkastad.

Dagens P J Harvey

Så cool, så tuff, så charmig. Allt i ett.

Dubbla budskap

Å ena sidan...
Å andra sidan...

Besynnerlig inställning

Skärmbildsdumpning från Expressen:

Jag blir trött. Ungefär en femtedel av de personer som har bemödat sig om att svara påstår sig alltså inte läsa böcker. Stackare. Det är nästan så att jag vill fråga dem: "Hur känns det att leva i ett sådant andligt mörker?". Men de skulle kanske inte förstå frågan? Är det någon märklig princip bakom denna inställning? Tror man sig bli hjärntvättad? Tror man sig vara allkunnig och s.a.s. färdigbeläst? Är man inte det minsta nyfiken? Är man helt enkelt väldigt lat och likgiltig? Vad är det frågan om?

1001 filmer...

Köpt på bokrean:

Den här är enligt mig en typisk måste-äga-bok. Det gläder mig särskilt att man har valt detta omslag, eftersom "Gudfadern" i mitt tycke är tidernas bästa film. Men det är givetvis ett hopplöst företag att skriva en sådan här bok. Det finns alltid invändningar att göra mot urvalet. Och här saknas t.ex. Ettore Scola! Inte en enda film av honom finns med. Hyste medarbetarna något personligt agg mot Scola? Jag saknar ett knippe Scola-filmer, i synnerhet "Vi som älskade varann så mycket". Den filmen kom 1974.

Vilket makalöst filmår 1974 var! Då kom Kurosawas "Vägvisaren" ("Dersu Uzala"), Coppolas "Avlyssningen", Tarkovskijs "Spegeln", Cassavetes' "En kvinna under påverkan", Brooks' "Det våras för Frankenstein", Polanskis "Chinatown", Brooks' "Det våras för sheriffen", Coppolas "Gudfadern II", Fassbinders "Rädsla urholkar själen" - för att nämna några. Puh... Den samlingen pryder sin plats i vilket hem som helst. En källa till många goda filmkvällar. Ett otroligt bra filmår var det!

Stilpoäng 0

Statsmannamässigt? Mannen som inte ville skaka hand med Sarkozy
blev kallad idiot.

Så kan det gå till högt uppe i maktens sfärer. Så kan det gå till i det gamla stolta Frankrike. Tänk så fint, tänk så kulturellt, tänk så intellektuellt.
Vi har de politiker vi förtjänar?

Tillbaka på jobbet

I dag var jag tillbaka på jobbet efter min magsjuka. Jobb hade hopat sig. Jag var tvungen att jobba över en timme - och ändå blev jag inte klar med allt jag skulle vilja ha gjort.

Jag vill påstå, att jag är effektiv och kan prioritera förnuftigt. Men jag har mina funderingar kring en del kollegor... Jag såg genast att saker hade blivit ogjorda. Man tänkte kanske "Men det brukar ju Thomas göra" och så lät man bli att göra det. Give me a break. Det där som jag såg var ogjort hade mycket väl någon annan kunnat göra. Det står inte "Thomas' ensamrätt" på den. Det viktigaste måste vara att uppgiften blir utförd korrekt och utan dröjsmål. Vem som sedan gör den är ointressant, så länge den personen är kapabel.

Ytliga människors mantra

Shoppa och festa är livets mening.
Shoppa och festa är livets mening.
Shoppa och festa är livets mening.

Om jag inte kan shoppa och festa är mitt liv meningslöst.
Om jag inte kan shoppa och festa är mitt liv meningslöst.
Om jag inte kan shoppa och festa är mitt liv meningslöst.

Shoppa och festa är livets mening.
Shoppa och festa är livets mening.
Shoppa och festa är livets mening.

Moderniseringsapparat

Säljes hos Clas Ohlson:

Finns det någon därute som har använt en dylik apparat? Skriv gärna en kommentar - helst med något betyg.

Krav, krav, krav

Apropå detta: sök profetens namn på Googles och Allthewebs bildsökning. I konsekvensens namn borde alltså liknande krav ställas mot Google och Alltheweb. Att Pakistan har blockerat You Tube får vi veta här. Snart kommer väl krav på att hela internet skall blockeras.

Visby x 2

Dags för ett par semesterbilder igen. Det var länge sedan förra gången. Sommaren 2002 var vi på Gotland. Det jag tyckte bäst om var Visby. Båda dessa kort tog jag samma vackra, varma dag. Om du vill använda dem, så anser jag att du skall ange mig som fotograf.

Innan jag scannade in de här korten kollade jag vilka poster jag tidigare hade haft om Gotland och Visby. Då fann jag den här posten.

Jag tycker likadant i dag.

En oväntad duett

Det ena leder till det andra. Jah Hollis gjorde mig nyfiken på K'naan. I mitt sökande fann jag detta:

En för mig överraskande duett. Jag trodde inte Nelly Furtado kunde vara så här bra. Det är nyttigt att behöva tänka om.

"På spåret" framme på slutstationen

Det blev rätt lag som vann i "På spåret", anser jag. Är det så mycket att diskutera, för resten? Här vinner man ju på skicklighet och kunskaper. Skönt att slippa jury och telefonomröstningar! Jag kommer att sakna Ingvar Oldsberg, Björn Hellberg, vissa tävlande (inte andra) och så bandet. Hoppas vi får se och höra bandet i något annat sammanhang. Oss emellan är jag lite svag för trummisen. Hon gör alltid ett bra jobb, ser bra ut och verkar trevlig.

En Dylan-box

Det här måste vara världens bästa box bestående av material som ratades. Fem vinylplattor späckade med sånger som många andra bara kan drömma om att göra. Bootlegmarknaden är en företeelse som jag inte är så insatt i, men om man kan göra sådana här fynd bland bootlegs - now we're talking... Här finns alltså massor med bitar som inte hamnade på studioalbumen. Och man undrar varför. Flera gånger har jag undrat: "Hur tusan tänkte han då?". Hur kunde han t.ex. föredra den slutliga albumversionen av "When the night comes falling from the sky"? Hur kunde han lyfta bort "Blind Willie McTell"? Hur kunde han rata "Series of dreams"? Obegripligt.

Som om inte det vore nog - att ge ut världens kanske bästa bootlegssamling - så följde detta med: en av världens bästa booklets:

Så skall en booklet se ut. Massor med informativ text om fakta vi inte tidigare kände till, massor med bilder vi inte tidigare har sett tusentals gånger. Fräckt format, snygg layout. Det skall vara på gränsen till nördigt. Då brukar det bli bra. Det finns inte så hemskt många andra booklets som når upp till den här nivån. Vi kan räkna dit den för Phil Spector-boxen "Back to mono" och den för Bacharach-boxen "The look of love". Det är en njutning att fördjupa sig i sådana booklets. De är nästan värda hela investeringen, bara de.

I sänk

De här båda böckerna duger kanske som tidsfördriv. Men jag litar inte på dem. Jag gjorde först ett test i den här:

... och därefter ett annat test i den här:

Det var åratal sedan jag tittade i de här böckerna, så jag antar att jag inte kom ihåg de rätta svaren. Hur som helst: på ett av testen fick jag alla rätt utan att använda hela den stipulerade halvtimmen. Det skulle enligt Eysenck betyda, att jag har en IQ som är så hög att den knappt går att mäta. Nonsens! Det är ungefär lika stolligt som det jag tidigare beskrev här.

För övrigt kan man ju undra varför Eysenck ofta krånglade till saker alldeles oerhört i onödan. Låt mig ge ett exempel.

I en "Lekstuga för snillen" har han denna uppgift:
"Sätt in det tal som fattas.
2 20 42 68 ?"

Hans lösning lyder så här:
"Tag serien 8 10 12 14 16
Kvadrera: 64 100 144 196 256
Dividera med 2: 32 50 72 98 128
Drag ifrån 30: 2 20 42 68 98"

Min lösning lyder så här: Utgå från 2, lägg först till 18, lägg därefter till 22, lägg därefter till 26, lägg därefter till 30. Den summa du adderar ökar alltså med 4 varje gång.

Jag säger som Bob Dylan på en historisk konsert: "I don't believe you!". Jag är ett levande bevis på att Eysenck hade fel.

Några rader om ambassadbranden

Jag blir så nedstämd av detta med den nedbrända amerikanska ambassaden i Belgrad. OK, jag är ingen vän av amerikansk politik, men det får ju finnas gränser. Jag blir misantropisk av sådant. Är dessa protester mot Kosovos självständighet tecken på irrationellt negativt grupptryck och masspsykos eller är de desperata uttryck för ett helt berättigat missnöje? Jag undrar: Vad är det för fel på f.d. Jugoslavien? Hur kunde f.d. grannar börja mörda varandra? Skulle samma sak kunna hända här om t.ex. Skåne, Öland och Värmland skulle göra sig självständiga? Skulle då f.d. vänner plötsligt bli dödsfiender? Det hela är så infekterat och komplicerat att man blir förvirrad. Man kan t.ex. läsa denna bokrecension och ställa sig frågan: Vem kan man lita på?

Boring, boring, boring

När man, som jag nu, är ensam hemma och sjuk så är det ganska naturligt att man är lite nyfiken på vad TV kan erbjuda. Och jag tittar och zappar. Jag säger bara: Stackars den människa som inte har något annat att titta på än SvT24 Direkt. Det står tanter och farbröder i riksdagen och pratar självgott och pösmunkigt om ditt och datt. Den ena plattityden efter den andra framställs som en väldigt djup sanning. Det är så trist och tröttande att jag nästan vomerar igen. Men jag kan inte vomera, ty jag är uttorkad.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Jag skulle dö av leda efter en månad.

Saroyans "Den mänskliga komedin"

Det var väl placerade 10 kronor den där dagen i mars 1985 när jag köpte denna bok. Sällan har jag fått ut så mycket av en tia.

Georg Svensson skrev ett förord. Det är bara att lapa i sig. "Detta är en underbar bok. Den har fyllt mig med glädje, den har rört mig till tårar. (...) Den mänskliga komedin är en bekännelse till godheten och medkänslan, de enda egenskaper som kan göra livet uthärdligt för människor som utsätts för tillvarons prövningar, även de svåraste. (...) Homer, 14 år, fungerar ibland som dödens budbärare. Han hjälper till med att försörja familjen genom att på fritiden efter skolan cykla runt med telegram. Alla telegram är inte lyckönskningstelegram. Med jämna mellanrum anländer meddelanden att den och den soldaten stupat. Det är Homers uppgift att överlämna dessa opersonliga budskap till de anhöriga." (s. 7) "(...) det vågar jag påstå: Den mänskliga komedin hör till de omistliga böckerna." (s. 10)

Det är särskilt ett kapitel i denna bok som är mer omistligt än något annat kapitel, anser jag. Det heter "Det kommer alltid att finnas lidande" och är bara c:a fyra sidor långt. Det är här som Mrs Macauley förklarar för sin son Homer hur det kan komma sig att man gråter mera när man blir stor:

"Det kommer du också att förstå en dag, sa hon. Det kan ingen tala om för dej. Varenda människa måste ta reda på det på sitt eget sätt. (...) Varje människa är hela världen, hon kan göra med den vad hon vill och fylla den med människor som hon kan älska, om det är kärlek som besjälar henne, eller människor som hon måste hata, om det är hat som besjälar henne. Världen väntar bara på att skapas om av varje människa som bor i den, och den görs om varje morron (...) Om en människa inte har medlidande är hon omänsklig och ännu inte riktigt människa, för ur medlidandet kommer den balsam som läker. Bara goda människor gråter. Om en människa inte har gråtit över världens lidande, så är hon uslare än jorden som hon går på, för jorden ger näring åt frö, rot, stjälk, blad och blomma, men en människa utan medlidande är ofruktsam och kan inte ge liv åt nånting - eller bara åt högmod (...) Det kommer alltid att finnas lidande i världen (...) Den goda människan försöker befria allting från lidande. Den dumma människan lägger inte märke till det annat än hos sig själv. Och den onda människan slår in lidandet djupare i allting och sprider det omkring sig vart hon går." (s. 164f)

Det kallar jag ett bra citat. Det blir ett försvar för skönlitteraturen. Det bevisar att skönlitteraturen kan ha hemskt mycket att ge. Du kan leta dig förtvivlad i en hel bokhandel full med faktaböcker utan att hitta så snyggt formulerade och kloka funderingar om detta mysterium som kallas människa.

Kränkt?

Kränkt hit och kränkt dit. Snart har det stått i varje svensk tidning något om artikelserien i DN. Det är hårresande absurt att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Jag kan alltså i princip påstå mig vara kränkt utan att behöva presentera något bevis. Och jag kan tydligen hävda kränkning trots att fakta talar ett klart språk.

Så t.ex. kan jag vara 150 cm lång och hävda att min chef har kränkt mig när h*n sagt att jag är kort. Jag kan ha fått ett resultat på ett IQ-test som klart indikerar att jag har en IQ på c:a 85 och då skall jag alltså kunna känna mig kränkt eftersom de som testade mig insinuerar att jag är korkad. Jag kan ha gjort ett konditionstest som klart visar att jag har en urusel kondis och då skall jag alltså ha rätt att känna mig kränkt för det. Etc.

Allt detta tjafs om att känna sig kränkt står mig upp i halsen. August Strindberg hade rätt att känna sig kränkt när han aldrig fick Nobelpriset. Där har vi ett relevant exempel. Men inte tusan har en analfabet rätt att känna sig kränkt när man helt sakligt påpekar att h*n faktiskt är analfabet.

Ett försvar för demokratin från vänster

Via Occident fick jag reda på denna bloggpost. Just nu har den posten fått 536 kommentarer! En särskilt intressant detalj i sammanhanget är att Villy Søvndal står till vänster på den politiska skalan. "Pudelns kärna" är att försvara demokratin och vissa grundläggande fri- och rättigheter. Bloggposten ledde bl.a. till denna artikel.

Det fanns en tid då man använde uttrycket "Kyrkan mitt i byn". Skall danskarna behöva vänja sig vid uttrycket "Moskén mitt i byn"?

Ett Stevens-album

Cat Stevens har aldrig tillhört mina stora favoriter. Men den här plattan känner jag starkt för:

Jag uppskattar alldeles extra mycket den extremt långa biten "Foreigner suite" - ett stycke på mer än 18 minuter. Den utgjorde hela ena sidan på vinyloriginalet. Det här gillade inte alla recensenter, tydligen. Man menade, att plattan var alltför ambitiös, alltför pretentiös. Den synpunkten blir jag ibland ganska irriterad över. Jag tycker tvärtom att det kan vara gudomligt skönt att lyssna på riktigt pretentiös musik - om den är gjord med finess. Jag blir ibland så evinnerligt trött på musik som inte vill någonting, som bara ältar och ältar i samma fåra som alla andra. Det här albumets längsta låt kan man onekligen kalla ambitiös, men vadå? Varför inte? Låt oss glädja oss åt musiker och andra konstnärer som vågar ta ut svängarna och inte bara mesa sig som så många andra.

Vet du för övrigt hur Cat Stevens blev troende? Jag har fått veta (Källan har jag nu glömt) att han var nära att drunkna och att han skrek till Gud om att bli räddad. Han lovade att ägna resten av sitt liv åt Gud - om han bara blev räddad från drunkningsdöden. Och... då svepte en jättelik våg honom in till stranden. Resten är s.a.s. historia.

Cat Stevens heter numera Yusuf Islam och han har tydligen börjat uppträda igen. Nedan kan du se och höra "Father and son" - enligt min mening en av hans absolut bästa låtar.
Men katten vet om jag inte föredrar Johnny Cashs version - den var rent magisk.

Kass

- Va nu då?! Blogga så här dags?! Har den fräcke faen börjat blogga på arbetstid?!

Så kanske någon tänker nu. Men då tänker h*n fel. Jag är hemma och kurerar mig. I går orkade jag inte blogga alls. Jag vomerade väldigt på kvällen. Men optimistisk som jag i grunden är, så började jag jobba i dag. Det fungerade inte. Jag blev tvungen att ta mig hem igen.

Så är läget. Nu får vi se vad som händer.

En hit?

Apropå förra posten... Så här kunde det ha låtit:

Hyllningar från 1200-talet till jungfru Maria

Jag bekänner: jag är ganska fåfäng. Jag gillar att äga märkvärdiga saker som inte finns hemma hos varenda Svensson. Den här CD:n är garanterat inte vanligt förekommande i svenska hem. Jag fick den av en bekant för ett par år sedan. Jag får väl också erkänna att den inte rullar i CD-spelaren varje dag. Nå, så här ser den hemmagjorda framsidan ut:

Och så här ser den hemmagjorda baksidan ut:

1982 gav Lars Gustafsson ut en diktsamling som hette "Världens tystnad före Bach". Vad menade han med det? Världen var definitivt inte tyst före Bach. Det här albumet är ett bevis på det.

Fakta om Alfonso X finner du t.ex. här och här. Man skulle kunna få intrycket att han var en typisk renässansmänniska - om det inte vore för att han levde långt före renässansen. Här hör vi musik från 1200-talet. Långt borta och nära! En del tongångar är tidlösa och går s.a.s. fortfarande hem. En del andra tongångar låter väldigt passé, om uttrycket tillåts. En del låter orientaliskt, en del klingar europeiskt, ungefär som folkmusik från något medelhavsland.

Clemencic Consort spelade de sex första styckena med västerländska instrument från den aktuella tiden. Mohammed Briouel och The Andalusian Orchestra of Fes spelade de sex följande styckena med arabiska instrument. De tre sista styckena spelades slutligen av The New London Consort, med västerländska instrument från tiden i fråga.

Det här är "multikulti" med sisådär 750 år på nacken!

En Frankl-bok

I dagens gudstjänst på TV nämnde man denna bok (Denna upplaga från 1968):

Man tog boken som ett bevis på att upplevelsen av mening är definitivt avgörande. Viktor E. Frankl tillbringade tre år i nazistiska koncentrationsläger. Han lyckades genomleva detta helvete tack vare att han fann en mening i den fruktansvärda tillvaron. Boken är c:a 120 sidor tjock och består av två delar. Den första delen är på c:a 80 sidor och handlar om tillvaron i koncentrationslägren. Den andra delen är på drygt 30 sidor och handlar om logoterapi - den sorts psykoterapi som Frankl utvecklat på Freuds lärostol i Wien.

Frankl lade under lägertiden märke till att sensibla människor hade "(...) möjlighet att dra sig tillbaka från den ohyggliga omvärlden till ett inre rike av andlig frihet och rikedom. (...) människor med ömtåligare konstitution många gånger uthärdade livet i koncentrationslägren bättre än de mera robusta naturerna." (s. 43f)

"Den som inte kan tro på en framtid, sin egen framtid, är förlorad i lägret." (s. 77)

Frankl citerade Nietzsche vid några tillfällen, bl.a.: "Den som har ett Varför att leva uthärdar nästan varje Hur" (s. 79) och: "Det som inte tar livet av mig gör mig starkare" (s. 84).

"Enligt logoterapin utgör denna strävan efter att finna en mening i livet den primära drivkraften hos människan." (s. 98)

"Jag tror inte att helgonen tänkte på något annat än detta att tjäna Gud, och jag tvivlar på att de någonsin tänkte på att bli helgon. Hade de gjort det, så skulle de bara ha blivit perfektionister och inte några helgon." (s. 100)

"Vad människan i realiteten behöver är inte ett spänningsfritt tillstånd utan strävan och kamp för ett mål som är henne värdigt." (s. 104)

"Ju mer en man försöker demonstrera sin sexuella potens eller en kvinna sin förmåga att uppleva orgasm, desto mindre chanser har de att lyckas. Njutningen är och måste förbli en biverkan eller biprodukt, och den hindras och spolieras så fort den görs till ett mål i sig." (s. 118)

Det var i den här boken jag för första gången läste om begreppet "paradox intention". "Genom denna metod anmodas patienten att åtminstone för ett ögonblick önska just det han är rädd för." (s. 119) Vad betyder då detta? Till vilken nytta skulle det vara? Jo, Frankl tog exemplet med mannen som svettades kopiöst så fort han blev rädd för att svettas. "För att bryta cirkeln rådde jag patienten att om svettningen skulle komma igen, så skulle han medvetet bestämma sig för att visa folk hur mycket han kunde svettas. (...) Efter att ha lidit av sin fobi i fyra år kunde han nu efter endast en konsultation göra sig definitivt fri från den på en enda vecka." (s. 120) Samma metod går förmodligen att använda, antar jag, om man t.ex. har väldigt lätt för att rodna.

På det hela taget är detta en mycket läsvärd bok. Om jag hade varit psykoterapeut, så är det inte omöjligt att jag hade ägnat mig åt logoterapi.

Klassisk rock

Melodifestivalen? Släng dig i väggen. Så här ska det låta:

Jag har tidigare bloggat om låten här.

Sju döda i streetrace

Jaha. Jag blir inte ett dugg förvånad. Det är bara en tidsfråga innan något liknande detta kommer att hända i Sverige. Det som retar mig speciellt mycket med detta är att arrangörer av sådana här stollerier KRÄVER att få genomföra dem. Det är sandlådenivå.

Maximera vinsten?

Det är kanske så att jag är ekonomisk idiot, men det är i alla fall en sak jag inte begriper. Hur kan man veta att man har maximerat vinsten? Frågan blev aktuell för mig när jag såg och hörde Jan Scherman bli intervjuad av Lasse Bengtsson. Scherman sade sig inte vara intresserad av att maximera vinsten. OK. Men hur kan han vara säker på att TV4 ändå inte faktiskt nådde maximal vinst? Vad är en maximal vinst? Är den på 60 % eller på 80 % eller på 300 %? Vad katten betyder uttrycket "maximal vinst"? Kan någon förklara? Är inte detta lika obegripligt som att Bob Beamon hoppade 8,90 1968? Hade han kunnat hoppa 8,95?

Helen Mirren som Jane Tennison

Helen Mirren var ju bara så otroligt bra som Jane Tennison i den mästerliga TV-serien "I mördarens spår".

Endast ett fåtal skådespelare kan med så små medel uttrycka så mycket. Det kräver en makalös skicklighet. Att skaffa alla avsnitten på DVD är ett projekt jag vill ro i hamn.

Vem som helst med ett hjärta

Apropå hjärta: visst sjöng hon med hjärta, Cilla. Jag föredrar den här versionen framför den mera kända med Dionne Warwick.

Men låten hette faktiskt "Anyone who had a heart".

Slagsmål på och kärlek till bibliotek

Via Biblioteksrelaterat fick jag nys om detta:

Visst finns det en viss charm i det jönsiga? Visst är det underbart att man lägger in ord som "Pow!!" och "Splatt!" i bild? Är inte detta kult, så säg? Och hur skulle Batman och Robin ha klarat sig utan Batgirl? Det är kvinnan bakom allt...

Och apropå bibliotek och Alla Hjärtans Dag: Kolla detta.

Upprörande granskning

Jag kan tycka att Janne Josefsson använder lite väl billiga metoder för att "klämma åt" vissa typer. Men de där metoderna fungerar uppenbarligen. Man kan tycka att vem som helst kan bli bortgjord när Janne och kompani kommer störtande med kamera och mikrofon. Hans överfallsjournalistik kan ju få den präktigaste och laglydigaste medborgare att framstå som en regeltänjande och skrupelfri byfåne. Men likväl är Josefssons reportage gripande och både se- och hörvärda.

Det senaste "Uppdrag granskning" (i kväll) avslöjade slaveriliknande arbeten i Sverige år 2008. Man kan bli väldigt nedstämd för mindre. Och polisen gör ingenting...

Tuffe Stevie Ray Vaughan

Man måste ha en himla massa attityd för att ge sig in i att spela Hendrixlåtar. Och man måste vara grym på gitarr för att gå i land med det. Stevie Ray Vaughan fixade det.

Han är saknad. Han hade säkert mycket kvar att ge. Den här samlingen är givetvis bra. Att George Harrisons ganska mesiga original "Taxman" kunde låta så här fräckt kom nog som en överraskning för många. Och att SRV:s version av "Little wing" kunde låta så bra... Jag är imponerad.

Att citera Clapton är sällan fel. Alltså: "The first time I heard Stevie Ray, I thought 'Whoever this is, I've got to find out. Whoever this is is going to shake the world.' It's going to be a long time before anyone that brilliant will come along again." Korrekt, Eric.

Fräcka Amy Winehouse

Amy, Amy... Hur kunde jag förbise dig så nonchalant? Nu när jag verkligen har tagit mig tid att lyssna på den här plattan, så är jag såld.

Du ger oss gamla stötar hopp om framtiden. Den här recensionen instämmer jag i. Att ge 9 poäng av 10 möjliga känns rätt. Och den här intervjun blev ju ganska cool. Bara en så'n sak som slutklämmen "Jag sparar antagligen tusentals pund genom att skriva låtar och slippa gå i terapi". Fräckt. Hon är sannolikt värd varenda Grammy hon fick.

Dagens irritationsobjekt. 2

Busschaufförer som kör så att man kan tro att de flyr från en eldsvåda. Ofta är det unga män som kör så där vanvettigt fort och ryckigt. De verkar dessutom ha tankarna på något helt annat. De kan köra förbi hållplatser trots att folk har tryckt på "STOP"-knappen. De stannar väl bara om man skriker "STANNA!" åt dem. Crazy. De borde inte få ha busskörkort.

Dagens irritationsobjekt. 1

Folk som cyklar på trottoarer! Skall det vara så svårt att se att många trottoarer bara är avsedda för fotgängare? Är dessa cyklister blinda? De verkar ta för givet att alla trottoarer dessutom är cykelbanor. Vem har lurat i dem det? Och om du säger till någon sådan dum cyklist att trottoaren inte är en cykelbana... Ja, då stannar h*n väl och kliver av cykeln för att slå ner dig.

Om det inte finns en sådan här skylt eller en skylt snarlik den, så skall det icke cyklas på trottoaren! Ska' de' va' så svårt att fatta?

Vad skall vi tänka oss för straff? Ett fälle i benet? Punkterade däck? Beslagtagen cykel? 1000 kr i böter? Något straff måste tillämpas för att det skall bli någon bättring.

Ännu en bok som skall göra dig till en "helare" människa

Den här bokens innehåll har jag tagit till mig utan att ha läst boken. Det räcker för mig att läsa kapitelrubrikerna och bläddra lite förstrött. Jag vet då vad författaren vill ha sagt.

Ty jag har läst en massa sådana här böcker innan. Alla säger ungefär samma saker. Det är business detta. Det är lätt att åstadkomma en sådan här bok. Det är bara att använda gammal skåpmat, man tar lite här och lite där, blandar och ger. Här är det 52 "tekniker". Det hade lika gärna kunnat vara 38 tips eller 75 trix. Egentligen är det samma innehåll som kommer ut om och om igen - men med olika blandningar.

Här är några typiska kapitelrubriker: "Olika typer av intelligens", "Använd dina sinnen", "Övervinn hinder", "Tid för eftertanke", "Använd din intuition", "Känslorna har betydelse", "Ge och ta kritik", "Vinna-vinna-lösningar" och "Lär dig säga nej". Suck. Jag har läst allt det där så många gånger förr i så många olika sammanhang. Du kan prenumerera ett år på någon tidskrift som "Må bra" eller "Hälsa", så har du fått ungefär samma information. Och så kör man ett varv till lite senare. Kom och köp konserverad gröt...

Det här är samma fenomen som gör att marknaden översvämmar av böcker om matlagning, hundskötsel och en hel del annat. De behoven verkar aldrig bli tillfredsställda. Jag kan nämna flera författare som här har hittat en guldkalv. De skriver i princip samma bok om och om igen - och tjänar storkovan på varenda en.

Bilder från en strand

Körde en runda. Gick en runda. Tog några kort. Jag hävdar upphovsrätt på dem.

Normalt sett skulle det vara snö och is här vid denna tid på året.
Vad är det som är privat? Knappast vattnet. Den här skylten har samma text på båda sidorna. Resultatet blir absurt.

Uppochnedvända sjöfarkoster hör årstiden till.

Tack för upplysningen. Jag hade inte tänkt att köra rakt ut i vattnet.

Dagens kanadensiska

Så vackert och känslofullt. Hon är kanadensiska, hon.

Dagens irländska

En vacker och känslofull tolkning av detta odödliga verk.
Hon är irländska, förstås.

Maria-Pia igen

Ah... Det är njutning att läsa hennes krönikor. Här är hon igen, Maria-Pia. Om jag bara kunde få till en enda sådan krönika, så hade jag varit nöjd. Hon har ett av Sveriges starkaste tangentbord just nu (Moderniserad variant av "en av Sveriges vassaste pennor").

De gäckande minsta beståndsdelarna

Den här (från 1981) är en av de bästa populärvetenskapliga böcker som jag någonsin har läst. (Och jag har läst en del...) Den lyckas på ett förföriskt sätt förklara de mest komplicerade förhållanden så att läsaren känner sig skärpt och intelligent. På omslagets främre flik står det: "Gary Zukav är inte naturvetare utan humanist". Det är kanske just det som behövs - att en humanist förklarar dessa naturvetenskapliga knepigheter. Ordet "humanist" skall här alltså tolkas i betydelsen "icke-naturvetare". En sådan humanist är intresserad av humaniora såsom historia, språk, konst, filosofi, religion m.m. Vi lämnar här Förbundet Humanisterna åt sidan. De verkar ha blandat ihop begreppen totalt.

Undertiteln är alltså "En översikt över den nya fysiken". Hjälp! tänker då många. "Det där övergår mitt förstånd. Jag fattar ingenting av den nya fysiken." Då säger jag: "Läs denna bok, så kommer du i alla fall att förstå en del."

Varför Wu Li? Wu Li är det kinesiska ordet för fysik och betyder "mönster av organisk energi". (s. 30) Men - och nu kan det verka krångligt - Wu Li betyder även bl.a. "min väg", "strunt"/"meningslöshet", "jag håller fast vid mina idéer" och "upplysning" (s. 31).

"Kvantteorin påstår att naturen förekommer i bitar och delar (kvanta) och kvantmekaniken är läran om detta fenomen." (s. 44f)

På det subatomära området - alltså där vi sysslar med fenomen mindre än atomer - blir det extra spännande. Där är "(...) det omöjligt att både ha kunskap om en partikels position och dess impuls med absolut precision. (...) ju noggrannare vi bestämmer den ena faktorn, desto osäkrare blir den andra. Vi kan bestämma var och en av dem exakt, men om vi gör så, vet vi samtidigt inget om den andra faktorn. Detta är Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip." (s. 53f)

"På den subatomära nivån kan vi inte observera någonting utan att förändra det." (s. 145)

Efter många resonemang som här tar för mycket plats att gå närmare in på, så kommer vi så småningom fram till denna häpnadsväckande slutsats: "Det finns ingenting annat än rum-tid och rörelse och de är faktiskt samma sak." (s. 217)

"(...) den fysiska verkligheten egentligen är icke-substantiell. Enligt kvantfältteorin är det bara fält som är verkliga. De är universums substans och inte materian. Materia (partiklar) är bara tillfälliga manifestationer av samverkande fält (...)" (s. 240)

"Allting, till och med 'tomhet' är det-som-är. Det finns ingenting som inte är det-som-är." (s. 362)

Vi, lärare och elever, dansar "(...) fram genom en förtrollad värld av kunskaper (...)" (Omslagets baksida)

Vad denna bok framför allt har lärt mig är att den "nya" fysiken (som inte längre är så ny) är oerhört komplicerad - men att den faktiskt går att presentera på ett någorlunda begripligt sätt. En annan fascinerande sak med fysiken är att den kan tolkas olika av olika forskare. En del ser den som ett bevis för att det inte finns någon Gud - en del ser den tvärtom som ett bevis för att Gud måste finnas. Zukav såg här väl närmast ett försvar för buddhism, tao och tantra. För mig spelar det mindre roll om man tolkar fysiken till fördel eller nackdel för en viss gudstro. Jag lär inte kunna motbevisa något.

Jag tänker, att Gud inte låter sig mätas eller observeras på samma sätt som subatomära partiklar eller vågor.

Smultronställen

Revver är för mig en nyupptäckt sajt med en massa små videosnuttar. Kategoriindelning är ingen lätt sak. Det bevisas även här. Men man kan göra konstiga upptäckter. Om man i sökfältet skriver in GF998873, så dyker detta upp. (Tips från tidningen Barometern.)

Amy!

Det är inget snack om saken. Hon kan verkligen sjunga med feeling. Frågan är om hon inte är den bästa jazzsångerskan just nu.

Jo, du läste rätt. Jag betraktar henne som jazzsångerska. Inom jazzen skulle hon komma bäst till sin rätt. Och så slipper hon kanske att bli jagad av paparazzi och andra hyenor och schakaler. Jazz är ju inte lika "hett" som MTV-musik.

Amy - du får inte försvinna in i dimman!

Manderlay - igen

Jag har påpekat det förut och jag påpekar det igen: Lars von Trier är en av de få nu levande filmregissörer som har något väsentligt att säga. I en tid då vi bombarderas med dynga och drunknar i värdelös desinformation och man kan bli känd utan någon vettig anledning alls o.s.v., så måste vi ha hans filmer - som rening och odling. Han sade i en intervju från Cannes apropå ämnet slaveriet i USA ungefär så här: "Om inte jag skulle säga det, vem skulle då säga det?" Just det! Jag vågar hävda, att ingen annan nu levande filmregissör skulle ha klarat av att göra en lika originell, tankeväckande och kopiöst viktig film som "Manderlay". Ingen kan som han balansera så på slak lina utan att ramla ner och krossas. I händerna på någon annan regissör skulle denna film sannolikt ha blivit ett magplask, ett pinsamt pekoral. Lars von Trier lyfter oss upp mot högre rymder.

Jag har bloggat om denna film tidigare - här. Den är en av de absolut bästa filmer någon någonsin kan se. Lars von Trier är ett geni - om du frågar mig.

Jag måste få upprepa mig ibland när jag verkligen vill nöta in något i mina kära läsare...

Ingen att "prata ut" med

Det här är ju bedrövligt:

Kan inte ungdomar prata med sina föräldrar när de mår dåligt? Då har något gått väldigt snett. Kan de inte prata förtroligt med någon annan vuxen - om föräldrarna fattar noll? Kris!

Vi måste kunna vara goda lyssnare och stötta våra ungdomar när de mår dåligt. Vi har ett vuxenansvar. Att c:a 54 % i denna undersökning anser att de inte har någon att prata med när de mår dåligt är alarmerande statistik. I den bästa av världar borde det resultatet hamna på 0 %.

Elephianty

Sedd:

Jag är inte imponerad. Att denna film av vissa recensenter har höjts till skyarna är tecken på dåligt omdöme. De långa tagningarna, det repetitiva filmandet ur olika vinklar och känslan av dokumentärfilm är väl det som har fått recensenterna att falla ned på knä. Så lätt förförda de var. Jag tycker inte det är så märkvärdigt.

Den här recensionen är ganska rättvis. Filmen är inte värd mer än en trea på en femgradig skala. Den hade kunnat vara hur olidligt spännande som helst. Det är den inte. Den hade kunnat förklara ett och annat. Den förklarar ingenting. Den är trivial med sina små men övertydliga hänsyftningar till taskig hemmiljö, mobbning, spel som går ut på att man skall döda sina motståndare, intresset för nazismen, tillgången till kraftfulla vapen etc. Banala effekter. Och så Beethoven! Vad är syftet med att en av mördarna spelar Beethovens "Månskenssonaten" på piano? Är det meningen att vi skall tänka: "Han är en finkänslig kille innerst inne"? Jaha. Det är lika överflödigt och övertydligt kvasipsykologiskt som när Hannibal Lecter diggade Bachs "Goldbergvariationerna". Skulle vi då tänka: "Han tror att han är finare än alla vi andra, men han är ju helt sjuk i huvudet"?

Denna film kan sammanfattas med tre ord: banal, trivial, torftig. Juryn i Cannes 2003 gjorde fel. De skulle ha gett Guldpalmen och priset för bästa regi till Lars von Triers "Dogville" i stället. Det är slöseri med tid att titta på "Elephant". Se hellre "Bowling for Columbine".

En motbjudande bok

Olika personer blir äcklade av olika saker. Själv blir jag äcklad t.ex. av detta:

Jag blir lika äcklad av detta som när jag läste ETC:s temanummer om De Rika. (Se t.ex. detta som delvis handlar om det.) Jag lånade boken med baktanken att jag skulle försöka förstå detta fenomen. Men jag ger upp efter att ha läst c:a 70 sidor. Jag vill inte längre förstå - ty jag blev bara mera äcklad ju längre in i boken jag kom.

I mitten av boken finns det en massa fotografier på personer som förekommer i den här svängen. Jag undrar stillsamt: Varför är de kända? För vem är de kända? Jag kände knappt igen en enda av dem. De kan mig veterligen bara vara kända inom en trång krets och kanske i ett par skvallertidningar. Ingen har väl någonsin sett dem t.ex. i Sveriges Television. Har de någonsin gjort något genuint altruistiskt? Har de t.ex. skänkt pengar till Stadsmissionen, till Röda Korset eller till något annat välgörande ändamål? Jag tror inte det. Det mesta av deras pengar har väl gått åt till helt egoistiska intressen. Och om de mot förmodan har skänkt pengar, så har det väl skett i ett sammanhang där det ger väldigt god PR - t.ex. i en stor gala på TV. De verkar vidare vara kända bara för att vara kända och för att kunna slösa med pengar. Men hur blev de kända och rika? En gåta.

Och jag är fortfarande lika vilsen. Vad får dessa människor ut av sina liv? Vad vill de? Vad tycker de? Vad vet de? Vad kan de? Vad är de bra på - förutom att slösa med pengar? Inte blir man mycket klokare av hemsidan. Jag har fått mina fördomar bekräftade. Jag misstänker starkare än tidigare att dessa människor faktiskt är väldigt ytliga. Något av det viktigaste i deras liv verkar vara att få pengar i rullning. Om man inte "shoppar" för flera tusen kronor i veckan, så är man inte "hipp". Om man har ett par skor på sig när man träffar person X första gången, så är det oerhört pinsamt om man har på sig samma par skor när man träffar person X andra gången.

Man måste känna sig inkluderad i en fin krets. Samtidigt måste man känna att en massa människor är exkluderade ur samma fina krets. Vem går tillsammans med vem till vilket ställe? Vem äter vad tillsammans med vem? Vilket märke har Y på sina byxor i dag? Var kan Z ha köpt sin klänning? Vem lämnar hetaste innestället tillsammans med vem? Etc. Jätteviktiga frågor! (Ironi)

Denna bok har på våra svenska folkbibliotek fått signum Oab. Det står för "Sociala strukturer". För mig hade boken lika gärna kunna ha fått signum Blg. Det står för "UFO".

Kom sedan inte och säg att jag bara är avundsjuk. Det handlar inte alls om det. Jag är inte ett enda uns avundsjuk. Jag har nämligen ett rikt liv utan att vara rik.

Iris sjunger duett

Nu får hon ju skärpa sig och komma ut med ett nytt album snart! I väntan på det kan man trösta sig med detta:

Ett gott tecken är att hon är ute på turné. Det kan man snoka reda på t.ex. här - via en länk från hennes hemsida.

En Dylan-platta

Den här plattan är väldigt speciell för mig:

Jag kan väl ha varit en fjortis när jag hörde den första gången. Om jag skall utse en enda LP som kan påstås ha betytt mera än någon annan LP i min personliga utveckling, så utser jag denna.

Här hörde jag för första gången en ung man som hade något viktigt att meddela oss i sina sånger. Alla andra unga sångare före Bob Dylan var ju fjantar i jämförelse. De hade ju inget intressant att berätta. De ansåg ingenting och ville ingenting. Här hade vi en ung man som både såg fräck ut, hade ett helt berg av attityd och sjöng på ett sätt som jag aldrig tidigare hade hört - och så dessa texter! Texter som sade så mycket. Och han verkade hur smart och cool som helst.

Det var här jag första gången kunde höra bl.a. "Blowin' in the wind", "Don't think twice, it's all right", "The times they are a-changin'", "It ain't me babe", "Subterranean Homesick Blues", "It's all over now, Baby Blue", "Like a rolling stone" och "Highway 61 revisited" på en och samma platta! Jag var fast. Ingenting skulle därefter vara sig riktigt likt. Och det gällde inte bara mig. Musikhistorian blev förändrad i och med Bob Dylans sex första album - ur vilka dessa "hits" är hämtade.

På den vägen är det - ungefär. Mitt intresse för Dylans göranden och låtanden har haft sina svackor, men jag har aldrig varit och lär aldrig bli helt likgiltig inför hans verk.

Äntligen!

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller?

Hur som helst: nu har jag äntligen kommit i gång med joggandet igen. Jag ser en tävling i slutet av maj framför mig. Det är en bra sporre. Både morot och piska på samma gång.

Men dygnet blir ju inte plötsligt längre bara för att jag skall jogga. Alltså måste jag ta tid från något annat. Och inte joggar jag hellre än jag bloggar. Å nä. Men jag kan jogga hellre än jag ägnar mig åt yoga. Nu skall jag bygga upp min kondis! Man måste sätta upp tuffa mål. Jag skall försöka jogga fem gånger i veckan.

Detta får alltså stå tillbaka och lämna plats åt detta.

En festival som flippade ur

Funny how time slips away... Vissa saker är sig väldigt lika medan andra saker förändras totalt. Jag får blandade känslor och tankar när jag ser den här filmen om och från festivalen på Isle of Wight 1970.

När jag ser filmen vill jag hålla med en promotor: “This is the last festival, it began as a beautiful dream but it has got out of control and it is a monster.” Och varför spårade det hela ur? Jo, mycket p.g.a. att en massa stollar ansåg, att de inte skulle behöva betala något... Känns det igen?

Dokumentären avslöjar att det var mycket som inte stod rätt till. Så värst mycket av "peace and love and understanding" blev det inte. Alla som var utanför staketen försökte ta sig in på konsertområdet genom att välta ner staketen. Och kanske är hela grundkonceptet helt förryckt. Så många människor samlade på en så liten yta och med bristfällig organisation... kan det sluta på annat sätt än i kaos? Jag kom helt osökt att tänka på Monty Pythons parodi på lättlurade massor som tjafsar om hur man avslöjar häxor - här.

Det finns en hel del framträdanden i denna film som har gått till historien. Det avslöjas bl.a. av att många av inslagen är utlagda på You tube. Men tidens tand har inte varit nådig, anser jag. Jag snabbspolade förbi många låtar - t.o.m. när Jimi Hendrix stod på scenen. Det är så mycket som nu känns mossigt, knasigt och helt passé. Det mest anmärkningsvärda med denna festival var nog - när man nu har perspektiv på det - att inte Jimi Hendrix och Miles Davis passade på att spela tillsammans när de ändå var där samtidigt. Det hade kunnat bli något alldeles sensationellt!

Nu betraktar jag Joni Mitchells uppträdande på Isle of Wight-festivalen som något av det absolut mest minnesvärda. Hon visade prov på ett oerhört mod och en kolossal integritet när hon helt ensam lugnade massorna:

Texten till "Big yellow taxi" har du här. Detta är bestående stoff.

Kristendom för ateister

Detta är en mycket läsvärd bok om verkligt viktiga frågor. Den är skriven i ungefär samma anda som och med en stil som påminner om Owe Wikströms böcker om ikonen i fickan, lovvärd långsamhet och Sonjas godhet (i Dostojevskijs "Brott och straff").

Titeln antyder att boken inte först och främst riktar sig till andra troende kristna. Här förklaras på ett mycket klart och redigt sätt hur författaren - själv präst i Allhelgonakyrkan i Stockholm - ser på detta med Gud, världens ondska m.m. Olle Carlsson har, kanske mycket tack vare ett "tufft bagage" med många "genomlevda erfarenheter", lyckats få många besökare till kyrkan - personer som vanligtvis inte har en tanke på att "få ut något" av ett kyrkobesök. De känner att han talar deras språk och förstår hur de tänker.

"Mitt ärende med den här boken är att förklara hur jag ser på kristen tro och vad jag menar är dess innersta och tidlösa budskap på ett sätt som jag hoppas ska nå fram till dig oavsett om du ser dig själv som tvivlare, troende eller till och med ateist." (s. 11) Han lyckas med sitt ärende, vill jag påstå.

Apropå naturkatastrofer av olika slag: "Att Gud skulle ha en avsikt med att 50 000 människor dör i en jordbävning är för mig oacceptabelt och står i strid med hur jag uppfattar Gud." (s. 24)

"I Nya Testamentet står det att 'Gud är kärlek'. Dessa tre enkla ord sammanfattar vad jag menar är kristendomens tidlösa budskap och kärna." (s. 33)

"För mig står det klart att Gud inte fördömer oss eller håller vår ondska emot oss, men det är oärligt att vi som människor inte tar ansvar för vår egen ondska, som bland annat lett till att vi skövlat den här planeten." (s. 64)

"Ordet djävul kommer från det grekiska ordet diabolos och betyder 'den som splittrar', förtalar eller anklagar. I Gamla Testamentet kallas djävulen för 'åklagaren'. Några av Guds namn i Bibeln är försvarsadvokaten och tröstaren." (s. 66) Här vill jag som enkel bloggare tillägga att mina privata erfarenheter av onda människor stämmer in på just den beskrivningen. Onda människor splittrar, förtalar, anklagar - och intrigerar, insinuerar och kommer med lögnaktiga antydningar samt smider onda planer. Jag undrar alltid: "Har de inget vettigare att syssla med?". De verkar ha hur mycket tid som helst att hitta på sattyg.

"Kärleken är aldrig något annat än kärlekens handlingar. Kärlek är ingenting om det inte tillämpas." (s. 126)

"En ung man som arbetat som dörrvakt berättade om vad han trodde skulle hända om Jesus skulle jobba som dörrvakt på något hippt ställe i Stockholm. 'Han skulle släppa in alla de som aldrig annars får komma in. De med fel kläder, de hemlösa, förlorarna, de utstötta.'
Jesus var en 'förlorare' i en yttre bemärkelse." (s. 181)

Om du vill läsa mera om bokens ämne och om Allhelgonakyrkan, så föreslår jag besök hos dessa hemsidor: Kristendom för ateister och Allhelgonakyrkan.

Tur och retur

Jag har varit i Kungliga Hufvudstaaaden idag - nära Radiohuset. Tänkte ta kort ut över Gärdet, men vädret var ganska kass så det blev ingen kostym av den västen. Tog i stället flera kort på barnbarnet ett par timmar senare, men jag visar inte dem här.

På tåget hem lade jag märke till en kvinna som hade tagit av sig sina stövlar och lagt upp fötterna på sätet mitt emot. Det var lockande att erbjuda henne fotmassage. Undrar vad som skulle ha hänt om jag helt plötsligt hade masserat hennes ena fot. Hon hade kanske kastat ut mig från tåget mellan två stationer?