En Dylan-platta

Den här plattan är väldigt speciell för mig:

Jag kan väl ha varit en fjortis när jag hörde den första gången. Om jag skall utse en enda LP som kan påstås ha betytt mera än någon annan LP i min personliga utveckling, så utser jag denna.

Här hörde jag för första gången en ung man som hade något viktigt att meddela oss i sina sånger. Alla andra unga sångare före Bob Dylan var ju fjantar i jämförelse. De hade ju inget intressant att berätta. De ansåg ingenting och ville ingenting. Här hade vi en ung man som både såg fräck ut, hade ett helt berg av attityd och sjöng på ett sätt som jag aldrig tidigare hade hört - och så dessa texter! Texter som sade så mycket. Och han verkade hur smart och cool som helst.

Det var här jag första gången kunde höra bl.a. "Blowin' in the wind", "Don't think twice, it's all right", "The times they are a-changin'", "It ain't me babe", "Subterranean Homesick Blues", "It's all over now, Baby Blue", "Like a rolling stone" och "Highway 61 revisited" på en och samma platta! Jag var fast. Ingenting skulle därefter vara sig riktigt likt. Och det gällde inte bara mig. Musikhistorian blev förändrad i och med Bob Dylans sex första album - ur vilka dessa "hits" är hämtade.

På den vägen är det - ungefär. Mitt intresse för Dylans göranden och låtanden har haft sina svackor, men jag har aldrig varit och lär aldrig bli helt likgiltig inför hans verk.