Saroyans "Den mänskliga komedin"

Det var väl placerade 10 kronor den där dagen i mars 1985 när jag köpte denna bok. Sällan har jag fått ut så mycket av en tia.

Georg Svensson skrev ett förord. Det är bara att lapa i sig. "Detta är en underbar bok. Den har fyllt mig med glädje, den har rört mig till tårar. (...) Den mänskliga komedin är en bekännelse till godheten och medkänslan, de enda egenskaper som kan göra livet uthärdligt för människor som utsätts för tillvarons prövningar, även de svåraste. (...) Homer, 14 år, fungerar ibland som dödens budbärare. Han hjälper till med att försörja familjen genom att på fritiden efter skolan cykla runt med telegram. Alla telegram är inte lyckönskningstelegram. Med jämna mellanrum anländer meddelanden att den och den soldaten stupat. Det är Homers uppgift att överlämna dessa opersonliga budskap till de anhöriga." (s. 7) "(...) det vågar jag påstå: Den mänskliga komedin hör till de omistliga böckerna." (s. 10)

Det är särskilt ett kapitel i denna bok som är mer omistligt än något annat kapitel, anser jag. Det heter "Det kommer alltid att finnas lidande" och är bara c:a fyra sidor långt. Det är här som Mrs Macauley förklarar för sin son Homer hur det kan komma sig att man gråter mera när man blir stor:

"Det kommer du också att förstå en dag, sa hon. Det kan ingen tala om för dej. Varenda människa måste ta reda på det på sitt eget sätt. (...) Varje människa är hela världen, hon kan göra med den vad hon vill och fylla den med människor som hon kan älska, om det är kärlek som besjälar henne, eller människor som hon måste hata, om det är hat som besjälar henne. Världen väntar bara på att skapas om av varje människa som bor i den, och den görs om varje morron (...) Om en människa inte har medlidande är hon omänsklig och ännu inte riktigt människa, för ur medlidandet kommer den balsam som läker. Bara goda människor gråter. Om en människa inte har gråtit över världens lidande, så är hon uslare än jorden som hon går på, för jorden ger näring åt frö, rot, stjälk, blad och blomma, men en människa utan medlidande är ofruktsam och kan inte ge liv åt nånting - eller bara åt högmod (...) Det kommer alltid att finnas lidande i världen (...) Den goda människan försöker befria allting från lidande. Den dumma människan lägger inte märke till det annat än hos sig själv. Och den onda människan slår in lidandet djupare i allting och sprider det omkring sig vart hon går." (s. 164f)

Det kallar jag ett bra citat. Det blir ett försvar för skönlitteraturen. Det bevisar att skönlitteraturen kan ha hemskt mycket att ge. Du kan leta dig förtvivlad i en hel bokhandel full med faktaböcker utan att hitta så snyggt formulerade och kloka funderingar om detta mysterium som kallas människa.