Kränkt?

Kränkt hit och kränkt dit. Snart har det stått i varje svensk tidning något om artikelserien i DN. Det är hårresande absurt att den som känner sig kränkt har tolkningsföreträde. Jag kan alltså i princip påstå mig vara kränkt utan att behöva presentera något bevis. Och jag kan tydligen hävda kränkning trots att fakta talar ett klart språk.

Så t.ex. kan jag vara 150 cm lång och hävda att min chef har kränkt mig när h*n sagt att jag är kort. Jag kan ha fått ett resultat på ett IQ-test som klart indikerar att jag har en IQ på c:a 85 och då skall jag alltså kunna känna mig kränkt eftersom de som testade mig insinuerar att jag är korkad. Jag kan ha gjort ett konditionstest som klart visar att jag har en urusel kondis och då skall jag alltså ha rätt att känna mig kränkt för det. Etc.

Allt detta tjafs om att känna sig kränkt står mig upp i halsen. August Strindberg hade rätt att känna sig kränkt när han aldrig fick Nobelpriset. Där har vi ett relevant exempel. Men inte tusan har en analfabet rätt att känna sig kränkt när man helt sakligt påpekar att h*n faktiskt är analfabet.