Ett Stevens-album

Cat Stevens har aldrig tillhört mina stora favoriter. Men den här plattan känner jag starkt för:

Jag uppskattar alldeles extra mycket den extremt långa biten "Foreigner suite" - ett stycke på mer än 18 minuter. Den utgjorde hela ena sidan på vinyloriginalet. Det här gillade inte alla recensenter, tydligen. Man menade, att plattan var alltför ambitiös, alltför pretentiös. Den synpunkten blir jag ibland ganska irriterad över. Jag tycker tvärtom att det kan vara gudomligt skönt att lyssna på riktigt pretentiös musik - om den är gjord med finess. Jag blir ibland så evinnerligt trött på musik som inte vill någonting, som bara ältar och ältar i samma fåra som alla andra. Det här albumets längsta låt kan man onekligen kalla ambitiös, men vadå? Varför inte? Låt oss glädja oss åt musiker och andra konstnärer som vågar ta ut svängarna och inte bara mesa sig som så många andra.

Vet du för övrigt hur Cat Stevens blev troende? Jag har fått veta (Källan har jag nu glömt) att han var nära att drunkna och att han skrek till Gud om att bli räddad. Han lovade att ägna resten av sitt liv åt Gud - om han bara blev räddad från drunkningsdöden. Och... då svepte en jättelik våg honom in till stranden. Resten är s.a.s. historia.

Cat Stevens heter numera Yusuf Islam och han har tydligen börjat uppträda igen. Nedan kan du se och höra "Father and son" - enligt min mening en av hans absolut bästa låtar.
Men katten vet om jag inte föredrar Johnny Cashs version - den var rent magisk.