En festival som flippade ur

Funny how time slips away... Vissa saker är sig väldigt lika medan andra saker förändras totalt. Jag får blandade känslor och tankar när jag ser den här filmen om och från festivalen på Isle of Wight 1970.

När jag ser filmen vill jag hålla med en promotor: “This is the last festival, it began as a beautiful dream but it has got out of control and it is a monster.” Och varför spårade det hela ur? Jo, mycket p.g.a. att en massa stollar ansåg, att de inte skulle behöva betala något... Känns det igen?

Dokumentären avslöjar att det var mycket som inte stod rätt till. Så värst mycket av "peace and love and understanding" blev det inte. Alla som var utanför staketen försökte ta sig in på konsertområdet genom att välta ner staketen. Och kanske är hela grundkonceptet helt förryckt. Så många människor samlade på en så liten yta och med bristfällig organisation... kan det sluta på annat sätt än i kaos? Jag kom helt osökt att tänka på Monty Pythons parodi på lättlurade massor som tjafsar om hur man avslöjar häxor - här.

Det finns en hel del framträdanden i denna film som har gått till historien. Det avslöjas bl.a. av att många av inslagen är utlagda på You tube. Men tidens tand har inte varit nådig, anser jag. Jag snabbspolade förbi många låtar - t.o.m. när Jimi Hendrix stod på scenen. Det är så mycket som nu känns mossigt, knasigt och helt passé. Det mest anmärkningsvärda med denna festival var nog - när man nu har perspektiv på det - att inte Jimi Hendrix och Miles Davis passade på att spela tillsammans när de ändå var där samtidigt. Det hade kunnat bli något alldeles sensationellt!

Nu betraktar jag Joni Mitchells uppträdande på Isle of Wight-festivalen som något av det absolut mest minnesvärda. Hon visade prov på ett oerhört mod och en kolossal integritet när hon helt ensam lugnade massorna:

Texten till "Big yellow taxi" har du här. Detta är bestående stoff.