Elephianty

Sedd:

Jag är inte imponerad. Att denna film av vissa recensenter har höjts till skyarna är tecken på dåligt omdöme. De långa tagningarna, det repetitiva filmandet ur olika vinklar och känslan av dokumentärfilm är väl det som har fått recensenterna att falla ned på knä. Så lätt förförda de var. Jag tycker inte det är så märkvärdigt.

Den här recensionen är ganska rättvis. Filmen är inte värd mer än en trea på en femgradig skala. Den hade kunnat vara hur olidligt spännande som helst. Det är den inte. Den hade kunnat förklara ett och annat. Den förklarar ingenting. Den är trivial med sina små men övertydliga hänsyftningar till taskig hemmiljö, mobbning, spel som går ut på att man skall döda sina motståndare, intresset för nazismen, tillgången till kraftfulla vapen etc. Banala effekter. Och så Beethoven! Vad är syftet med att en av mördarna spelar Beethovens "Månskenssonaten" på piano? Är det meningen att vi skall tänka: "Han är en finkänslig kille innerst inne"? Jaha. Det är lika överflödigt och övertydligt kvasipsykologiskt som när Hannibal Lecter diggade Bachs "Goldbergvariationerna". Skulle vi då tänka: "Han tror att han är finare än alla vi andra, men han är ju helt sjuk i huvudet"?

Denna film kan sammanfattas med tre ord: banal, trivial, torftig. Juryn i Cannes 2003 gjorde fel. De skulle ha gett Guldpalmen och priset för bästa regi till Lars von Triers "Dogville" i stället. Det är slöseri med tid att titta på "Elephant". Se hellre "Bowling for Columbine".