The constant gardener

En liten besvikelse:

"Guds stad" var så mycket bättre. Men den här filmen fick så bra betyg ändå. Det är som om en film baserad på en bok av John Le Carré måste få högt betyg. Om det sedan dessutom är så, att filmen tar upp ett laddat politiskt ämne - ja, då är de höga betygen där som på beställning.

Jag är bara beredd att ge den här filmen en trea på en femgradig skala. Den är inget särskilt skickligt hantverk och man har sett betydligt mera spännande filmer. Den här engagerar inte så mycket som den egentligen borde ha gjort.

Ny folkrörelse?

Prästen Dag Sandahl skrev i sin blogg (Länk här till höger) bl.a. om en töntig lokalradio och dess krampaktiga och IQ-förolämpande försök att underhålla "massorna". Dag skrev bl.a. följande: "Var är den intresseklubb som noterar? Är inte mitt liv värt att ta på större allvar?"

Just det! Vi tar det en gång till: "Är inte mitt liv värt att ta på större allvar?" Det här får mig att tänka på detta evinnerliga tjat om kränkning hit och respekt dit. När debatten om Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten var som hetast, så blev Jan Myrdal tillfrågad om något därmed sammanhängande. Det han sade gick i korthet ut på att om han skulle anmäla varje gång han känner sig kränkt, så skulle han ha fullt upp med att anmäla. Ty han upplever förolämpningar mot hans intelligens varenda dag. Och jag förstår honom. Hur mycket dynga och flams och trams och nonsens och rappakalja måste man bli översköljd med? Jag säger som Michael Corleone i "Gudfadern": "Only don't tell me you're innocent. Because it insults my intelligence -- and makes me very angry..."

När uppstår folkrörelsen "Vi kräver respekt! Sluta kränka vår intelligens!"?

Spela dum

Det är tragikomiskt att se hur folk drar förhastade slutsatser. Ibland gör jag saker som är under min kompetens. Folk som ser mig göra det jag då gör verkar vara övertygade om att jag då gör något som är på toppen av min kompetens. Och så tar de för givet att jag inte klarar av så mycket mera. Prova det någon gång: spela dummare än vad du är bara för att se hur folk reagerar. Jag lovar, att det kan bli riktigt intressant.

Det framkallar skadeglädje hos mig om jag sedan ser en så fördomsfull person vända sig till någon av mina kollegor och ingen av kollegorna kan svara - medan jag kan! Nästa gång det händer, så kanske jag säger: "Du kunde ha frågat mig med en gång. Jag visste." Då kanske personen står med hakan halvvägs ned till magen och säger: "Men jag trodde ju inte du kunde veta det." Då kan jag replikera: "Nej, det är klart. Jag har ju bara läst ihop drygt 200 akademiska poäng och jag har jobbat i det här yrket i ynka 28 år. Det är ju inget."

Därför, gott folk, kommer jag här med en trivial sanning som duger att repetera: Döm aldrig någon utifrån det som först möter ögat.

Den ultimata versionen av en klassiker

Gott folk - tro mig på mitt ord. Det går inte att sjunga detta bättre än så här:

Men frågan är om detta ens skulle gå till final i Idol... Det säger en del om urvalsmetoderna i det programmet.

Det här är i alla fall den ultimata versionen av "Carrickfergus". När Van Morrison och Chieftains kommer i gång, så kan resten gå och gömma sig.

Getz & Barron

De här två gjorde makalös musik ihop:

Jag har bloggat om dem tidigare här. Världens vackraste jazzlåt är "First song (for Ruth)" spelad av denna duo. "People time" är inte så himla långt efter.

Några rader om Oscar Wilde

I min folkbildariver har det nu blivit dags för mig att plocka fram den här ur bokhyllan:

Jag scannade titelbladet eftersom pärmen bara är svart. Boken köptes förmodligen i Gleerups bokhandel i Lund i början av 70-talet. Det var på den tiden då böcker inte bara var färskvaror - som de är nuförtiden. Då kunde böckerna stå där i bokhandeln osålda i flera år.

Nå, till saken. Varför skall man läsa Oscar Wilde och varför på engelska? Helt enkelt därför att han var en av de mest kvicktänkta personer som har levt och därför att mycket av vitsigheterna försvinner vid översättning. Hans ofta mycket spetsfundiga och skenbart utochinvända citat är för alltid inskrivna i litteraturhistorien. Nu kan jag tycka, att den där kvickheten är smått gymnasial eller möjligen studentikos. Jag ställer högre krav på god litteratur numera. Men Oscar Wilde skrev ju så mycket mera.

Den här volymen - som alltså lär innehålla hans samlade verk - är på 1216 sidor och innehåller "stories, plays, poems, poems in prose, essays and letters". Många känner redan till "The Picture of Dorian Gray", "The Canterville Ghost", "The Happy Prince", "The Selfish Giant", "The Importance of Being Earnest" (Onödigt vetande: jag spelade Earnest i pjäsen när jag gick i gymnasiet. Man kunde spela teater under "timme till förfogande".), "An Ideal Husband" och "The Ballad of Reading Gaol". Så har vi då "A Few Maxims for the Instruction of the Over-Educated" och "Phrases and Philosophies for the Use of the Young"...

"Public opinion exists only where there are no ideas", "Art is the only serious thing in the world. And the artist is the only person who is never serious", "One should always be a little improbable" och "Industry is the root of all ugliness" är några sådana tankeväckande citat hämtade från de båda sistnämnda små verken (s. 1203ff).

Men visste ni, att Oscar var socialist? Närmare bestämt hyllade han frihetlig socialism. Om han hade levt och sett UCCP (eller USSR på engelska), så hade han sannolikt inte gillat vad han såg. I essän "The Soul of Man under Socialism" skrev han:
"Nobody will waste his life in accumulating things, and the symbols for things. One will live. To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all." (s. 1084) och
"The form of government that is most suitable to the artist is no government at all. Authority over him and his art is ridiculous." (s. 1098f) och
"(...) all authority is equally bad" (s. 1099) och
"The new Individualism, for whose service Socialism, whether it wills it or not, is working, will be perfect harmony." (s. 1104)
Essän publicerades första gången i maj 1895. Drygt fem år senare dog han. Han fick aldrig veta något om ryska revolutionen eller Stalin eller...

Modigliani

Synd. Synd att man inte gjorde en bättre film än denna av ett så spännande ämne.

Jag sitter och ser på filmen samtidigt som jag skriver detta. Jag gitter inte se den färdigt. Jag fick i alla fall bekräftat något som jag redan visste: att Picasso kunde vara en fruktansvärt motbjudande jävel.

Nej, den här recensionen får räcka. Gå hellre in här för att lära mera om Modigliani.

Skymningsbild

Jag tog den här bilden tidigare i dag. Den är ett konstverk. Jag har upphovsrätten.

Någon fotograf påstod en gång (tror jag), att det bara är amatörer som tar kort efter kl. 9 på morgonen. Det tycker jag var ett snobbigt uttalande. Den här bilden är tagen strax före solnedgången. Jag gillar ljuset när solen står lågt och för mig spelar det ingen roll om det är strax efter soluppgången eller strax före solnedgången.

En annan sak om kortet: Jag gillar solitära saker. Ett annat kort jag tog - för massor av år sedan - föreställde en mås som stod helt ensam på en sten vid stranden och inget annat liv syntes till på kilometers avstånd. Jag kan känna mig som den måsen eller som trädet ovan. Det är jag mot världen.

En förolämpning mot intervjuoffret

Apropå en intervju i TV4: Kan ingen annan än Lennart Ekdahl intervjua någon medlem i Rolling Stones? Det är ju pinsamt att se hur dåligt det blir. Frågorna kunde lika gärna ha ställts av en högstadieelev. När skall Lennart Ekdahl bli påläst och ställa intelligenta frågor till Stones? Tusan vet om han inte sade "The Glimmering Twins" - när alla vet att de kallas "The Glimmer Twins". Pinsamt är bara förnamnet. Vem som helst i Feber-gänget (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) hade gjort en mycket bättre intervju även om han (Jan, Andres, Mats eller Lennart) hade haft baksmälla, 40 graders feber, yrsel och lunginflammation.

Mörkt tidigt

Dagens dummaste fråga - unik för just denna dag - kommer att bli:
- Varför blev det helt plötsligt mörkt en timme tidigare?

Cool, man. You know. Liksom. Å han ba'. Å ja' ba'.

Den här snutten är hämtad ur "This is Spinal Tap" - en av tidernas bästa skendokumentära satirer:

Lägg märke till volymkontrollerna som går ända till 11.

Det svänger om Pytagoras

Det går att skriva en låttext om vad som helst. Här ser vi Thor Modeen och Alice Babs. Se, lyssna och gläds:

Quod erat demonstrandum.

Kierkegaard - hvergang!

Den förra posten fick mig att tänka på (min ständige följeslagare) Søren Kierkegaard - av två anledningar.
1. Han skrev någonstans i "Antingen - eller" något i stil med att man borde spara allting som tonåringar skriver. De där alsterna kan nämligen innehålla många kloka saker.
2. Han hävdade: "Subjektiviteten är sanningen".

Dags för ett långt Kierkegaard-citat! Detta är hämtat ur (orig:s titel): "Synspunktet for mit forfatterskab. (Andet afsnit, Capitel 1, §2)", vilket ingår i Søren Kierkegaards samlede værker. Bd. 18, Gyldendal 1991.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

Någon som fortfarande tvivlar på att den mannen var ett geni?

Återanvänt. 30

Följande text skrev jag när jag var 17 år. Det är ännu en text i min gamla svit "Ytterligare anteckningar". Det förvånar mig, att jag var så pass klurig då. Jag menar inte, att jag nödvändigtvis hade rätt - men jag måste i alla fall ha tänkt till en aning innan jag skrev. Ibland begriper jag mig inte på den där 17-åringen. Nu kan jag undra: Är alla 17-åringar egentligen lika kluriga?

Ytterligare anteckningar

Det finns ingen sanning, bara osäkerhet. Med sanning menas här sanning utan förbindelse. Sanning med förbindelse är ingen sanning. Ingenting finns som saknar förbindelse. Osäkerhet är sanning med förbindelse och är förbunden med människan antingen direkt eller indirekt. Med förbindelse menar jag förbindelse med människan, ty det är endast denna förbindelse som är möjlig att analysera.

Objektivitet är inte sanning, ty objektiviteten saknar inte förbindelse. Den är egentligen endast den minst subjektiva subjektiviteten. Objektiviteten är balans mellan olika uppfattningar och inget annat. Osäkerhet är den kända verkligheten, bestående av objektivitet och subjektivitet. Den kända verkligheten är allt om vilket människan har kunskap.

Snygg början, kass slut

Den här musikvideon är riktigt bra i 4 minuter och 12 sekunder.

Sedan spårar den ur och blir till pekoral.

Kränkande?

Det här kan uppfattas som väldigt stötande. Frågan är varför inte chilenare har bränt svenska flaggor, hotat med dödsstraff etc. efter det att den här kortfilmen visades i svensk TV.

Harris & Black

Härligt, härligt:
En legend från USA och en stor stjärna från Irland. Very nice.

Vildros

Mysko. Vad vill de ha sagt? Inte vet jag.

Savage Rose med Annisette var ungefär som ett danskt svar på Jefferson Airplane med Grace Slick - plus ett politiskt engagemang. Två mer eller mindre flummiga grupper med vackra sångerskor som sjöng bra.

Rörande ett rör

Varför blir man husägare? Vi håller på här hemma nu med olika små projekt för att renovera vårt hus. Det är roligt nästan jämt (Ironi). När jag hade rivit bort alla tapeter i badrummet på bottenvåningen upptäckte jag ett par skumma fuktfläckar på gipsskivorna. Bäst alltså att avlägsna en bit av gipsen för att se var den ena fuktfläcken kom ifrån. Den härstammade från ett borrhål i avloppsröret. Det är roligt nästan jämt (Ironi).

Igen: Varför blir man husägare? När jag nödtorftigt hade täppt till det ovannämnda borrhålet trodde jag att det inte längre skulle läcka. Silly me. Det fortsatte läcka - visserligen inte mycket - men ändå. Jag hade ställt en liten plastask nedanför en sväng på röret för att se om det trots allt läckte. Och det gjorde det. Då kom jag att tänka på den andra skumma fuktfläcken. Säkrast alltså att avlägsna ännu mera gipsplatta för att se vad som gömde sig bakom den andra fuktfläcken. Jo: ett annat borrhål i avloppsröret. Det är roligt nästan jämt (Ironi).

När vi får sålt huset någon gång, så tänker jag aldrig mera köpa vare sig hus eller bostadsrätt. Det får bli tillbaka till ruta 1: hyreslägenhet.

Trippelekvilibristik

Visst är det snabbt, fingerfärdigt och skickligt:

Men... Är det så vidare njutbart? I mina öron låter det mest som en hastighetstävling. Jag får inte några vidare goda "vibbar" av det här stycket.

Extremt externt

Hämtades i lokala butiken i dag:

Ja, alltså, det följde med en extern hårddisk. Nu gäller det att se om tekniken fungerar. Alltid lika spännande! Om det är som jag tror att det är, så rymmer denna externa hårddisk otroliga mängder information. Jag har fyllt den med hur mycket som helst och så högerklickade jag för Egenskaper. Det lediga utrymmet verkar ju knappt vidrört! Kapacitet 465 GB...

Vitsen med detta tilltag är att vi skall lämna in den stationära datorns hårddisk för "städning". Nu får det vara slut med krångel.

Karajans Beethoven

Nu har jag bränt den här för privat bruk:

Herbert von Karajan dirigerade Berliner Philharmoniker när de spelade Beethoven-symfonier - och på denna dubbel-CD finner vi 5:an, 6:an och 9:an. Det tar emot att benämna dessa mästerverk med ordningstal. Denna musik är, som många vet, oerhört svåröverträffad. Symfonierna 5 och 9 kände jag mycket väl till redan innan, men symfoni nr 6 måste jag bli bekant med. De här skivorna är värda att ha, om så bara femte symfonins första sats hade funnits med. Do-do-do-doooooo, Do-do-do-dooooo... Så mäktigt och storslaget och effektfullt!

Det går många historier om Karajan och alla är inte smickrande. Men karln måste ha haft humor, annars kunde han inte ha fällt följande replik. Det berättas, att Karajan skulle åka taxi i Berlin. Chauffören frågade vart han skulle köra. Karajan svarade: "Kör mig vart som helst. Jag behövs överallt."

Några rader om Jan Wolkers

Läste i tidningen att Jan Wolkers dog i förra veckan. Svenska Wikipedia hade inte mycket att komma med. Jag läste i nekrologen, att han slutade skriva och i stället uttryckte sig konstnärligt med skulpturer. Intressant det där med författare och andra skapande människor som uttrycker sig med olika andra medel. Miles Davis målade inte så tokigt, Lars Gullin blev tvungen att sluta spela saxofon och satte sig i stället vid pianot, både Ulf Lundell och Björn Ranelid målar emellanåt etc. Jag kan inte recensera Jan Wolkers' skulpturer, men jag har faktiskt recenserat en av hans böcker. Det här är mitt recensionsexemplar av "Snaggad":

Under en period på 80-talet skrev jag bokrecensioner för en rikstäckande tidning. Så här skrev jag bl.a. om denna bok:

"Jan Wolkers (f. 1925) är en holländsk författare som gjort sig mest känd för sina frispråkiga, öppenhjärtiga romaner, byggda med en hel del självbiografiskt stoff. (...) Redan här (originalet kom 1962) ser vi mycket av det typiskt wolkerska: avslöjanden av förtryck i olika former, blottanden av dubbelmoral och hyckleri, osentimentala skildringar av människor på livets bakgård. Wolkers har förmodligen hämtat inspiration från bl.a. Céline och Henry Miller - två författare som troligen påverkat fler än vad man anar. (...) 'Snaggad' är en hårdkokt skildring av en ung människas förfall i en rå och svekfull värld, skriven utan försköningar men med en stor portion mänsklig värme förenad med livligt temperament. (...)"

Jag tycker recensionen håller än - 22 år efteråt.

Plus 20 år!

Grattis!

Dagens mest självklara hjälte är Sverker Olofsson. Han leve!

Utmaning

Jag har fått en utmaning från Hosanna. Hur skulle det se ut om jag hade vägrat anta den? Mesigt, antar jag. Alltså - här kommer sju mer eller mindre pinsamma sanningar:

1. Jag stammade när jag var liten och blev lite mobbad för det

2. Jag hade tics när jag gick i gymnasiet - jag drog och slet i håret och tvinnade det runt ett finger

3. Jag hade anorexia (utan att själv begripa det) när jag hade börjat läsa på universitet

4. Jag är ganska fåfäng när det gäller mustaschklippning och nagelfilning

5. Jag har en otrolig förmåga att ta sönder saker och ting

6. Jag blev olyckligt kär i bilden av en utvikningsflicka när jag var sisådär 16 år

7. Jag petar näsan ibland

Här är reglerna:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta 7 sanningar om dig själv.
3. Utmana 7 personer i slutet av ditt inlägg. (Man får utmana till exempel 6 personer, om det skulle tryta.)
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.

Nu går denna utmaning vidare till Bloggblad, Pierres hjärna, Fula fula ord, Ingemars blogg, Spectatia, Stationsvakt och Henrik Sundström.

Skämslåt

I programmet "Videokväll hos Luuk" skall kända gäster avslöja var sin "skämslåt". Här är vi inte sämre. Jag har flera skämslåtar. Om jag måste välja bara en, så får det bli denna:

Pinsamt. Men så är det. Jag finner en viss charm i den töntiga melodin. Kolla in de dansande i bakgrunden - kul.

Råttigt

Kan vi inte glömma den här da'n? Så här känns det.

Lars von Triers "Manderlay"

Sedd:

Fullständig kapitulation. Vilka ord skall jag använda? Vad jag än skulle skriva skulle kännas fattigt och billigt. Men jag måste försöka.

Lars von Triers "Manderlay" är givetvis ett Mästerverk. Hur hade jag kunnat tro något annat? Ett tag medan jag såg filmen tänkte jag ge den en svag femma. Jag tänkte, att den fladdrande handkameran skulle sänka betyget. Men sedan tänkte jag: Varför bry sig om ett skakigt foto? Vad kan man mera begära än ett alldeles förkrossande briljant manus och ett otroligt skickligt genomförande? Betyget kan bara bli ett: Full pott! Den här filmen måste i framtiden nämnas i samma andetag som man nämner de största dramer vi känner till. "Manderlay" står inte på något sätt efter "Kung Lear", "Hamlet", "Macbeth" eller något annat dramatiskt mästerverk. Jag håller med om detta och detta.

"Manderlay" får nästan "Gudfadern" att framstå som en tramsig bagatell. Jag är totalt knockad.

Kändisars bloggar är som parasiter på okända personers bloggar

Det känns lite kluvet med kändisars bloggar. Nyss var jag inne på Magnus Ugglas blogg och Eldkvarns "Svart Blogg". Jag menar ungefär så här: Det är orättvist mot alla oss andra. Vi som inte är kända sedan tidigare måste alltså alla tävla om utrymme med sådana som redan är jättekända. Om man tänker: "Nu skall jag läsa några bloggar", så är ju sannolikheten stor att man väljer någon kändis' blogg framför en okänd persons blogg. Magnus och Plura kan ju få hundratals kommentarer på en ganska likgiltig post. De har redan all uppmärksamhet de förtjänar - och så skall de dessutom få uppmärksamhet för sina bloggar. Vad får jag? Jag får vara nöjd om jag får en enda kommentar till en post som jag har lagt ned ganska mycket krut på.

Otack är världens lön. Rättvisa finns inte. Okända personer skall förbli okända, ty så vill kändisarna ha det.

Tykwers "Heaven"

Sedd:

Det är bara att konstatera: Tom Tykwer är en av vår tids riktigt stora regissörer - och Kate Blanchett är en av vår tids största skådespelerskor. Tykwer låter scener ta tid - en underskattad talang. Han låter kameran göra långa, lugna åkningar. Han levererar inga lättköpta effekter. Han överraskar. Fotot är många stunder svindlande proffsigt gjort. Skådespelet är mycket skickligt.

Den här filmen är visserligen inte ett odödligt mästerverk, men den är absolut värd mera än de treor den har fått både här och där - dock inte full pott som här. Ännu bättre hade den kanske blivit om den ene manusförfattaren - Kieslowski - hade gjort den. Min bekante cineastvän sade, att Tykwer inte riktigt fick till slutet av filmen och att Tarkovskij skulle ha klarat av det mycket mera elegant. Det må vara som det vill med den saken. "Heaven" är i alla fall så klart värd högre betyg än en trea och alltså klart sevärd.

Både och

I dag har jag varit både grovarbetare och intellektuell. Först rev jag ut badrummet nere. Alla våtrumstapeter skulle bort och därefter hela den fastlimmade badrumsmattan. Det tog flera timmar och ett par plåster.

När badrummet var utrivet och färdigt för överlämning åt proffsen (som kliver in på arenan i nästa vecka), så trädde jag in i min intellektuella roll. Jag har skrivit ett förslag till föredrag som jag skall hålla på tisdag. Det har alltså ett par dagar till förfogande att växa till sig. Jag har upptäckt, att om det är något jätteviktigt jag skall göra, så skall jag förbereda det väl och "sova på saken". Även om jag nu tycker att föredraget ser bra ut i skrift, så kan det mycket väl hända att jag dömer ut det i morgon. Oftast blir det bättre efter en eller ett par ändringar. Man ser saker och ting med andra - klarare - ögon efter en natts sömn.

Sju klassiker i en

I dag hämtade jag ut den här på icke-Posten, d.v.s. en lokal butik:

Jag behöver antagligen inte skriva någon njugg eller likgiltig recension efter att jag har läst den - här med en länk till Tomas Sjödins kommentar. Jag anar redan nu att den får MVG eller en femma på en femgradig skala. Jag har redan "låneläst" tre av de verk som ingår här - och jag har svårt att föreställa mig att betyget skulle kunna bli något annat.

Ingen annan enskild författare har betytt lika mycket för mig på min väg till min tro som just C. S. Lewis. Att nu äga denna volym och likt Tomas Sjödin kunna stryka under och skriva anteckningar i marginalerna - ah, det är en njutning. Höst och kommande vinter har nu med en gång blivit mycket lättare att hantera.

En makalös sistascen

En av filmhistoriens bästa slutscener finns här:

Sådana här filmer görs nästan aldrig längre. Det här slutet hade i 99 fall av 100 bantats ned till kanske halva sin längd, om modern klippteknik skulle ha använts. Men det var inte det som var det viktiga här och nu. Vad jag egentligen skulle skriva om är den absolut sista scenen. Den är magnifik! Den har också bildat skola för en hel del andra filmregissörer. Att vända sig om och titta rakt in i kameran! Att förstöra illusionen så...

Truffauts film "De 400 slagen" har jag gillat hela livet ända sedan jag såg den första gången på någon filmstudiovisning när jag var tonåring. Jag minns inte hur många gånger jag har sett den, men jag lär nog aldrig tröttna på den. Jag identifierade mig delvis med den lille Antoine Doinel. Och hela mitt liv har jag varit fascinerad av stränder. (Se även denna gamla post.)

"De 400 slagen" har satt djupa spår i filmhistorien. Kolla bara här och välj "Referenced in", så lär du kunna instämma.

Stalin - en domptör

En intressant recension - denna. Den ger mig onekligen lust att läsa boken. Det är ju knappast långsökt att jämföra med Hitler och Mao. De var alla egentligen helt "cuckoo", totala knäppskallar. Hur de på olika håll kunde få sådan oerhörd makt är nästan ofattbart. Men en del av förklaringen skymtar i en formulering i den nämnda recensionen: "Han blev också snart en ryktbar person som omgavs av en trogen skara anhängare som var beredda att lyda hans minsta vink."

Det är just det... Om han och andra maktgalna tokstollar - med drag av grandios narcissism - inte hade haft alla sina ja-sägande nickedockor i släptåg, så hade de sannolikt inte nått dit de nådde.

Människors benägenhet att lyda auktoriteter och samma personers undfallenhet inför grupptryck är - det är min övertygelse - de två starkaste socialpsykologiska faktorerna bakom mycken mänsklig ondska; bl.a. Andra världskriget.

Jag glömmer aldrig vare sig Solomon Aschs experiment om grupptryck eller Stanley Milgrams experiment om lydnad och auktoritet.

Halvkvävd?

Ha! En recensent har sannolikt blandat ihop begreppen "halvkvävd" och "halvkväden". I recensionen stod det "halvkvävda visor". Då kan jag upplysa recensenten om att vad h*n sannolikt menade att skriva var det gamla uttryck som egentligen lyder "halvkvädna visor". Det kan man få reda på om man gör sig omaket att leta i SAOB.

Kass hemma

Det är synd om mig. Jag fick lämna jobbet i halvtid. Blev konstigt yr. Det kommer över mig ibland. Ingen hit. Får vara nöjd så länge jag slipper s.k. karusellkänning.

Many money

Gör som Henning!
Skänk en penning!

Nu sticker vi!

Klyftigt, mycker klyftigt... (Ironi) Här kan man kanske tala om en kedjereaktion.

Exempel på stor konst: Caravaggio

Det här är stor konst. Det skulle inte Serrano kunna åstadkomma hur mycket han än ansträngde sig.

Är du inte provokativ, lille vän?

Jag anser, att Andres Serrano är en konstnärsnolla. Det han gör är inte konst. Det är möjligen konstigt, men det har inget konstnärligt värde. Han bara driver med oss. Han bluffar. Om inte, så är han sannolikt allvarligt störd.

Varför är det så inne just nu att provocera? Du måste reta någon! Om du inte provocerar, så räknas du inte. Ja men, kom igen... Att provocera är ju hur enkelt som helst. Jag skulle kunna fylla denna blogg med bara provokationer och ingenting annat. Men jag gör inte det, ty jag anser inte att det är vare sig kreativt eller konstruktivt. Det leder inte framåt. Det skapar bara dålig stämning.

På bufflarnas villkor

Hon har så rätt, så rätt - Ann Heberlein i den här krönikan.
"Strängt taget det mesta är omöjligt och upplevs som provocerande om man dristar sig till att ha en åsikt."
"Vill vi ha en debatt där bara bufflarna kommer till tals? Där mobbarna sätter agendan och vi andra snällt skall finna oss i att bli kallade horor och idioter? 'Den som sig in i leken ger skall leken tåla' och 'det tillhör spelets regler' sägs det. Vem har formulerat de reglerna?"

Exakt!

Dagens fotograf. 3

Imogen Cunningham! Kolla den här bilden. Ah, så vackert. Så fint ljuset kommer in, så vackert skuggorna faller.

Dagens fotograf. 2

Ruth Bernhard! Kolla den här bilden. Så vackert, så vackert. Här är en hel svit med fantastiska foton.

Dagens fotograf. 1

Ruth Orkin! Se på den här bilden. Bilden heter "American girl in Italy" och togs 1951. Jag skäms för att vara man när jag ser på den. Titta särskilt på den man som står närmast henne till vänster i bild. Vad gör han med vänsterhanden? Och mannen närmast framför henne? Spelar han pingpong inuti fickorna? Och de två på den lilla vespan? Har de aldrig sett en vacker kvinna förr? Det hela är pinsamt. Att kvinnan ser besvärad ut är inte att undra över. Hon verkar vara omgiven av idel byfånar.

Bra föreläsare

Såg Johan Ekenberg i "Fråga doktorn". Får jag en chans att gå en av hans kurser så skall jag göra det.

Dikt helt apropå

Oops! Utan att särskilt anstränga mig kläckte jag ur mig en dikt hos Spectatia. Jag blev så nöjd med den att jag lägger ut den här. Den är egentligen en bildkommentar, men den kan klara sig på egen hand. När jag skrev den kändes det som om någon annan visade mig vad jag skulle skriva. Jag bara lydde.

Kors vid stranden

Min tro
- en bro
mellan jord och rymd,
mellan land och hav.
Ingen är skymd,
alla är nav.

Trädet i oktober

Nu går det undan. Så här skallig var kronan i kväll vid skymningen:

Månadens träddikt får blir den här:

October Trees
How innocent were these Trees, that in
Mist-green May, blown by a prospering breeze,
Stood garlanded and gay;
Who now in sundown glow
Of serious color clad confront me with their show
As though resigned and sad,
Trees, who unwhispering stand umber, bronze, gold;
Pavilioning the land for one grown tired and old;
Elm, chestnut, aspen and pine, I am merged in you,
Who tell once more in tones of time,
Your foliaged farewell.

/ Siegfried Sassoon

(Hämtad härifrån)

Månadens låt

Månadens låt får bli den här:

Texten har du här.

Bergmans "Bilder"

Jag har s.a.s. sugit på den här karamellen länge. Det här är en av de mest intressanta självbiografier jag någonsin har läst och jag ville därför inte skilja mig från den alltför fort:

Låt mig skriva så här: Om Ingmar Bergman inte hade blivit en världsberömd filmregissör, så hade han blivit en världsberömd författare. Han hade onekligen en långt driven skicklighet i att formulera sig skriftligt.

Den här boken bör man läsa efter att man har läst "Laterna magica", ty här hänvisar han ofta till den tidigare utgivna memoarboken. De två böckerna kompletterar varandra på ett mycket givande sätt. IB avslöjade här så mycket om sig själv, så man tycker sig nästan krypa innanför skinnet på honom. Låt mig nu citera!

"Då jag slutade som chef på Dramaten bar jag på en tung vrede: vi hade ryckt upp teatern som varit ett sovande törnrosaslott och ställt kyrkan mitt i byn. Vi hade organiserat om huset från golv till tak och börjat spela aktuell dramatik. Vi spelade barnteater på stora scenen och skolteater på China. Vi turnerade. Vi höll en hög produktionstakt, över tjugo pjäser per spelår. Vi utnyttjade teaterns resurser maximalt. För detta erhöll vi/jag ovett.
Vreden fick jag inte kanalisera. Den bröt ut i Riten." (s. 177)

"Gycklarnas afton rönte ett minst sagt blandat mottagande. En aktad Stockholmskritiker skrev att han 'vägrar okulärbesiktiga herr Bergmans senaste uppkastning'. Yttrandet är ganska signifikativt för den hätskhet som mötte mig på många håll. Jag kan tråkigt nog inte påstå att jag förblev opåverkad." (s. 188)

"Ingrid Thulin är en av de riktigt stora filmskådespelerskorna i vår tid. Som en avundsjuk kollega uttryckte det någon gång: Hon är gift med kameran." (s. 222)

"Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå." (s. 290)

"Harriet Andersson är ett av de cinematografiska genierna. Man träffar bara på några sällsynta skimrande exemplar under den slingriga vägen genom branschens djungler." (s. 296)

"Det handlar alltså om ett felkonstruerat manuskript. Den första avdelningen i filmen är i själva verket en oändligt utdragen prolog, som borde stökats undan på tio minuter. Det som sedan händer hade kunnat byggas ut hur mycket som helst.
Det såg jag inte. Jag såg det inte när jag skrev manuskriptet, jag såg det inte när jag gjorde filmen, jag såg det inte när jag klippte den. Jag levde hela tiden i föreställningen att Skammen rakt igenom var en självklar och homogen film." (s. 301)

"En passion är på sätt och vis en variation på Skammen. Den visar det som jag egentligen ville visa i Skammen - våldet som manifesterar sig på ett understucket sätt.
Egentligen samma historia men trovärdigare." (s. 304)

Det här var bara ett litet smakprov på nakna avslöjanden. Boken innehåller så många att jag inte kan avslöja alla här. Läs "Bilder"!

40 år med The Dubliners

I bilen på väg till och från Öland lyssnade vi på den här plattan (köpt på GeKås i Ullared) med The Dubliners:Inte alls dumt. Förr i tiden hade jag en snobbig inställning till irländsk musik. Numera gillar jag den - och det här albumet är riktigt genuint och bra. Redan det första spåret kan ju knocka den mest hårdnackade motståndaren till irländsk musik: "Don't give up 'til it's over". Kolla här!

Kors i himlen

Till den förra posten hade jag tänkt infoga ännu ett kort. Men jag avstod - eftersom kortet inte blev tillräckligt bra. Det föreställde ett kors i himlen - trodde jag. Men egentligen hade jag tagit kortet någon sekund för sent. Två plan hade lämnat efter sig två "luddiga strängar" som tillsammans bildade ett kors. Ni får tro mig. Så var det. Jag tog det som ett tecken på att jag skall hålla fast vid min tro - även om mycket kan få en att tvivla.

Ut!

Mitt på dagen sade jag till min fru: "Det är vackert väder. Inte ett moln på himlen. Vi måste ut." Genast föreslog hon ett lämpligt resmål. Jag nappade direkt.Det här kortet visar en liten snutt av "Östra Ölands fria horisont". (Så heter en blogg av en osedvanligt produktiv bloggare. Se länksamlingen här till höger.) Det här stället är ett av våra "andningshål". Här kan vi "ladda batterierna". För 8-10 år sedan var vi alltid helt ensamma här. Nu har fler upptäckt charmen med den här platsen. Numera hittar t.o.m. tyskar hit.

Vi satt länge på våra medhavda underlag och drack kaffe och åt baguette och ciabatta - och njöt. Att andas havsluft och höra på vågornas brus är rena terapin. Så tycker vi båda. En bit av lyckan: att uppskatta samma saker.

Med bössa i hand

Tidigare i dag stod jag en timme utanför en butik och skramlade med en insamlingsbössa till det här. Det kändes helt rätt. Nio av tio som gick förbi mig lade pengar i bössan. Många lade var sin "tjuga", någon lade parkeringspengar, några lade var sin femtiolapp och en lade en hel hundralapp. Inte illa!

När jag stod där kom jag att tänka på gamla tider. Jag har samlat in pengar både till Amnesty International och Greenpeace. Första gången jag samlade in pengar var dock när jag var kanske 17 år. Jag stod utanför Systembolaget i Ängelholm och sålde Vietnambulletinen. Jag minns, att en och annan tyckte att jag var ett vanartigt barn. Någon sade till mig, att jag var en skam för min far. Det var först några år senare, som det blev riktigt "rumsrent" över så gott som hela den politiska skalan att vara emot Vietnamkriget.

Några rader om Lessing

Doris Lessing blev intervjuad av Lasse Bengtsson och det visades på TV i morse. Hon verkar vara en skön tanta, om jag får kalla henne så. Det här med feminism gav hon inte mycket för. Och det här med epiker - vad är det? Och kritiker skall man inte bry sig om. Så sade hon något som jag hoppas läggs ut på You tube eller på annat sätt görs åtkomligt för alla amerikanare.

Hon hade varit och handlat och kom tillbaka hem i taxi, när det stod en massa människor utanför hennes bostad och mer eller mindre överföll henne. En av de mest påstridiga var en amerikansk kvinna som antagligen hade en väldigt låg EQ (emotionell kompetens) och frågade vad Doris tyckte om att få Nobelpriset. Doris hade ju ingen aning om det och kände sig illa till mods över amerikanskans burdusa stil - hon sade till Lasse Bengtsson ungefär så här: "Den där amerikanskan var ju närmast oförskämd. Typiskt amerikanare. De har ingen hyfs."

Och så gillar Doris katter. "En skön lirare", skulle någon i Aristocats ha sagt. Jag har tidigare bara läst ett par böcker av henne. Nu fick jag definitivt lust att läsa flera.

Nöjd med lem

Män som hatar kvinnor är enligt min ringa mening helt klart störda på något vis. Ofta har det antagligen med ett kasst sexliv att göra. Det kan bero på en alltför liten snopp eller för tidig utlösning. Mannen känner sig då förklenad, ja, ibland som en nolla. Han kan hata kvinnor i allmänhet därför att de får honom att känna sig osäker. "Man kan inte lita på kvinnor. De är falska stycken", kan han tänka. "Om du visar dina svaga sidor för en kvinna, så utnyttjar hon det för att tillintetgöra dig", kan han fortsätta. Bättre då att förekomma. Bättre då att se ned på alla kvinnor i förväg. Bättre då att vara herre över slaven kvinnan. Bättre då att vara förtryckare över offret kvinnan. Våldtäkter handlar väl nästan aldrig om sex. De handlar snarare om känslan av makt.

Om bara mannen lärde sig att bli nöjd med sin lem, så skulle förmodligen mycket vara vunnet. Enligt taoismen bör en man älska varje dag - men han bör undvika sädesuttömning. Det betyder i praktiken: multipla torrorgasmer. Det kan ligga en hel del klokskap i det. En man bör troligen träna sin lem dagligen, med Kegelövningar och annat. En ung man bör nog "låta säden gå" ganska ofta för att inte nästan sprängas inifrån. Men en äldre man bör, enligt taoismen, "hålla sin säd" så långt det är möjligt.

"Suveräna män" - som David Deida skriver om - är inga våldtäktsmän. De hatar inte kvinnor. De älskar att älska.

Hemma hos-reportage. 2

Lars Vilks! Titta hit!

Detta är en installation. Här gömmer sig ett budskap. Jag testar gränser.
Detta är ett konstverk, om jag säger så. Jag är alltså konstnär.
Copyright: Thomas O.

Hemma hos-reportage. 1

- Va' de' nå't du ville? If you're looking for trouble, you came to the right place.

Liten tanke. 4

Den här rubriken är ju egentligen helt intetsägande. Den lilla tanken i den här posten blir alltså: Jag lägger ner serien "Liten tanke". Det är för dumt med en sådan titel.

Dagens Dilbert

Att läsa Dagens Dilbert är mycket nyttigt. Jag anser, att Scott Adams är ett geni. Om man läser hans serieböcker om kontorsråttan Dilbert, så lär man sig därmed mera om relationerna på ett kontor än om man läser en massa tradiga, kvasivetenskapliga och pretentiösa avhandlingar eller "papers" eller uppsatser, först framkrystade vid någon högskola, därefter stående på någon bibliotekshylla med signum Qba på ryggarna.

Om man dessutom tittar på "The Office", så blir man fullärd om livet på kontor.

Liten tanke. 3

Tänk om Nobelpriset i litteratur en gång i framtiden går till en person som endast har publicerat sig i sin egen blogg! Det vore nå't...

Märkliga djur i Vår Herres hage. 24

Folk som skäller på budbäraren. I dag hjälpte jag en person med faktasökning. Jag var aldrig otrevlig eller nonchalant eller så. Jag bara presenterade fakta sakligt och neutralt. Men h*n gillade inte vad h*n fick höra. H*n tyckte nästan, att jag var en drummel som kunde påstå det jag påstod. Jag bara informerade om sakernas tillstånd - och det gillade h*n inte. H*n ville ha en annan verklighet. Suck.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 23

Folk som inte har fattat att sommaren är slut. Folk som cyklar barfota när det är 2 grader Celsius ute. I går morse såg jag en gubbe cykla barfota i träskor. I morse såg jag en kvinna cykla barbent i kjol och utan strumpor i lågskor. Man kan undra om alla bestick är i lådan eller om hissen går ända upp. Ingen skall i alla fall inbilla mig, att ingen av dem frös.

Marxism

Njutning! Bröderna Marx' filmer har jag gillat ända sedan jag var liten. Jag tror - och hoppas - att jag aldrig kommer att sluta älska dem. Jag känner mig på något besläktad med dem - alla bröderna. Jag älskar deras respektlöshet inför allt "fint", pompöst och uppblåst. Kolla Grouchos entré här! Underbar scen! Om du är otålig, så spolar du fram tills att sex minuter har gått. Margaret Dumont fick utstå en del när Groucho fick i gång sitt munväder...

Vad har vi samhället till?

Tänk att man skulle få läsa detta i Svenska Dagbladet.
"–Samhället har en skyldighet gentemot sina medborgare. Och medborgarens skyldighet är att betala skatt och de pengarna ska gå till: Först och främst utbildning. Sedan sjukvård, trafik, bostäder. Det här är saker som inte ska privatiseras och vara i handen på någon som vill tjäna pengar på det. –Jag vill inte låta som en gammal socialist. Jag säger bara att det är basala behov för ett samhälle. Så nej, man ska inte behöva betala en avgift på biblioteket."
och:
"Vad vore ett samhälle utan offentliga bibliotek, kollektivtrafik, sjukvård…? Varför ska man ens ha ett samhälle då?"

Exakt. Kunde inte uttryckt det bättre själv.

Dagens bästa länktips

Hittat i Metro i dag:
http://www.ecpathotline.se/

Något vidrigare än barnsexhandel är svårt att föreställa sig. Agera!

Liten tanke. 2

Ständigt och jämt återkommer jag till detta: "Action speaks louder than words". Ni må kalla mig antiintellektuell eller ickeintellektuell eller något annat med -ell. Jag får knottror och vill bara avlägsna mig så fort jag kan om jag fastnar i ett möte som inte leder någonstans. Jag får spader när jag märker att jag hamnat i en typisk "Mycket snack och lite verkstad"-situation. Jag anser, att långt fler än hälften av alla möten är helt fruktlösa. Om folk bara kunde lära sig att tänka själva, att fatta egna ansvarsfulla och etiskt oantastliga beslut och skrida till verket utan att vänta på OK från höger och vänster, så skulle mycket vara vunnet. Är man rutinerad i sitt yrke, så vet man "med ryggmärgen" vad som bör eller skall eller måste göras. Då finns ingen anledning att vänta för att konferera med alla andra om vad som bör/skall/måste göras. Är det självklart, så är det självklart. Jag är van att arbeta ensam, att tänka själv och själv agera. Det brukar gå bra. Jag är övertygad om att de flesta möten bara finns till för sin egen skull. De fyller egentligen inget annat syfte än att få tiden att gå.

Men tiden hade ju kunnat användas så mycket bättre!

För att återgå till en tidigare post: En f.d. kriminell gav inte ett ruttet lingon för alla "utvecklande" samtal han hade haft med en psykolog. Han önskade, att han hade fått göra något vettigt med sina händer i stället. Just det.

Några rader om Plus

Tittar på Plus. Blir lätt deprimerad. Lurendrejare och fula typer hittar hela tiden på nya sätt att luras och bedraga. Och folk verkar ha riktigt dålig koll. Om det inte vore på det viset, så skulle man inte kunna göra nya avsnitt av Plus. Samma visor nu som förr. Tema med variationer. Har Plus gjort någon nytta?, frågar den hädiske. Om Plus hade gjort sig självt fullständigt överflödigt, så hade det sannerligen gjort nytta.

I den bästa av världar skulle Plus vara fantasy eller science fiction.

Kalla på han, Callahan

Ibland kan man undra om det inte hade varit bra med flera handlingskraftiga och initiativrika poliser...

Djävulens advokat?

Ständigt denne Leif Silbersky. Jag ser rött. Skall han aldrig gå i pension? Nu senast har han uttalat sig så här apropå häktningsförhandlingarna angående dödsmisshandeln i Kungsholmen: "Det är ICKE någon lämplig miljö för en 16 års pojke - nyss fyllda 16 års pojke - att sitta i häkte."

Nähä. Så vad tycker stjärnadvokaten att man bör göra? Prata förtroligt med besten? Som om det skulle hjälpa. Jag blir så ilsken på detta daltande. Jag minns en TV-intervju med en f.d. kriminell. Han sade, att han bara blev förbannad på alla psykologer som inbillade sig, att de kunde prata honom till rätta. "Bara ett jävla massa tjat om min taskiga uppväxt", sade han ungefär.

Och denne Leif Silbersky... Han skulle nog kunna försvara Hitler och helvetets alla djävlar om han fick chansen.

Ytterligare två länkar

Den kontroversielle prästen Dag Sandahl har nu börjat blogga i Östran. Det skall bli spännande att följa. Jag lägger ut en länk här till höger - samtidigt som jag (åter igen) länkar till tidningen ETC.

Jag skrev ju redan för länge sedan, att här är högt i tak.

Ambitiöst upplagd hemsida

Tidigare i dag gjorde jag en ny spännande upptäckt. Nu har jag lagt ut den som en länk här till höger. Från hemsidan kan du t.ex. välja denna intressanta länk.

Gott rödvin

Det här är banne mig ett av de godaste rödviner jag någonsin har druckit - och jag har smakat en del, men jag är lååååångt ifrån någon expert.

Du har en sida om flaskvarianten här.

I fjol i En Annan Stad

Jag minns din röda klänning. Du bar den med en viss stolthet. Din stolthet klädde dig som en röd klänning. Minns du, att du hade svarta högklackade skor? Du ville inte använda dem när vi gick till festen. Du trivdes inte i dem. Du trodde, att du skulle vricka foten på vägen dit. Mycket riktigt tappade du balansen en kort stund där på grusgången. Minns du det? Du vrickade foten och ena klacken blev förstörd. Ah, mon amour. Jag kan ännu känna doften av din parfym. Det måste ha varit L'air du temps. Du är så fjär. Varför spelar du blyg? Minns du inte i fjol? I En Annan Stad? Du stod där i din azurblåa dress, lutad mot muren och betraktade den perfekt ansade ligusterhäcken som löpte i 45 graders vinkel mot fontänen som gick i takt med "Champagnegaloppen". Du lovade vänta på mig tills nu, exakt ett år senare. Du såg alltid så gåtfull ut när du tittade på häckar. Men din stolta röda klänning... Ah, mon amour. Den går aldrig att sälja till någon annan. Och ett fiaspel kommer aldrig med i nyheterna. Det har ju inget med TT att göra. Nej, när minnet är så opålitligt kan man inte gardera med kryss. Då är det bäst att försegla med en kyss. Men vad är du rädd för? Minns du inte när jag kom upp på ditt rum och du öppnade dörren med badrocken öppen? Du lade dig på sängen så förföriskt. Har du glömt det? Men den vrickade foten var avgjuten i cementen. Och en fotmassage är ändå en fotmassage. Ah, mon amour. Du är ett enigma. Du är en labyrint. Du är ett chiffer som ingen av oss kan knäcka. Nu påstår du, att din dress var smaragdgrön och att häcken gick i 30 graders vinkel. Jag tror dig inte. Varför skall det bli så här? Varför kan du inte släppa taget? Varför spelar du frigid? Din man slår mig i det där knasiga spelet han vill spela varenda gång. Men "Champagnegaloppen"? Var den aldrig avsedd för oss? Var det hela en dröm? Drömmer jag nu? Vem är du? Varför doftar du L'air du temps? Vill du ha fotmassage? Vet du om hur vacker du är? Är svart en färg? Är minnet grått?

Etc. Da capo sine fine ad infinitum in absurdum

Resnais' I fjol i Marienbad

Nu har jag sett den här filmen - efter flera års längtan. (Jo, jag såg denna engelska version - med engelsk text.) Nu kan jag skriva: Vad gör jag inte för er, mina kära läsare?Om jag hade varit amerikan, så hade jag skrivit: "Pretentious crap!". Nu är jag ju svensk, så då skriver jag: "Kvalificerat strunt!". Jag kommer att tänka på pekoraldikter, som t.ex. de av konditor Ofvandahl. Jag tänker också så här: Den här filmen är för filmhistorien vad Lawrence Durrells "Alexandriakvartetten" är för litteraturhistorien. Alltså bättre glömd.

Filmen är knappt en film. Den är snarare en massa stillbilder visade med rörlig kamera. Folk rör sig knappt och ändrar knappt något ansiktsuttryck. Folk har tråkigt och fördriver tiden med spel. Det händer nästan ingenting. Och filmmusiken är mer i vägen än vad den bidrar till stämningen. Men filmen är vacker att titta på. Men det hade den blivit vem som än hade filmat. När man filmar finklädda människor i fina miljöer, så blir det fint att titta på.

Kvintessensen av filmen kan sammanfattas i två truismer:
1. Minnet kan spela oss spratt
2. Man kan bli olyckligt kär.

Så typiskt franskt intellektuellt, skulle jag vilja påstå. Finns det något mera överreklamerat än franskt djupsinne? Finns det över huvud taget något franskt djupsinne? Den här filmen, mina vänner, är en töntig bagatell märkvärdiggjord till att försöka framstå som något oerhört kvalificerat tankebygge.

Jag hade använt tiden bättre med att titta på en porrfilm. Lars von Trier håller säkert med mig.

Snygg åkning

Sådana här scener görs inte längre. Eller? Den ende jag kan tänka mig nu göra en sådan scen är Roy Andersson. Nutidens filmpublik gitter inte se så'nt här. Allt skall vara action, allt skall gå snabbt, allt skall vara häftigt.

Ett par höstbilder

Vi körde en bit och tog en promenad. Att kunna andas in havsluft känns som ett mycket värdefullt privilegium - oavsett årstid. Nu märks att hösten är här. Inte en enda båt ute, inte en enda vindsurfare, inte en enda badande. Endast några svanar syntes till ute i vattnet. De stack ned sina långa halsar och lyckades fånga något ätbart.

Ett stycke längre fram på stigen nådde vi en mindre by med sommarstugor. Även här märks hösten. Inte en enda människa syntes till utanför någon stuga. Någon hade glömt plocka ned flaggan vid dörren. På varje stuga en gammaldags TV-antenn eller en nyare parabol. Tänk att folk inte kan leva utan TV.

Under vår promenad såg vi ett par stugor som nog inte har använts på ett par år. Deprimerande. Här står det stugor till ingen nytta medan jag träffar på hemlösa nästan varje dag.

Kommersiella falska världsförbättrare?

Varför brukar de alltid hånas och bespottas - alla dessa stjärnor som försöker göra världen till en bättre plats att leva i? Säg Bono. Säg Moby. Säg Sting. Säg Bob Geldoff. Vissa reagerar då som om de hade fått en allergisk chock. Nå, kolla då den här hemsidan. Hon var på TV4 i morse. Jag tror hon är ärlig i sitt engagemang - och så sjunger hon dessutom fantastiskt.

Resnais' Muriel

Nu har jag äntligen sett Alain Resnais' film "Muriel". Jag har längtat efter detta i flera år. Nu frågar jag mig själv: Varför? Kanske ville jag räkna in mig själv i någon sorts klubb med jävligt smarta cineaster som avgudar denna film. Åter igen: Varför?

"Muriel" har höjts til skyarna i flera sammanhang - och på vissa listor över filmhistoriens bästa verk hamnar denna film högt uppe. Nu hör det till saken att jag såg filmen otextad och odubbad. Jag hade alltså bara mina svaga kunskaper i franska språket att lita på. Men så mycket kunde jag i alla fall begripa, att filmen hade två huvudsakliga handlingar: 1. Den kvinnliga huvudpersonen (som syns på bilden ovan) tar kontakt med en gammal ungdomsförälskelse och 2. Den unge manlige och - kan man påstå - näst viktigaste personen i filmen känner ånger och ångest inför det krig han nyss varit inblandad i.

Jag fattade inte vad som var så fantastiskt bra med denna film. Var jag blind eller dum eller vad? Jag letade upp omdömen i IMDb. Det här citatet:
"All the actors play somewhat exaggeratedly, as though they were trying to make themselves noticed amid the hub-bub of the music and editing. One scene in which Alphonse's brother-in-law starts telling the guests at a party about who he really is is destroyed by the music; what could have been a beautifully funny and vicious moment is lost. A story that is basically a rewrite of Brief Encounter, or any war-time weeper you like, does not need all these stylistic flourishes. A disappointing film."
och det här citatet:
"'Muriel' (French, 1963): Somewhere in your life you've heard some redneck fool call all foreign films a "dumb ass waste of my time". Or, if you heard it from a regular fool, you heard something like "I just didn't get it!" Well, it had to happen - this time they're both right. Directed by Alain Resnais, this film is one hot steaming pile of pretentious crap. Mediocre acting and low production values are only the start. We are also presented with a terrible mess of "artsy" editing, random shots, and bad, poorly integrated music. Maybe it wanted to be the "Beat Poem" of Film Making. Maybe Resnais had no real clear clue WHAT the goal was. But, no matter what the intent, "Muriel" exemplifies what so many people used to say about "those foreign films". Thankfully, foreign films this bad are few and far between. We, as Americans, have a much worse record when it comes to BAD movies."
stärkte mig. Jag var nog inte så korkad i alla fall.

Men mitt minne gav mig ytterligare ledtrådar. Jag kom ihåg att Susan Sontag hade skrivit något om denna film i sin makalösa essäsamling "Konst och antikonst" - som jag har bloggat om här. Alltså: plocka fram boken ur bokhyllan och studera! Nu måste vi komma ihåg, att Resnais tidigare hade gjort "Hiroshima, min älskade" och "I fjol i Marienbad". Sontag: "Orsaken till att Muriel är en svår film är att den försöker göra båda de saker som Hiroshima och Marienbad gjorde. (...) Bördan av denna dubbla avsikt - att vara både konkret och abstrakt - fördubblar den tekniska virtuositeten och svårighetsgraden i filmen." (s. 176f)

Mera Sontag: "Det sätt på vilket scenerna är fotograferade och redigerade styckar sönder historien i småbitar i stället för att förklara den." (s. 178)
"Godards teknik [Särskilt då i "Vivre sa vie" - min anm. utifrån Sontags essä] drar in åskådaren i historien, gör honom otålig och stegrar hans aptit på handlingen så att det skapas en sorts visuell spänning. När Resnais abrupt klipper av en scen drar han åskådaren bort från historien." (s. 179)
"Det finns en historia i Muriel, historien om en bekymrad medelålders kvinna som försöker återuppväcka en tjugo år gammal kärlek och om en ung före detta soldat som förtärs av skuldkänslor över sin andel i ett barbariskt krig. Men Muriel är konstruerad så att den i varje givet ögonblick inte handlar om någonting alls." (s. 180)
"(...) Muriel har blivit ett hedervärt misslyckande" (s. 183)
"Resnais vet allt om skönhet, men hans filmer saknar spänst och energi och en direkt adress. De är försiktiga, på något sätt överlastade och syntetiska, och de fullföljer inte till dess yttersta gräns den idé eller känsla som inspirerat deras tillblivelse - något som all stor konst måste göra." (s. 184f)

Så skriver en stor mästare. När man jämför denna essä av Sontag med filmrecensioner, så påminner de allra flesta filmrecensioner om den krypande babyns krampaktiga försök att resa sig upp och gå.

Let us see them!

Where are you hiding them? What have you done to them? Show us! Where are the monks?

Återanvänt. 29

Det här skrev jag någon gång 1988.

Sköra, på väg

Här är vi nu.
Vi ser in i varandra.
Känslorna trängs
i strupen.

Vi är vid en vändpunkt.
Våra sinnen skärps.
Vi märker att språket
är fattigt.

Vi snubblar på små tuvor
av klumpigt valda ord.
Vi går på minerad
kvicksand.

Marken skälver,
vi är sköra.
Det vi tog för givet
är inte längre säkert.

Det är här och nu vi är -
så sköra, så sårbara, så ömtåliga -
men på väg att växa.
Vi är på väg
att bli mera mänskliga.

Katti Saak

En gång för länge, länge sedan var Harry Schein gäst hos Lasse Holmqvist i "Här är ditt liv". Det är inte mycket jag minns av det programmet mer än att Schein på frågan vilken som var hans favoritwhisky mycket snabbt svarade "Cutty Sark". Precis som om det skulle vara en väldigt god whisky för finsmakare. Äsch. Det tyckte jag också - innan jag började begripa mig på whisky. Numera hamnar Cutty Sark inte ens på min tio-i-topp-lista över mina whiskyfavoriter. Om jag då hade vetat vad jag vet nu, så hade jag suttit där i TV-soffan och sagt till Harry i TV-rutan: - Amatör!

Hej, matematik!

Det är rent otroligt hur dåligt bekanta med verkligheten en del politiker är. När nya besparingskrav läggs hit och dit, så kan man undra vad våra mästertänkare tänker med. Folk går redan på knäna på många arbetsplatser, man har redan sparat till förbannelse och omstrukturerat och omorganiserat och rationaliserat och effektiviserat så långt det går. Men så kommer det någon stolle/stolla och kräver nya hårda tag. Man kräver att alla skall jobba mera och bättre med mindre resurser. Man tror samtidigt att kvaliteten skall behållas eller t.o.m. höjas.

Det är lika obegåvat och verklighetsfrämmande som att skicka i väg någon till en affär med denna order:

- Du skall köpa varor för 500 kr, men du får bara använda 300 kr. Hur du löser det är ditt problem. Du får väl prioritera!

Dagens gamla goding - vad hände sedan? 5

Vad som hände sedan får vi veta här.

Dagens gamla goding - vad hände sedan? 4

Vad som hände sedan får vi veta här.

Dagens gamla goding - vad hände sedan? 3

Vad som hände sedan får vi veta här.

Dagens gamla goding - vad hände sedan? 2

Vad som hände sedan får vi veta här.

Dagens gamla goding - vad hände sedan? 1

Vad som hände sedan får vi veta här.

Glad

Ulf Lundell? Men... Det ser ju ut som Thomas Di Leva?

Klicka på bilden och gör som texten säger.

Återanvänt. 28

Det här skrev jag någon gång på senhösten 1985.

En konstig typ

Dagarna gick. Ingenting hände. Han gjorde olika test för att fördriva tiden. Han hade gjort dessa test ett par gånger innan. De testade kreativiteten och outsiderkänslan. Enligt dem så var han mycket kreativ och helt tydligt en outsider. Men när han väl hade gjort dessa test, så var tomheten där igen och plågade honom. Han kände sig ofta uttråkad och alienerad.

Vad kunde han nu göra, sjuk och ensam hemma? Han kände sig maktlös, betydelselös, utbytbar, överflödig. Dessa känslor, blandade med leda, kom över honom allt oftare och för varje gång mera paralyserande. Även när han var frisk, som han oftast var, och djupt engagerad i arbete kunde dessa känslor plötsligt förlama honom, göra varje handling till en besvärlighet. Han tyckte ofta att hans personliga frihet var minimal, att de flesta av hans handlingar var tråkiga plikter. Ibland drömde han om ett anarkistiskt samhälle där den individuella friheten var maximal, utan att den ena individens frihet begränsade den andres. Kraven och förväntningarna från andra människor irriterade honom. Visst tyckte han om att andra ibland vände sig till honom för att få råd och tips, men han hatade att bli kommenderad till det ena eller andra. Han kände, att han kunde bli älskad bara om han var duktig: duktig i jobbet, duktig hemma, duktig i sängen etc. Han tyckte, att det var bara hans prestationer som räknades och att han skulle kunna vara en änglalik personlighet utan att någon skulle tycka mera om honom för det.

Ibland tänkte han, att han valt fel yrke och han önskade sig ofta bort från hela den inrutade tillvaron. Han ville vara med om något stort äventyr, typ jorden-runt-segling. Han retade sig på att han inte var kolossalt duktig på någonting - han ville vara absolut bäst, helt oslagbar, inom åtminstone ett område. Men han gav upp ganska lätt. Dessutom hatade han att förlora, speciellt i spel och sporter.

Han var en komplicerad person. Många tyckte, att han visserligen var snäll och försynt, men arrogant, ja, smått otrevlig, ibland hänsynslöst grov i sin uppriktighet. Hans fåordighet tolkades mer än ibland som tvär överlägsenhet. Han var dessutom lynnig - ena dagen glad som en lärka, andra dagen sur och vresig som en ättiksimmande marulk. Han var kort sagt svår att förstå sig på.

Men han menade aldrig något illa med sina som oförskämdheter uppfattade ironiseringar. Han ville, att andra skulle vara lika självständiga och chosefria som han. Han ville avskaffa ledare och idoler - och han ville definitivt inte själv bli vare sig ledare eller idol. Han tyckte som Wilhelm Reich i "Lyssna, lille man!". Hans dröm om framtiden innehöll bl.a. bilden av ett samhälle med frihet och jämlikhet där maktfullkomlighet, orättvisa, fördomar, lögner, hyckleri, apartheid, terror, krig, förtryck och dubbelmoral inte längre existerar. Han ville självtillit, personligt ansvar, självbestämmande, spontanitet, medvetenhet, intimitet, empati, frihet, humor, kreativitet, erotik, kärlek, vänskap, uppriktighet och andra väldiga mål. Hans visioner var oerhörda och han drömde högtsvävande planer.

Vem var han? Han var en vanlig liten skit, som kunde leva eller inte leva. Ingen skulle bry sig, om han inte levde. Jovisst skulle man sakna honom ett tag efter hans död, men det skulle snart gå över. Han skulle bli ihågkommen som en konstig typ och sedan skulle man inte prata mer om det. - "Han? Jo, han var väl snäll och så, men visst var han väl lite konstig? Jag förstod mig inte riktigt på honom i alla fall." "Nej, det är klart. Man blev väl aldrig riktigt klok på vad han menade."

Nu var han alltså hemma, ensam och sjuk. Han ansträngde sig att fördriva tiden. Någon gång gjorde han ett intelligenstest. Han hade gjort andra sådana test flera gånger innan. Han fick alltid mycket höga värden. Det tog han som bevis på att testen inte var tillförlitliga. Han ansåg sig nämligen inte vara särskilt intelligent. Han hade ofta dåligt självförtroende. Då kände han sig som en liten skit. Och när han hade tröttnat på test, så kanske han försökte skriva något. Han drömde om att bli författare. Men han skrev aldrig särskilt bra.