40 år med The Dubliners
I bilen på väg till och från Öland lyssnade vi på den här plattan (köpt på GeKås i Ullared) med The Dubliners:
Inte alls dumt. Förr i tiden hade jag en snobbig inställning till irländsk musik. Numera gillar jag den - och det här albumet är riktigt genuint och bra. Redan det första spåret kan ju knocka den mest hårdnackade motståndaren till irländsk musik: "Don't give up 'til it's over". Kolla här!
Inte alls dumt. Förr i tiden hade jag en snobbig inställning till irländsk musik. Numera gillar jag den - och det här albumet är riktigt genuint och bra. Redan det första spåret kan ju knocka den mest hårdnackade motståndaren till irländsk musik: "Don't give up 'til it's over". Kolla här!
upplagd av Thomas O.
22:23
3 kommentarer:
Det finns kanske lite fördomar om att den irländska musik som Dubliners spelar enbart är någon sorts tjo-och-tjim-musik.
Kanske beroende på att dom haft hitlåtar med Seven Drunken Nights, The Irish Rover och Whiskey in the Jar.
Visst, det är ofta upptempo och humor och lite spritromantik, men under det hittar man låtar, som den du nämner, med betydligt mera djup.
Och variation förgyller ju oftast tillvaron.
Ja, det är jobbigt med fördomar. Många tror att jazz är omöjligt att förstå sig på, många tror att country & western är töntig hästjazz, många tror att klassisk musik är sömnpiller etc. Fördomar är just vad ordet avslöjar att de är: domar i förväg.
Jag skrev för ett antal år sedan i en tidning en artikel om country, och att det var en musikform som verkligen var på g.
Någon som läst det hela frågade sedan om jag skulle iväg på en "hästjazzfestival" någonstans i Skåne.
Jag blev närmast förnärmad för att människan använde ett sådant nedsättande uttyck om en hel musikgenre.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida