Resnais' Muriel

Nu har jag äntligen sett Alain Resnais' film "Muriel". Jag har längtat efter detta i flera år. Nu frågar jag mig själv: Varför? Kanske ville jag räkna in mig själv i någon sorts klubb med jävligt smarta cineaster som avgudar denna film. Åter igen: Varför?

"Muriel" har höjts til skyarna i flera sammanhang - och på vissa listor över filmhistoriens bästa verk hamnar denna film högt uppe. Nu hör det till saken att jag såg filmen otextad och odubbad. Jag hade alltså bara mina svaga kunskaper i franska språket att lita på. Men så mycket kunde jag i alla fall begripa, att filmen hade två huvudsakliga handlingar: 1. Den kvinnliga huvudpersonen (som syns på bilden ovan) tar kontakt med en gammal ungdomsförälskelse och 2. Den unge manlige och - kan man påstå - näst viktigaste personen i filmen känner ånger och ångest inför det krig han nyss varit inblandad i.

Jag fattade inte vad som var så fantastiskt bra med denna film. Var jag blind eller dum eller vad? Jag letade upp omdömen i IMDb. Det här citatet:
"All the actors play somewhat exaggeratedly, as though they were trying to make themselves noticed amid the hub-bub of the music and editing. One scene in which Alphonse's brother-in-law starts telling the guests at a party about who he really is is destroyed by the music; what could have been a beautifully funny and vicious moment is lost. A story that is basically a rewrite of Brief Encounter, or any war-time weeper you like, does not need all these stylistic flourishes. A disappointing film."
och det här citatet:
"'Muriel' (French, 1963): Somewhere in your life you've heard some redneck fool call all foreign films a "dumb ass waste of my time". Or, if you heard it from a regular fool, you heard something like "I just didn't get it!" Well, it had to happen - this time they're both right. Directed by Alain Resnais, this film is one hot steaming pile of pretentious crap. Mediocre acting and low production values are only the start. We are also presented with a terrible mess of "artsy" editing, random shots, and bad, poorly integrated music. Maybe it wanted to be the "Beat Poem" of Film Making. Maybe Resnais had no real clear clue WHAT the goal was. But, no matter what the intent, "Muriel" exemplifies what so many people used to say about "those foreign films". Thankfully, foreign films this bad are few and far between. We, as Americans, have a much worse record when it comes to BAD movies."
stärkte mig. Jag var nog inte så korkad i alla fall.

Men mitt minne gav mig ytterligare ledtrådar. Jag kom ihåg att Susan Sontag hade skrivit något om denna film i sin makalösa essäsamling "Konst och antikonst" - som jag har bloggat om här. Alltså: plocka fram boken ur bokhyllan och studera! Nu måste vi komma ihåg, att Resnais tidigare hade gjort "Hiroshima, min älskade" och "I fjol i Marienbad". Sontag: "Orsaken till att Muriel är en svår film är att den försöker göra båda de saker som Hiroshima och Marienbad gjorde. (...) Bördan av denna dubbla avsikt - att vara både konkret och abstrakt - fördubblar den tekniska virtuositeten och svårighetsgraden i filmen." (s. 176f)

Mera Sontag: "Det sätt på vilket scenerna är fotograferade och redigerade styckar sönder historien i småbitar i stället för att förklara den." (s. 178)
"Godards teknik [Särskilt då i "Vivre sa vie" - min anm. utifrån Sontags essä] drar in åskådaren i historien, gör honom otålig och stegrar hans aptit på handlingen så att det skapas en sorts visuell spänning. När Resnais abrupt klipper av en scen drar han åskådaren bort från historien." (s. 179)
"Det finns en historia i Muriel, historien om en bekymrad medelålders kvinna som försöker återuppväcka en tjugo år gammal kärlek och om en ung före detta soldat som förtärs av skuldkänslor över sin andel i ett barbariskt krig. Men Muriel är konstruerad så att den i varje givet ögonblick inte handlar om någonting alls." (s. 180)
"(...) Muriel har blivit ett hedervärt misslyckande" (s. 183)
"Resnais vet allt om skönhet, men hans filmer saknar spänst och energi och en direkt adress. De är försiktiga, på något sätt överlastade och syntetiska, och de fullföljer inte till dess yttersta gräns den idé eller känsla som inspirerat deras tillblivelse - något som all stor konst måste göra." (s. 184f)

Så skriver en stor mästare. När man jämför denna essä av Sontag med filmrecensioner, så påminner de allra flesta filmrecensioner om den krypande babyns krampaktiga försök att resa sig upp och gå.