Resnais' I fjol i Marienbad

Nu har jag sett den här filmen - efter flera års längtan. (Jo, jag såg denna engelska version - med engelsk text.) Nu kan jag skriva: Vad gör jag inte för er, mina kära läsare?Om jag hade varit amerikan, så hade jag skrivit: "Pretentious crap!". Nu är jag ju svensk, så då skriver jag: "Kvalificerat strunt!". Jag kommer att tänka på pekoraldikter, som t.ex. de av konditor Ofvandahl. Jag tänker också så här: Den här filmen är för filmhistorien vad Lawrence Durrells "Alexandriakvartetten" är för litteraturhistorien. Alltså bättre glömd.

Filmen är knappt en film. Den är snarare en massa stillbilder visade med rörlig kamera. Folk rör sig knappt och ändrar knappt något ansiktsuttryck. Folk har tråkigt och fördriver tiden med spel. Det händer nästan ingenting. Och filmmusiken är mer i vägen än vad den bidrar till stämningen. Men filmen är vacker att titta på. Men det hade den blivit vem som än hade filmat. När man filmar finklädda människor i fina miljöer, så blir det fint att titta på.

Kvintessensen av filmen kan sammanfattas i två truismer:
1. Minnet kan spela oss spratt
2. Man kan bli olyckligt kär.

Så typiskt franskt intellektuellt, skulle jag vilja påstå. Finns det något mera överreklamerat än franskt djupsinne? Finns det över huvud taget något franskt djupsinne? Den här filmen, mina vänner, är en töntig bagatell märkvärdiggjord till att försöka framstå som något oerhört kvalificerat tankebygge.

Jag hade använt tiden bättre med att titta på en porrfilm. Lars von Trier håller säkert med mig.