Tjurig gubbe

I kväll var vi på en konsert där hela publiken klappade takten - nästan. Det var inte riktigt alla som föll in i den lilla masspsykosen. Jag var en av dem som inte gjorde det. Jag kan vara en jävligt motvalls gubbe. Solomon Asch skulle inte kunnat få mig dit han ville hur mycket han än hade försökt - i ett sådant här experiment. Jag har inte ändrat mig ett skvatt sedan jag skrev detta.

Aktiv lördag

Mycket IRL i dag. I går sade vi, att vi inte skulle stressa i dag. Hur blev det? En himla massa stress. Varför blir det aldrig som man har tänkt sig?

Nå, jag skall väl inte klaga. Det blev ju ett s.k. gott dagsverke. Jag städade upp i trädgården, varmed menas: räfsa löv och kvistar och annan bråte som hopat sig under vintern. Dessutom tog jag bort allt som legat över kirskålen i ett par år nu. Nu skall där bli gräsmatta i stället. Vidare städade jag golvet på uteplatsen och plockade fram alla trädgårdsmöblerna. Slutligen bytte jag till sommarhjul på bilen. Nu är våren här på allvar!

Dagens länk. 2

Nu minns jag inte om jag har tipsat om den här länken redan. Om jag inte minns fel, så fick jag tips om den från samma person som i Dagens länk nr 1. Om jag skrivit en post om detta redan, så skadar det inte med en liten repetition.

Världens 100 bästa rockalbum

Det är inte mycket jag håller med om, men listan kan vara intressant ändå. Jag tycker t.ex. att alla de 16 första är överskattade. Bob Dylans "Blonde on blonde" bräcker dem alla.

Dagens länk. 1

Min ena öldrickarkompis har jag att tacka för följande länk. Tack!
Filmmusik

And I am telling you...

Du milde! Har hon talang eller har hon TALANG?

Ishallsdemokrati?

Ämne för heta känslor: besparingar inom offentlig sektor. Om du tvingas välja, vad väljer du då?
a) Minskat öppethållande för ishall
b) Minskat öppethållande för bibliotek

För mig är valet självklart a. Att ha tillgång till bibliotek anser jag vara en självklar demokratisk rättighet. Att ha tillgång till ishall...? Skulle det vara en självklar demokratisk rättighet? Men, hallå... Finns det böcker i ishallen? Filmer till uthyrning? CD-album till hemlån? Tidningar att läsa? Tidskrifter till hemlån? Internetdatorer att boka? Utställningar att titta på? Programverksamhet att ta del av? Sagostunder för de små barnen? Etc. Nej. Det enda som finns i en ishall är i grova drag själva isbanan, åskådarplatserna och så omklädningsrummen. Vad kan du göra där? Jo, antingen åker du själv skridskor eller så tittar du på när andra åker skridskor. Vilka valmöjligheter! Kul...

Om det skall vara en självklar demokratisk rättighet att ha tillgång till en ishall, så kan vi lika gärna kräva
speedwaybana åt alla
krocketplan åt alla
volleybollhall åt alla
innebandyhall åt alla
basketballhall åt alla
bordtennishall åt alla
o.s.v. i en aldrig sinande ström.
Äsch. Allt det där är grädde på moset i ett globalt perspektiv.

Skall det vara så svårt att se att olika verksamheter är olika viktiga?

Världens vackraste huvudstad(?) förtjänar bättre invånare

Den här kritiken kan jag mycket väl förstå. Några malligare och märkvärdigare och stroppigare och mera självgoda och mera självupptagna etc. personer får man sannerligen leta länge efter. Det är ingen fördom. Det är ett faktum.

Världen kretsar kring Kungliga Hufvudstaden. Stockholm är den axel kring vilken allting snurrar. Allt annat är fäbodar eller öken. (Nu var jag ironisk.)

En liten seriebok

Av en slump upptäckte jag den här boken häromdagen:

Det blev en positiv överraskning. Men då skall jag erkänna: Jag hade inga förväntningar alls. Och om sanningen skall fram, så är omslaget bäst. Men jag behöver "läsa" någon seriebok då och då, annars kanske jag blir smått förtorkad. (Jag vill inte gärna kalla det "att läsa" - det man gör med vissa serier.) Det finns ju bevisligen vissa skämt som inte kan framföras rent verbalt. De kräver visuell framställning. Och i så fall kan man hävda, att Ulf Frödin är skicklig i det minimalistiska formatet. En enda "ruta" per sida räcker för att få till en "knorr". (Kan man tala om rutor när det inte är någon "strip"?) Han tecknar ungefär i samma stil som Ulf Lundkvist - den enligt min mening obestridde mästaren i sin genre.

Den näst bästa sidan? Svar: Den sida där en (troligen döende) patient ligger i sängen omgiven av 13 personer som står och tittar på honom/henne. Patienten frågar: "Är detta slutet?" Någon av betraktarna svarar: "Inte än. Mor ska få träffa en politiker först!"

Nya tag

Nu börjar en ny era i denna bloggs historia. Jag kan inte längre med hedern i behåll skriva om resor och filmer. Det blir bara krystat. Jag är ingen globetrotter - egentligen är jag inte särskilt mycket berest. Jag är inte heller någon filmfantast - egentligen är jag ganska ljumt intresserad av film. Det finns andra bloggare som verkar vara på resande fot hela tiden. Låt dem blogga om resor. Det finns andra bloggare - i miljontals, verkar det som - som är tokiga i film. Låt dem blogga om film. Jag struntar i det.

Jag måste blogga om saker som inte alla andra bloggar om. Så enkelt - och svårt - är det. Därför kan ni inte längre vänta er så många poster om resor eller filmer i denna blogg.

I min presentation i Bloggportalen har jag därför gjort vissa ändringar när det gäller kategorierna.

Minnesvärt resultat av dagen: ett boktips

Alltför mycket IRL i dag! Jag gillar inte så fullspäckade dagar. Efter att ha jobbat nästan tio timmar och härjat runt i staden mitt på dagen i olika ärenden skulle jag i väg på ett möte på kvällen. Det var väl ett sisådär lagom spännande möte. En intressant sak har jag dock lärt mig denna dag. Jag skall därför försöka få tag i den här boken (Klipp ur www.bibliotek.se):

namn
Perwe, Johan,1964-
titel
Bombprästen : Erik Perwe på uppdrag i Berlin under andra världskriget / Johan Perwe
språk
SVENSKA
upplaga/år
2006
ort/förlag
Stockholm : Carlsson
klassifikation (SAB)
Cjz Perwe, Erik ; Kfa.54 ; Cj-cxfaz Berlin: Svenska Victoriaförsamlingen
ISBN
91-7203-755-5(inb.)
LIBRIS-id
10049072
BURK-nummer
4739431
ursprung
LIBRIS

Avvikande åsikt om GP

I kväll såg jag sista delen av dokumentärserien om Göran Persson. Nu när det berömda drevet går, så skall jag anmäla en avvikande åsikt. Jag håller nämligen med GP om mycket. Någon måste framföra obehagliga sanningar. Det var GP som fick göra det - annars hade ingen någonsin gjort det. GP oroade sig vidare för svenska massmedias framtid. Jag delar hans oro. När flera vanligtvis ganska seriösa tidningar hakar på trender i kvällspressens sämsta sidor, så går det käpprätt åt h-e. Etc. Det skulle vara möjligt att dra fram flera exempel där jag instämmer med GP, men detta är ingen katalog.

Många av dem som nu håller i stridsyxan har nog inte den blekaste aning om vad det innebär att vara ordförande eller ledare med allt ansvar det medför. Man skulle kunna säga "Gör det bättre själv" - om det inte vore så platt. Men GP sade det bra själv: "Alltid ensam, aldrig ensam". Det är så. Jag har själv provat på att vara chef och ordförande i några mycket, mycket mindre sammanhang. En slutsats jag drog av de gästspelen var något liknande: "Det är ensamt på toppen". När det blåser medvind vill alla vara i ditt sällskap, men när det blåser motvind undviker folk dig. Om man då dessutom är "chef" för ett helt land, så måste påfrestningen vara oerhörd. Det är lätt att sitta på läktarplats och gapa och bära sig åt när man aldrig själv har varit med i spelet.

När den här stormen har lagt sig, så kan GP så småningom framstå som en av vårt lands duktigaste statsministrar - trots sina tillkortakommanden med bl.a. bufflig ledarstil och fula härskartekniker.

Samlag är bra för hälsan

Nu blir det inget för blyga. Nu blir jag väldigt "pang på rödbetan". Det här tror jag på. (Länk till originalartikeln.) Det är inte samma sak att t.ex. dra en handtralla. Det är just känslan av att ha sin lem inne i kvinnans köttgrotta som är så underbar för en heterosexuell man. Under förutsättning att det håller på ett tag.

Samlag är klart överskattat som fenomen om det bara varar i ett par minuter eller mindre. Det behöver ju inte vara som ett maratonlopp, men visst är det klart mycket skönare om mannen bokstavligt talat kan hålla stånd med lemmen inne i det allra heligaste åtminstone en kvart eller ännu hellre t.ex. en halvtimme. Om mannen lyckas hålla ut ännu längre, så talar vi om tantrasex och då närmar vi oss mystiken. Hur som helst: Det långa samlaget är himmelskt. Dessutom är det väldigt bra för mannens självförtroende. Det finns få saker som kan göra en man så belåten med sig själv som om han kan s.a.s. hålla sin säd.

Märkliga djur i vår herres hage. 18

Alla dessa människor som inte kan ta ett nej för ett nej och som inte fattar att de har kommit till vägs ände! Det kan vara en människa i kassakön som håller på att tjafsa om 50 öre hit och dit. Det kan vara en imbecill person som trots all möjlig bevisning inte kan acceptera att det inte finns en jordglob i naturlig storlek. Det kan vara en rättshaverist som har provat sitt ärende i alla möjliga instanser, ältar sitt rättshaveri för alla andra människor h*n möter och aldrig verkar kunna hitta något annat att bry sin hjärna med. Det kan vara en person som inte kan godta en förklaring om att h*n har vänt sig till fel ställe och att frågan h*n ställer definitivt är mera lämpad för en helt annan person. O.s.v. Etc. Da capo, sine fine, in absurdum, ad infinitum. Suck.

Det är så krig börjar.

En tidig Elton John-platta

Nu fyller han 60 år. Han har onekligen gjort karriär. Visst har han gjort en hel del snygga melodier, det får man erkänna. Men jag har då aldrig varit någon av hans stora beundrare. Jag är en så'n där tråkig typ som tycker att Elton John gjorde sina bästa saker i början av sin karriär - ungefär som Rod Stewart. Den här plattan är en av hans tidigaste och kom ut 1971:

I allmusic får skivan högsta möjliga betyg: fem stjärnor. Det kanske är till att fläska på i överkant, men nog är det en riktigt bra platta alltid. Jag gillade Elton bäst när han fortfarande verkade ganska normal - före alla spektakel med jättetöntiga glasögon, skyhöga platåskor och allehanda galna utstyrslar. Jag - en torrboll? Kanske det. Men om man måste spöka ut sig som världens stolle för att väcka uppmärksamhet, så är någonting helt galet.

Här var han ännu en ganska alldaglig singer/songwriter som fortsatte på spår som andra lagt - men skaffade sig ett personligt uttryck. Det hade kunnat stanna vid det. Elton John hade kunnat bli en väldigt vass balladskrivare, med en ganska liten men trogen fan club. Han hade t.ex. kunnat ge David Ackles en tuff match på samma planhalva. Men Elton var nog mera intresserad av riktigt mycket pengar.

Grandios narcissism

Det här begreppet som är så mycket i ropet just nu - "grandios narcissism"... Är det inte väldigt talande? Jag tycker det slår huvudet på spiken. Men jag blir bekymrad. När jag tänker efter på hur många personer som diagnosen stämmer in, så blir jag nästan mörkrädd. Jag kan slå vad om att en hel hord av chefer och direktörer och restaurangägare och smågangsters och politiker och "you name it" skulle kunna få etiketten "Grandios narcissist" fastklistrad på pannan.

Trädet i mars

Taget i skymningen:

Månadens träddikt är Edith Södergrans "Jag såg ett träd...".
Du kan läsa den här.

Det fjärde vårtecknet

På promenaden som vi alldeles nyss kom hem ifrån hörde vi koltrasten sjunga! Undrar hur det känns att vara en övervintrande koltrast. Tänk att tiga nästan hela hösten (Sjunger koltrasten ännu i början på hösten? Jag vet inte.) och sedan hela vintern - för att plötsligt en vårdag brista ut i sång!

Tre vårtecken

I dag har jag varit med om tre vårtecken.
1. En fjäril
2. Två tofsvipor
3. Grillen är i gång just nu i detta ögonblick
Härligt!

Inte ett nickel i egen ficka

I dag har jag arbetat helt ideellt i fem timmar. Det känns väldigt rätt när ändamålet var detta.

Dirty Harry IV

Tidigare har jag bloggat om Dirty Harry här. Det här är den fjärde filmen (från 1983) i serien om San Franciscopolisen Harry Callahan.

I mitt tycke är detta den näst bästa filmen i serien. (Ettan är bäst.) Tveklöst sämst är den femte och sista delen - The Dead Pool (1988). Vilken som är bäst av tvåan "Magnum force" (1973) och trean "The enforcer"/"Hårdingen" (1976) är en fråga om humör och stämning. Den här recensionen av "Sudden impact" känns ganska adekvat. Samtidigt vill jag påstå, att den här filmen är bättre än vilken Beck- eller Wallanderfilm som helst.

Kuriosa: Uttrycket "Go ahead. Make my day." känner ni nog till. Det är hämtat ur denna film. Coolare än så här blir det aldrig.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 17

Personer som ställer sig så fruktansvärt nära i t.ex. en kassakö. Varför kan de inte hålla avståndet? Har jag bett dem att flåsa mig i nacken? Det är så förbannat irriterande med så "kladdiga" människor. Varför kan de inte visa respekt för andra människors privata sfärer? Jag vill ha åtminstone en 40 cm fri radie. Nästa gång jag går in i affären skall jag ta med mig en tumstock. Så mäter jag avståndet till människan bakom mig i kön. Är det då mindre än 40 cm, så skall jag säga: "Ursäkta, du inkränktar på mitt mobila eterterritorium".

Analfabeter på bibliotek

Det kryllar av analfabeter. Det märker man lätt som en plätt på våra folkbibliotek. Varenda gång jag sätter min fot inne i ett bibliotek, så upptäcker jag massor med böcker som står fel. Det beror säkert i 99 % av fallen på att folk inte kan alfabetet.

Det kan få lite komiska uttryck. På en hylla med böcker om Javascript och Internet för dummies och liknande fann jag en hel hop med böcker som var felplacerade. Det bekräftar en sak: datornördar är delvis analfabeter. (För säkerhets skull kanske jag måste förklara en sak. Ordet "analfabet" har inget med den s.k. ändalykten att göra.)

Mailer i Babel

En mycket bra avslutning av Babel! Se hela det intressanta programmet här. Se intervjun med Norman Mailer här. Mailer är ett fenomen med en makalöst mångfacetterad produktion ända sedan 1948, då han debuterade med "De nakna och de döda". Han är vid 84 års ålder fortfarande väldigt klar i skallen. Jag skall rusa efter hans senaste bok "The Castle in the Forest" - om Hitlers barndom - när den kommer ut på svenska.

"Repetition kills your soul" är ett Mailer-motto. Han hade Picasso som en förebild i den meningen att Picasso inte var intresserad av att hålla fast vid en stil som visade sig framgångsrik. Picasso ville hela tiden pröva nya vägar - likt en bergsbestigare som hela tiden ville pröva nya vägar att ta sig uppför berget. Det påminner mig f.ö. om Miles Davis' förhållningssätt till musiken. Så har även Mailer fungerat i sitt författarskap. Det finns inte många genrer eller stilar som han inte har provat på.

Dagens rester

Det här är vad som blev kvar av dagens snabblagade kvällsmåltid:

Ena dottern ville bara ha köttbullar med pulvermos. Vi andra ville ha långsmala kokta korvar och tjocka stekta dito - med korvbröd och pulvermos. Det som alltså blev över bildar detta tjusiga konstverk. En snednäst korvgubbe. Aftonbladet, Expressen?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 16

Typer som alltid skall "ässa sig" på kurser och konferenser och liknande tillställningar. Så tradiga de är. Jag nästan spyr bara jag tänker på dem. Ni känner säkert igen typen. Ni har alla råkat ut för en sådan "pain in the ass" någon gång. Han - det är oftast en han - tror att han har kommit på världens mest intelligenta fråga och skall med den försöka få föredragshållaren eller kursledaren - eller vem det nu är som undervisar - på pottkanten. Jag ler alltid skadeglatt i smyg när ett sådant försök misslyckas. Men ännu mera irriterande är det när den här typen frågar en sak som en kvinna - det är oftast en kvinna - har frågat en stund innan. Han tycker frågan var smart och vill ge sken av att han är först med att ställa den, så han omformulerar kvinnans fråga lite grann - men det är uppenbart för varje tänkande människa att han försöker ta åt sig äran på kvinnans bekostnad. Den här typen är odrägligt självupptagen och självgod. Och är kursledaren el. motsv. en kvinna, så går han verkligen i gång på alla cylindrarna. Det är som om han tänkte: "Jag skall knäcka det jävla fruntimret. Jag skall ställa så många frågor att hon blir alldeles förvirrad och kommer av sig helt." Usch för sådana personer. De stjäl viktig tid från oss andra. De är äckliga energitjuvar.

Månadens låt = dagens låt

Månadens låt är självskriven. Den är lika självklart dagens låt. Tyvärr - det är synd och skam - finns den inte på You Tube. Nyfiken?

Låten är Dan Hylander & Raj Montana Bands "21/3" från albumet "Calypso" (1983). Ingen har någonsin beskrivit fnattiga vårkänslor så bra som Dan Hylander här: "se mej valsa runt bland människorna i centrum och sjunga för mej själv nu vill jag älska o förlåta och dansa utan skor... jag är dum, inte klok, men en lycklig idiot jag kryper runt på alla fyra och letar efter blommor överallt (...) se mej valsa runt bland hyllorna på domus och sjunga för mej själv".

Min rekommendation är att du köper albumet. Det är ett av 80-talets bästa svenska album.

Hur stora författare arbetar

En mysig och småtrevlig liten bok om ett "stort" ämne:

"(...) en god författare liksom alla goda konstnärer ser och iakttar mer än de flesta andra människor. Det hör till hans yrke. Eller kanske bör man hellre säga: han ser vad andra inte ser, han ser bakom ytan, ser undanskymda sammanhang och motiv, känner starkare vad som rör sig där bakom." (s. 37)

Boken ger massor av exempel ur olika författares vardag. Vi får reda på en hel del om särskilda märkvärdigheter och ibland kan man undra vilka konstiga tvångstankar en del författare måste ha haft. Och så - givetvis - kommer Franzén in på den ständiga gåtan om vem som egentligen levererar idéerna. August Strindberg skrev så här: "Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! (...) det går inte på beställning och inte när jag behagar. När det behagar, så kommer det." (s.72)

Shelley var inne på ett liknande spår när han jämförde den kreativa anden med "(...) en slocknande glöd som någon osynlig makt, lik en nyckfull, övergående vindfläkt, tillfälligt blåser liv i." (s. 74) Och Goethe menade, att "Ingivelsen är något övermäktigt, något dämoniskt, som driver honom (...)" (s. 76)

En sådan här bok vore inte lika intressant utan vissa rekord. Visste du t.ex. att "Simenon lär ha skrivit 24 Maigret-romaner under loppet av två år. Rekordet tycks vara en (kort) roman på 25 timmar." (s. 103)

Summa summarum om denna bok: en trevlig liten bekantskap. En ny version av den vore inte helt fel - med exempel tagna ur en massa nutida författares kamp mot idétorka.

Författarbygd

Vi hade varit i Spanien sommaren 2004. Vi var inte mätta på att skaffa nya intryck. När man blir det har man problem... En dag i juli utforskade vi en liten bit av Sverige. Det är en klyscha, men den är sann: Sverige är fantastiskt.

Den här bilden tog jag i närheten av Alltidhult. Där ligger det ännu en skolbyggnad som är känd bl.a. för att ha varit i bruk när en svensk Nobelpristagare var liten. OK, jag skall sluta skriva i gåtor. Harry Martinson gick i nämnda skola 1913-1914. Han promenerade förmodligen på den här stigen. Kan ni se framför er varifrån han fick inspiration till t.ex. "Vägen till Klockrike"? Jag kan.

En nygammal och en helt ny

Dags för att ändra lite i blogglistan här ute till höger. En blogg har fått återkomma efter en längre tids frånvaro: "Guds rike". En annan blogg är helt ny här - jag upptäckte den i dag! Det var inget beslut jag behövde fundera länge över: "Tankar i natten" skall in på listan.

En förkrossande bra debut

Förlåt mig, Procol Harum. Häromdagen gjorde jag och en kompis var sin lista över tidernas tio bästa grupper. Jag glömde er! Ni skall definitivt vara med på min lista över tidernas tio bästa pop-/rockgrupper. Den här plattan är kanske dessutom tidernas bästa debutalbum:

Ni kan kalla detta svulstigt, pompöst, pretentiöst eller något annat - men aldrig pekoral. Det här är tidlös musik, trots att den gjordes i en tid då mycket som var psykedeliskt och konstigt flummigt relativt snabbt blev omodernt och helt "ute". Den här plattan har aldrig blivit passé enligt mig.

Titelmelodin behöver ingen närmare presentation. Den är för evigt inskriven i musikhistorien. Men här finns så pass många andra mästerverk på albumet att det känns helt sjukt att minnas Procol Harum bara för låten "A whiter shade of pale". "Conquistador", "She wandered through the garden fence", "Cerdes (outside the gates of)", "A Christmas camel", "Salad days (are here again)" och "Repent Walpurgis" är alla värda ett bättre öde än glömskan. Att den sistnämnda inte är lika känd som "A whiter shade of pale" är ett musikhistoriskt mysterium. Den är nämligen i någon mening bättre - men det är klart: den saknar text.

Kattbrodern hemma igen

Nu har kattbrodern fått komma hem igen - efter flera dygn under observation. Vi skall låta honom äta (rökt!) skinka hopblandad med vanlig kattmat på burk. På så sätt skall vi lura honom att äta igen. Och så får han förhoppningsvis i sig tillräckligt med vätska dessutom. Den dumme katten lekte ju bara med rinnande vatten innan. Han fick aldrig i sig tillräckligt med vatten. Han var uttorkad!

Det här ger oss ett par tankeställare. För det första: lita inte på personal som jobbar i butiker där man säljer alla sorters djurmat. De är inga veterinärer. En anställd där sade så tvärsäkert, att den där dyra Rolls Royce-varianten av torrfoder som vi köpte skulle vara allt våra katter behöver. Ja, ja, det kanske stämmer på kattsystern, men det stämmer inte på kattbrodern. Kattbrodern kräver rökt skinka dessutom. Någon billig hoppressad Euroshopper-skinka duger definitivt inte. Den fnyste han åt. Och systern krafsade med ena tassen som om hon var i lådan och ville täcka över sitt bajs. (Inget bra betyg, Euroshopper!) För det andra: om han nu inte vill dricka vatten som vanligt kattfolk, så måste vi lura i honom vätska på annat sätt. Och då är vanlig burkmat OK. För det tredje: lite extra B-vitamin kan få fart på hans aptit.

Stellan intervjuad

I söndagens bilaga till Aftonbladet blir Stellan Skarsgård intervjuad. Jädrar i min låda vad jag gillar hans inställning till olika saker och ting! Han hade kunnat vara värsta divan, men han har båda fötterna kvar på jorden och verkar inte det minsta överlägsen. Han tar visserligen snuskigt bra betalt för vissa filmroller, men då tar han mindre för andra. Han betalar gärna massor i skatt. Han gillar inte alls privatiseringar av skolor m.m. "Jävla otyg", säger han. Och han verkar vara gourmet - men tänker rött. Han verkar vara en hedersknyffel som gillar vit tryffel. Varför inte? Även jag, som f.ö. är nästan jämngammal med Stellan, vill ha rätt att "smörja kråset" och ändå kalla mig "vänster". Det är bara en intelligensbefriad fördom att vänstermänniskor inte kan vara finsmakare. Poängen är att vänstermänniskor vill att alla skall ha samma rätt till gommens läckerheter.

Det hade varit oförskämt trevligt för mig att ha med honom i min bekantskapskrets. Jag tror att vi har samma tycke och smak när det gäller mycket.

Let the mystery be

Vad menar hon egentligen med den här krönikan? Menar hon verkligen, att det är lika likgiltigt att ha sex som att borsta tänderna? Jag måste opponera mig.

När det blir lika spännande att "göra kärlek" (som engelsmännen säger) som att borsta tänderna eller tvätta sig eller kamma sig eller nå't... ja, hur kul är det då? Vi vet vad resultatet blir. Alla som har kunnat se eller läsa om "Big brother" vet att det blir det som händer. När alla knullar runt med alla är det inte roligt längre. En av de kvinnliga deltagarna i den ökända TV-serien hade just uträttat sitt lilla handarbete i mörkret när hon yrade "Vems pitt var det nu jag runkade?". Är det så Ann Heberlein vill att vi skall avdramatisera sexualiteten? I så fall blir det ingenting alls kvar av spänningen och magin. Frågan är om det då ens kommer att finnas någon lust kvar. Kul?

Kalla mig moralist eller torrboll eller hämmad eller vad tusan du vill. Jag säger som Iris DeMent i en av hennes låtar (fastän hon där syftar på något annat): "Let the mystery be".

Spela riktigt eller låt bli

Spela den här vid lägerelden eller beach-partyt nästa gång, alla ni jobbiga, egotrippande självutnämnda trubadurer som bara tar för givet att alla längtar såååå efter att få höra er spela gitarr!

Nytt nr av "Trots allt"

Varje gång det kommer ut ett nytt nr av tidskriften Trots allt finner jag anledning att kopiera ett par artiklar eller essäer ur pappersversionen. Årets första nummer hann nätt och jämnt hamna på "bibblan" förrän andra numret kom ut på nätet. Jag känner lite stress inför det. Knappt har jag läst Maria Küchens artikel "Det heliga skrattet" om Gud och humor förrän jag måste skynda genom de andra kopiorna jag tog.

"Trots allt" är alltid läsvärd - mer eller mindre. Jag ser fram emot att läsa vad Inger Alestig och Jackie Jakubowski anser i sina betraktelser under temat "Vad ska vi med kyrkan till?" i nr 1 och vad Ylva Eggehorn och John Swedenmark skriver om samma ämne i nya numret.

Redan nu och här vill jag länka till Magnus Sundells ledarekrönika i nr 2 - av den enkla anledningen att den är bra skriven och ger en del att tänka på.

Livet från den ljusa sidan

Med denna post vill jag bara meddela att den här filmen är en av mina favoriter.

Även här spelar Jack Nicholson en något udda figur. Har någon någonsin sett honom spela en likgiltig "ordinary average guy"? Nå, här är han också i sitt esse - som så många andra gånger. Den här recensionen ger sju poäng av tio möjliga. Och den här recensionen ger full pott - sex poäng av sex möjliga. Jag är beredd att ge filmen ett betyg som lägger sig någonstans där emellan. Hur skall man vara funtad för att inte tycka om den här filmen?

Helen Hunt förtjänar en särskild eloge för sin rolltolkning. Hennes spel är excellent. Med mycket små och finkänsliga nyanser gör hon stor skillnad.

Dagens Upp som en sol och...

Han gjorde en kanondebut och sedan blev det inte mycket mera. Den här låten håller i alla fall än.

Fem orsaker till extas - lista 95

Låtar med P J Harvey - den coolaste och tuffaste rockkvinnan i världen och med den sexigaste rösten av alla:
1. This is love
2. The dancer
3. Send his love to me
4. You said something
5. We float

Dylan läser Dylan

Jag kan inte tänka mig att någon kan läsa Dylan Thomas' poesi bättre än han själv.

Dagens låt

Plocka fram näsdukarna. Jag är egentligen en blödig typ. Varenda gång jag hör den här biten blir jag tårögd. Visst måste väl detta vara den bästa romantiska och sentimentala ballad som någonsin har gjorts? Här som Elvis Presley sjöng den. Här som Willie Nelson sjöng den. Jag tycker båda versionerna är fantastiska, men i mina öron är Willie Nelsons tolkning mera äkta. Av någon anledning litar jag inte riktigt på att Elvis menade allvar.

Lille Sartre

Den här boken var som en liten husbibel för mig när jag var betydligt yngre - i slutet av tonåren och några år därefter. Jag tyckte den var fantastiskt djupsinnig och hade en verbal fluens som jag ville eftersträva. Nu ser jag annorlunda på den.

Nu skulle jag vilja påstå, att den här boken är en ganska typisk representant för vad som kan komma ut ur vad jag vill kalla den franska intellektuella aristokratin. Sartre hyllades som de franska intellektuellas gud par préférence i många år. Han var nästan som en jättestor rockidol. Och så där håller det på. Idoler byts ut. Och vissa åker upp och ner på kändistoppen. Fortfarande håller t.ex. Bernard-Henri Lévy på med sitt intellektuella tugg - han har egentligen inget viktigt att säga men han säger det på ett begåvat sätt.

Något liknande kan man säga om denna bok. Den har egentligen inte så värst mycket nytt att komma med, men det framförs på ett förvillande intelligent sätt. Skall man sammanfatta Sartres existentialism så kan man göra det så här: Gud finns inte och människan är en varelse full av meningslöshet; vi känner främlingskap inför varandra och hela tillvaron är absurd; vi har frihet som vi måste använda under ansvar och detta ger oss ångest; vi kan inte fly från oss själva; vi skapar själva livets mening genom våra handlingar. - Sic. Så djupsinnigt var det. På omslaget till boken står det så här: "De bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning". Jaha. De sammanfattas i boken egentligen på 50 glesskrivna sidor - resten av boken är en underdånigs intervju av Den Store Filosofen.

Existentialismen är så mycket mera än Sartres version av den. Min favorit bland existentialister är Søren Kierkegaard - och han var nota bene kristen. Där hade vi en verklig djuping - men han var onekligen svårtolkad. T.o.m. den erkänt "svåre" filosofen Ludwig Wittgenstein tyckte, att Kierkegaard var väldigt svår att förstå sig på.

Hur som helst: Sartre framstår som en mycket "mediakåt" liten intellektuell dvärg i jämförelse med den skygge intellektuelle giganten Kierkegaard.

Minirapport från sjuklingen

Nu är jag definitivt inte i form. Jag lade mig ned för att vila lite. Plupp! så hade jag sovit i två timmar. Jag känner mig nästan utmattad. I morgon stannar jag hemma från jobbet.

Jaså, du är glad? Det ska vi nog ta ur dig.

Det har varit så mycket IRL i dag, så jag har inte haft en chans att blogga förrän nu. Det blev årsmöte och jag avgick som ordförande. Härligt. Trodde jag. Jag brukar säga: "Man får aldri' va' gla'". Det är världens sannaste bevingade ord. Man får aldrig vara glad - någon längre stund. Man får aldrig vara uppe i det blå och sväva omkring. Snabbt blir man nedplockad på jorden igen. Dagens exempel: jag var glad över att äntligen ha kommit ut ur styrelsen. Jag fick bara vara glad tills jag kom hem igen. Då fick jag nämligen veta, att vår ena katt (brodern) antagligen har fel på njurarna. Han måste stanna kvar på djursjukhuset i natt för observation. Shit! Han som är så go'.

Man får aldrig vara glad. Motbevisa mig, om du kan.

Pubkväll igen

Nu har jag suttit på puben igen - med en annan gammal vän. Det får inte bli en vana, detta öldrickande. En sak lärde jag mig åtminstone denna afton. Krusovice är gott.

Kultur-TV i kris

Det finns något grundläggande fel i många kulturprogram på TV. Jag tror att jag har kommit på en del av problemet. Antingen har man fel sorts programledare eller har man fel innehåll. Kobra, Kulturnyheterna och Babel når inga nya grupper. Där har man programledare som antingen är snorkiga eller knappt torra bakom öronen - eller så är de både och. Man når bara de redan frälsta - precis som det är i en massa andra sammanhang: de som går på filmpremiärer är samma personer som går på teaterpremiärer och konserter och dansföreställningar och konstutställningar etc. Kulturens kotterier. Man släpper inte in någon "utsocknes". Endast de redan invigda äger tillträde.

Den nya versionen av Filmkrönikan är å andra sidan banal, antiintellektuell och egentligen antikulturell. Den skrämmer bort alla dem som tidigare såg på Orvars version. Den nuvarande Filmkrönikan är som vilket kaffesnack som helst. Aldrig någon djupare analys. Varje avsnitt av Orvars variant lärde oss mera än vad tio avsnitt med Helena kan lära oss.

Om svensk TV vill nå ut till flera ovana kulturnyttjare, så får man allt tänka om. Det hade inte varit helt fel med en mix av Stina Lundberg Dabrowski och Tina Nordström - någon som är som folk är mest, som inte ser ned på medel-Svensson och som samtidigt är bra påläst, väl förberedd och en trevlig prick. Ungefär som Orvar.

Dagens bildgåta

I vilken stad är dessa tre bilder tagna?

Rätt svar belönas med äran. Jag avslöjar rätt svar i morgon kväll.

Dagens viktigaste länk

Det här är viktigt. Det är sådana här frågor jag vill arbeta med. Men jag är antagligen fast vid mitt nuvarande jobb tills jag går i pension. Ingen vill ha mig. Det är bara ungdomar som räknas på arbetsmarknaden. Att ha lång erfarenhet är värdelöst. Jag sitter fjättrad vid mitt jobb som en intern med permissioner.

Ingen återvändo

Nu har jag köpt mina nya joggingskor. Och våren är på väg med jättekliv. Nu finns det inga giltiga undanflykter längre. Det är bara att ge sig ut och jogga!

Povels mångsidor

Det finns inte tillräckligt med lovord att strö. Det här är så bra att språket känns fattigt när man skall beskriva allt det bra'a. Om upphovsmannen i detta fall själv väljer ut det bästa ur sin egen mångåriga produktion, så kan ju inte resultatet bli något annat än briljant.

Snacka om att vara mångsidig. Povel Ramel är ju ett trippelgeni - minst. Han är ett verbalt geni - inte många andra kan få till sådana ordlekar. Han är ett musikaliskt geni - inte många andra kan komponera så mästerliga stycken. Han är ett humoristiskt geni - inte många andra kan vara så rolig. Och han är allt detta samtidigt!

Upplägget bakom denna samling med fem CD-skivor är snyggt:
1. "Livat i holken: Povel - muntratören"
2. "Jumpy session party: Povel - jazzmakaren"
3. "Håll musiken igång: Povel - låtbyggaren"
4. "Tvålar, corkar och kokosnötter: Povel - bearbetaren"
5. "Titta jag flyger: Povel - exotikern".
Så kan man sammanfatta hans karriär. Han har verkligen fungerat som muntratör, jazzmakare, låtbyggare, bearbetare och exotiker. Han bevisar det här med drygt 80 bitar som var och en går utanpå det mesta.

Den medföljande bookleten är också en liten guldgruva. Stefan Wermelin skriver alldeles lysande om låtmaterialet med mycket intressanta kommentarer till varje CD. Och så har Povel själv skrivit personligt om några av hans egna käraste alster. Slutligen ger denna booklet oss information om vilka medmusiker som agerar på varje enskilt nummer, produktionsår, skivmärke m.m. Generöst, som sig bör.

Mina personliga favoriter ur denna makalösa samling lägger sig här i en lång följd i den ordning de finns i boxen: "Tjo va de va livat i holken", "Johanssons boogie woogie vals", "Birth of the gammaldans", "Jag diggar dej!", "The gräsänkling blues", "En blå ton", "Håll musiken igång", "Tänk dej en strut karameller", "Du passar inte in i bilden", "Ta av dej skorna", "Var är tvålen?", "Balladen om Eugen Cork", "Far jag kan inte få upp min kokosnöt", "Trubaduren (eller Käleken ti mänsliheten, åmma säjer)", "Måste vägen till Curaçao gynga så?", "Naturbarn", "The sukiyaki syndrome" och "Ittma Hohah".

Puh... Om man inte anser/inser att Povel Ramel är ett geni, så är det inte Povels fel!

Surprise, surprise - inte

Hur var det nu jag skrev? Jo, så här. Ack, svenska flock, vad du är förutsägbar.

Squid? Whale? So what?

A vadå? Alla som har pratat om den här filmen har tyckt den är fantastisk. Äsch. Den är ju medioker från början till slut.

Vad är det som folk går i gång på? Jag ser ingenting i denna film som är värt att höja till skyarna. Allting är medelmåttigt. Här finns ingenting som engagerar och skakar om. Hela filmen är en stor gäspning. I couldn't care less. Jag kan bara hålla med Mitt aktuellt till 100 %!

Let's stick together

Efter kaffet vill man ha galanta damer... Bryan Ferry har alltid kunnat dra dem åt sig.

Five easy pieces

Den här lånade jag på pubkvällen jag skrev om häromdagen. Jag har sett den en gång tidigare - på biopremiären. Jag ville minnas den som ett mästerverk.

Med åren har jag blivit mera kräsen. Nu vill jag inte kalla den ett mästerverk, men den är klart bättre än medel och visst bör man se den. Det är bara det, att det blir lite tradigt med filmer om vilsna män. Här spelar Jack Nicholson en man som kanske kunde ha blivit en lysande konsertpianist, men nu blev systern det i stället. Han har aldrig haft någon bra kontakt med sin far och nu när pappan drabbats av en allvarlig stroke, så känns det som att det loppet är helt kört. Flickvännen han har är knappast någon Einstein och jobbet han har är mördande enformigt. Vad skall han ta sig till? Han vet det inte själv och vi får inte veta det heller. Filmen har ett öppet slut. Jag skulle kunna tänka mig att se "Five easy pieces - a lifetime later".

Jack Nicholson har spelat flera sådana roller: vilsen, bortkommen, utåt macho med ett mjukt inre. I "Easy rider" var han en alkoholiserad advokat - och vilsen. I "Gökboet" var han en upprorisk outsider - och vilsen. I "Yrke: reporter" var han en uttråkad reporter - och vilsen. I "Postmannen ringer alltid två gånger" (med samme regissör som till "Five easy pieces": Bob Rafelson) var han en hjälpreda på en vägrestaurang - och vilsen. I "The Shining" var han en galen författare - och vilsen. Det är tydligen något i hans spelstil som fascinerar många regissörer och får dem att välja sådana roller åt mr Nicholson.

Nå, "Five easy pieces" gör oss inte mycket klokare, men den fångar en stämning på ett skickligt sätt.

Hur man botar en fanatiker

Den essä som har fått ge namn åt hela denna lilla tunna - men mycket viktiga - bok kan mycket väl vara en av de absolut viktigaste essäer som någonsin har skrivits. På svenska bibliotek hamnar den här boken bland böcker om Asiens historia och det är synd. Ty då kan den bli förbisedd och glömd i förtid. Egentligen borde den skyltas med på alla möjliga boksnurror, på alla tänkbara bokbord och i en massa skyltfönster. Jag tänker här ägna mig uteslutande åt titelessän. Den är ett paradexempel på hur en essä bör skrivas. För att ge en rättvis bild av den måste jag här komma med några citat. Essän är bara på drygt 20 sidor, men de är sidor som kan förflytta berg. Om jag hade skrivit en sådan essä, så hade jag kunnat dra mig tillbaka och aldrig skriva en rad mera. Allt väsentligt hade då redan kommit ut ur mig. Jag hade aldrig kunnat överträffa det, nej, inte ens kunnat komma upp i samma nivå en gång till.

"Den nuvarande krisen i världen (...) handlar om den urgamla striden mellan fanatism och pragmatism. Mellan fanatism och pluralism. Mellan fanatism och tolerans. (...) Det rör sig om det typiskt fanatiska anspråket: om jag tycker att något är fel, dödar jag det tillsammans med dess grannar." (s. 10)

"Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism (...) (s. 13)

"Likriktning och konformism, längtan efter att höra hemma någonstans och lusten att få alla andra att också göra det, kan mycket väl vara den mest spridda om än inte den farligaste formen av fanatism." (s. 20)

"Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras (...)" (s. 23)

"Shakespeare kan vara till stor hjälp. Varje form av extremism och fanatism, varje kompomisslöst korståg slutar hos Shakespeare antingen i tragedi eller i komedi. Fanatikern är aldrig lyckligare eller mer tillfredsställd i slutet, han är antingen död eller också har han blivit ett skämt." (s. 27)

"Sinne för humor är en fantastisk kur. Jag har aldrig någonsin sett en fanatiker med sinne för humor (...) Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (s. 28)

"(...) jag försöker framhäva hur nödvändigt det är att tänka sig in i den andres situation. Tänk er på varje nivå, på den mest vardagliga nivå, in i varandras liv." (s. 30)

Läs!

Respektor

Jag hoppas på henne. Jag tror hon har mycket att ge i framtiden. Den här låten är i alla fall bra. Så är det bara. Basta.

Därför pseudonym

En del kanske undrar varför jag skriver under pseudonym. En del tycker säkert att det är fegt. Då skall jag bara meddela en sak: Jag skriver under pseudonym därför att det är förståndigt. Vissa saker jag skriver retar nog gallfeber på en del. Och det finns tosingar, stollar, galningar, puckon och idioter därute som inte skulle banga för något. Jag skriver under pseudonym främst för att skydda mina barn. Jag vill ibland kunna ta ut svängarna ordentligt och det kan jag inte göra under min rätta identitet om jag vill minimera risken för repressalier. Om jag skulle använda mitt verkliga namn och allt, så skulle förmodligen mina barn snart bli mobbade.

Att vissa anonyma bloggare kallar andra anonyma bloggare för fega troll är egendomligt. (Jo, det har faktiskt hänt.) Jag skulle aldrig kalla en annan anonym/pseudonym bloggare för fegis bara för att h*n bloggar anonymt eller under pseudonym. Min enkla åsikt är att man skall kunna tillåta vem som helst att tycka vad som helst. Idiotiska åsikter dyker alltid upp. De skall bemötas antingen med tystnad (om det är uppenbart för alla och envar att den som framför åsikten/åsikterna måste vara helknäpp) eller med fullständigt tillintetgörande kritik.

Mississippi John Hurt-bit

En go' gubbe som kunde spela gitarr som få andra. Lonesome valley blues.

Det optimala stadiet gick oss förbi

Min fru och jag har nyligen konstaterat faktum: Förändringar nuförtiden är nästan alltid till det sämre. Se upp för omorganisationer, reformer och justeringar hit och dit! Det optimala stadiet i mänsklighetens historia har vi passerat. Vi var mitt inne i det utan att vara medvetna om det. Nu blir allting sakta men säkert bara sämre och sämre.

Dagens bildgåta

Var är dessa båda bilder tagna?

Och så vrider vi kameran lite åt höger:
Om inget rätt svar har kommit hit inom 24 timmar, så avslöjas det inte förrän då.

Cyklande och snart joggande

I dag började jag cykla igen - till och från jobbet. Inte dumt alls! Nu skall gubben komma i gång på allvar. Snart köper jag nya löparskor också. I går var jag nämligen iväg och blev filmad på ett sådant där rullband medan jag sprang i min vanliga hastighet. Jag fick se på en skärm med "split screen" hur jag sprang med ett par neutrala skor och med ett par riktiga skor anpassade efter mina fötter. Det syntes faktiskt skillnad på hur foten landade på rullbandet - på ett sätt med de neutrala skorna, på ett annat och bättre sätt med de särskilt utvalda! Ett par Asics-skor är nu undanställda i mitt namn. 1.300 kr kostar de, så det är bäst att de är bra.

Hasselbladpriset

Inte för att jag vill skryta, men... Kom ihåg vem som bloggade om henne först. Här är beviset.

Pubkväll

Det blev en kväll på puben med en god vän. Miljön är egentligen för bullrig för mig med min tinnitus, men man slipper i alla fall muzak. Det var bara pratsorl och ljudet kom bara från ett håll eftersom vi satt på den plats vi gjorde. När (o)ljud kommer från alla håll runt omkring mig blir jag fnoskig.

Nå, det är mycket trevligt med sådana här pubkvällar ibland. Vi skvallrar om varandras jobb och arbetskamrater, vi diskuterar olika märkliga nutidsfenomen (som t.ex. hur man kan vara känd bara för att man är känd), vi dissar en hel del och vi hissar en hel del. Båda hissar vi "quality time": siesta mitt på da'n, långpromenader, massage, musikspisning, "filmtajm", god mat, dito öl och dito whisky. Vi är fantastiskt överens om väldigt mycket, trots att jag nästan skulle kunna ha varit far till min polare - så pass stor åldersskillnad är det.

Och så hittade han på ett byte. Det var ingen dum idé alls, så det får nog bli en vana. Vi tog med oss var sin film och var sin CD och bytte. Det finns anledning för mig att återkomma till mina "kap" en annan dag!

Studentikost Existens

Ack, ack, Anna. Där var du allt ute på lite hal is. Kvällens "Existens" skulle sätta alla kristna på pottkanten, få dem att ställa sig i skamvrån och känna sig usla. Det blev inte riktigt så. Programledaren var eld och lågor, yster som en kalv på vårbete. Hon trodde, att hon hade kommit på världens största "scoop". Det blev studentikost, ty det är typiskt studenter att vara "hypade" och inbilla sig ha kommit på något som ingen annan har kommit på före dem. Vi som har lämnat studentlivet bakom oss sedan flera år tillbaka har ju perspektiv på en hel del och vet att det är vansinnigt ovanligt att en student kommer på något som ingen annan känner till sedan länge. Och kvällens avsnitt av "Existens" kändes som en slarvigt hoprafsad ettpoängsuppsats. Anna trodde bl.a. att hon skulle få vår ärkebiskop att svamla osammanhängande och prata nonsens. Det lyckades hon inte med.

Musik för folket?

Stereoanläggningar blev sakta var mans egendom medan jag växte upp. Det Bästa hade redan länge gett ut snuttar ur böcker i "Reader's Digest" och så tänkte man väl att det var läge för en sorts "Listener's Digest". Jag vet inte om Det Bästa hade någon folkbildningsvision, men lite bidrog man väl i alla fall. Faran med samlingar är dock att man stannar där. Man måste givetvis gå vidare. Samlingar skall bara vara aptitretare. Och så fungerade de faktiskt på mig - dessa två samlingar. Jag blev nyfiken på klassisk musik och ville höra mera. Och så har det fortsatt - nu i snart 50 år.

Den här första samlingen nedan kom ut 1959 och innehöll "Greatest hits" av Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Brahms, Franck, Tjajkovskij, Schumann, Chopin, Sibelius, Grieg, Dvorak, Richard Strauss, Johann Strauss d.y., Wagner, Stravinskij, Debussy, Berlioz, Verdi, Rossini, Bizet och Rimskij-Korsakov. Några stycken i innehållsförteckningen är markerade med kryss. Jag antar, att det var jag själv som kluddade dit kryssen framför stycken som jag tyckte bäst om, trots att skivsamlingen inte var min. Mozarts 40:e symfoni, Schuberts 8:e dito ("Den ofullbordade"), Chopins "Sylfiderna", Sibelius' "Finlandia", Griegs "Peer Gynt", Stravinskijs "Våroffer" och Rossinis uvertyr till "Barberaren i Sevilla" var alltså mina favoriter. God smak hade jag redan som liten...

Den andra samlingen här nedan är daterad 1963 och den har ett lite annorlunda urval. Chopin, Liszt, Brahms, Dvorak, Wagner, Grieg, Mendelssohn, Tjajkovskij, Bizet, Mozart, Haydn, Richard Strauss, Berlioz, Sibelius, Debussy, Franck, Ravel, Prokofieff och Stravinsky är de kompositörer som representerades i nu nämnd ordning. Många namn känner vi alltså igen, men här är musikstyckena andra. Om jag nu skulle välja några favoriter får de bli Dvoraks 9:e symfoni ("Från Nya Världen"), Haydns 104:e symfoni och Tjajkovskijs pianokonsert nr 1. Odödligt vackert och mäktigt.

Hur värderas dessa LP-skivor nu? En snabb titt i eBay avslöjar, att den första samlingen om 12 vinylplattor kanske klubbas för ett par dollar. Så var det med de mästerverken...

Den bästa av mödrar

En klart sevärd film. Man spelar skickligt på känslosträngarna utan att det blir sliskigt eller överdrivet sentimentalt.

Jag är mera benägen att stämma in i hyllningskören här än att såga filmen. Och det beror till icke ringa del på Maria Lundqvists insatser i filmen. Det här är nämligen till stor del hennes film. Intrigen är knappast i Nobelprisklass, men bl.a. fotot, klippningen, musiken och ljudet är mycket bra. Det känns rätt att ha sett den och jag kan mycket väl tänka mig att se den igen.

Riv inte asbesthuset?

Det är tjatigt detta om Ungdomens hus i Köpenhamn. Vissa gör det så löjligt enkelt för sig. Om man kritiserar vandalismen i detta fall, så måste man visst stå till höger på den politiska skalan. Om man inte stödjer vandalerna villkorslöst, så är man tydligen deras fiende. Otroligt låg debattnivå.

Jag står faktiskt till vänster på den politiska skalan och det är faktiskt jag själv som är bäst på att bedöma äktheten i detta ställningstagande. Men: jag tycker inte om vandalism. Jag tycker man skall följa demokratiska spelregler. Ibland går besluten emot en. Då får man bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Ungdomens hus i Köpenhamn ägdes inte av vandalerna. Att ägarna har beslutat om rivning är inget vandalerna skall blanda sig i. Dessutom är ju huset fullt med asbest. Vem vet hur många ungdomar som redan har påverkats av denna asbest? Att riva huset verkar nu vara det mest förnuftiga man kan göra i detta ärende.

Om vandalism skulle vara en godkänd och vedertagen form av protest mot beslut man inte gillar, så skulle vi snart se vandalism i en massa konstiga sammanhang:
- Nähä, nu skall man stänga filialbiblioteket. Då förstör vi inredningen i pizzerian på andra sidan gatan.
- Nähä, nu skall man stänga fritidsgården. Då kastar vi trädgårdsmöbler genom skyltfönsterna bredvid.
- Nähä, nu skall man stänga närbutiken. Då välter vi bilarna som står parkerade utanför och så tänder vi eld på dem.
Etc.

Unser in der Luft

I dag kunde man tro, att våren har kommit. Det var riktigt ljumt och fåglarna kvittrade glatt. Jag hade kunnat ta ett kort på några snödroppar, men det gjorde jag inte. Det är konventionellt och förutsägbart, så det låter jag bli. Sådan är jag: förutsägbart svårförutsägbar.

I stället får ni se bilden här ovan. Den visar klart och tydligt, att snön får ge sig. Värmen och solskenet knäcker vintern. I ett annat årtionde hade kidsen spelat kula på bilden. Snart kommer lärkorna, stararna, tofsviporna och sädesärlorna och alla de andra vårens budbärare - härligt!

En fjärils själ - Muhammad Alis memoarer

En sann hjälte. Här har vi en person som sannerligen har varit självuppoffrande. Denna bok är nödvändig läsning för varje människa som är intresserad av psyket hos en person som var beredd att offra allt för det han trodde på. Han boxades inte i första hand för sakens egen skull. Han boxades framför allt för att ge alla färgade starkare självförtroende.

Det här är en mycket intressant och högt läsvärd bok. Muhammad Ali (tidigare känd som Cassius Clay) har berättat för sin ena dotter, Hana Yasmeen Ali, om sitt liv. Memoarerna har fått den målande titeln "En fjärils själ" (Prisma, 2005). Han skulle ju dansa som en fjäril och sticka som ett bi i boxningsringen.

"Mamma var baptist och pappa var metodist, men vi gick alltid till mammas kyrka. Hon lärde oss allt som hon trodde var sant om Gud." (s. 28) Hela sitt liv har Ali varit starkt troende och denna tro löper som en röd tråd genom hela boken.

En annan röd tråd är hans ödmjukhet. "Jag skulle bli min egen sorts champion, en champion för alla människor överallt i världen. Och hur högt jag än klättrade på framgångsstegen, skulle jag se på världen utan att titta ner på någon. Och jag skulle inte glömma den pojke som jag en gång var." (s. 52)

För alla oss som växte upp med Ingo och Floyd och Sonny Liston etc. så var fenomenet Cassius Clay något alldeles extra. Aldrig tidigare hade idrottsvärlden sett en så kaxig och självsäker typ. Han skrek att han var "Störst, bäst och vackrast". Han skrev små dikter om hur han skulle vinna nästa match och han visste t.o.m. i vilken rond han skulle vinna! Hur kunde han vara så stöddig? Och det mest fascinerande av allt: det visade sig att han hade rätt!

För mig personligen råder det ingen tvekan. Muhammad Ali är tidernas bäste och smartaste tungviktsboxare. Han var dessutom den boxare som har visat störst personligt mod och integritet. Han slängde den guldmedalj han vann i OS i Rom när han insåg, att rasism inte utrotas med medaljer. Han fråntogs världsmästartiteln när han vägrade kriga i Vietnam. I flera år var han förbjuden att boxas. Han kom tillbaka och återtog titeln. Han bedömdes egentligen som chanslös i matchen mot George Foreman men tröttade ut sin motståndare och vann i åttonde ronden i en av de mest omtalade boxningsmatcherna någonsin ("Rumble in the jungle"). Etc.

Ganska tidigt i karriären blev Cassius Clay muslim och tog sig då namnet Muhammad Ali. I ett kapitel om islam och terrorattacken den 11 september 2001 hävdar han: "Islam är en fredens religion. Islam stödjer inte terrorism eller dödandet av människor. Jag kan inte sitta passiv och låta världen tro att islam är en religion som dödar." (s. 193)

Nu kämpar han en tuff match mot Parkinsons sjukdom. Många kanske tror, att han ådrog sig den sjukdomen p.g.a. all stryk han tog emot i ringen. Det stämmer inte. Han skulle ha fått sjukdomen vilket jobb han än hade haft - det är hans övertygelse.

En sak är säker: Muhammad Ali är en av alla tiders största idrottsmän - och en människa med mycket stort hjärta. Besök hemsidan Muhammad Ali Center. Och läs boken!

Fånig gångstil

Tidigare i dag, när vi gick en tipsrunda, lade vi märke till en ung kvinna som gick konstigt. Hon gick i en märklig takt och svängde underligt med armarna. Dessutom gick hon inte på stigarna utan kors och tvärs enligt något egensinnigt schema. Vi enades om att alla hästar inte var inne i stallet. Jag kom att tänka på detta.

Snorungeproblem

Hon har så rätt - Johanne Hildebrandt här. Gör något vettigt i stället. Stick iväg och bli volontär i något u-land t.ex. Nej, visst, nej. Det kräver ju goda, självuppoffrande och altruistiska insatser. Det går ju inte. Det orkar de inte med. Det är inte tillräckligt ballt och häftigt.

Kravallisterna i Köpenhamn är losers.

Tre till

Dags att lägga till tre bloggar här ute till höger. De vinnande är: Jah Hollis, Madicken - teolog och Rottrådar och vänsterpolitik idag!

Stor - men mindre känd

I tisdags i förra veckan (20/2) skulle han ha fyllt 70 år, om han hade levt. I går var det åtta år sedan han dog. Glöm honom aldrig! Det är en skam att ingen av hans bitar finns på You tube.

Dagens musikvideo med motorcykel. 3

En makalös låt ur en hyfsat bra film. (Den tog lite tid att "ta hem", men det är det värt.)

Dagens musikvideo med motorcykel. 2

Vilken underbar röst den kvinnan har i den här låten!

Dagens musikvideo med motorcykel. 1

För det mesta gillar jag inte bitar där man försöker pressa in allt möjligt - pompösa och pretentiösa stycken som nästan spricker av ett inre tryck. Men när det gäller den här ger jag mig. Den har något speciellt, något jag inte riktigt kan få ned på pränt. Det är ett märkligt stycke musik - närmare analyserat här.

Törnfåglarna inte helt återsedda

Magin är borta. Ibland skall man inte se om gamla godingar. Man kan nämligen bli besviken. Vi hade hoppats mycket av att återse denna, men det är inte som förr. Vi har åter sett ett par timmar av serien och vi vet inte när vi gitter se mera.

Det här är en dubbel-DVD med en sammanlagd speltid på 464 minuter inkl. extramaterialet. Det är inte säkert att vi ser allting. Det känns inte så där hemskt angeläget. Visst, jag tycker fortfarande att Rachel Ward var fantastiskt vacker och min fru tycker något liknande om Richard Chamberlain. Men det räcker liksom inte. Det behövs ett manus som griper tag och ruskar om och engagerar ordentligt. Här finns inte det. Det känns inte så nu längre. Tyvärr.

Dagens musikvideo

Live i Hultsfred 1994: Midnight Oil och "Beds are burning".

To Carin with love

Kapitulation. Det blev ett kanonbra program i kväll. Alla deltagande gjorde väldigt bra ifrån sig - som väntat. Men den stora överraskningen i mitt tycke blev Carin Hjulström Livh. Hon är ett levande bevis på att livet är orättvist. Hon har ju allt. Hon är smart, hon är trevlig, hon är snygg, hon rör sig mysigt - och så sjunger hon dessutom bra! Mera Carin!

Bikten - en smårolig liten bok

En ganska rolig bagatell:

"Den här boken kommer att få dig att sätta kaffet i halsen och allvarligt undra hur det står till med dagens Sverige" kan vi läsa på pärmens baksida. Nå ja, kaffet i halsen har jag satt många gånger tidigare. Jag är luttrad. Men visst är det kul att läsa diverse bekännelser. 224 sidor med ofta bara en bekännelse per sida - det blir inte mycket text. En del bekännelser är onekligen udda. Man tvingas tänka, att de ansvariga har ett omdöme som lämnar mycket övrigt att önska. Hur knasigt är t.ex. inte detta?: "Ibland när mina grannar har åkt till jobbet brukar jag gå över till deras brevinkast och kissa in genom det. - Anonym 28 år" (s. 88).

Många bekännelser handlar om kiss och bajs, om otrohet och en falsk yttre fasad. Det blir tjatigt i längden trots att boken är tunn. Men så dyker det upp ett och annat guldkorn. Den här "bikten" är min personliga favorit:
"Jag blev förbannad på en jävla stroppig bensinmacksägare i Stockholm. Han var otrevlig och kaxig. Klockan 6 nästa morgon satt det snabbtorkande epoxilim och en avbruten tändsticka i varje ytterdörrslås på macken. Tyvärr kunde jag inte stanna kvar och se när han skulle öppna. Rätt åt honom. Han har fått sina lås limmade varje gång jag är i huvudstaden. - Per 40 år, egen företagare" (s. 29)

Rent generellt kan man säga om den här boken att den får oss att känna oss förståndigare och mera moraliskt oantastliga än många av dem som figurerar i boken.

Dagens i-landsproblem och självömkan

Den här dagen har jag varit lite låg. I början av arbetsdagen fick jag veta att man haft ett vin- och öl-provargäng som bildades redan för några år sedan. Och jag har, såvitt jag nu kan påminna mig, aldrig blivit tillfrågad om jag ville vara med i sällskapet. Då blev jag lite sur. Och så fick jag sådana där självkritiska tankar kombinerade med lite paranoia. "Vill de inte ha med mig? Är jag så hemsk? Vad gör jag för intryck på andra? Är jag så jävla tråkig? Är jag en besserwisser? Är jag en glädjedödare?" Etc.

Men sedan kom bortförklaringarna. Jagets försvarsmekanismer satte i gång med sitt jobb. Jag tänkte sedan, att jag klarar mig bra utan de där självförhärligande och fisförnäma ryggdunkande medlemmarna i klubben för inbördes beundran. Låt dem hålla på med sina patetiska provningar. I ett blindtest smakar de i alla fall inte skillnad på Parador och ett 200-kronors-vin. Och så tjuvlyssnade jag lite på en dialog två av medlemmarna sedan hade. Dagens i-landsproblem gällde varför en viss sorts rödvin inte längre säljes på Systembolaget. Ack, ack, världen går mot sin undergång när vissa vinsorter inte längre går att köpa så där helt spontant. Äsch, låt vinprovarna hålla på med sitt borgarklassens-diskreta-charm-flams. Låt dem inbilla sig att de är "fina". Jag drar mig tillbaka och lyssnar på P J Harvey och dricker en förbannat god single malt whisky.

Inte så smart

Kravallerna i Köpenhamn - jag blir trött. Suck. Man gör det bara värre. Detta är omoget och irrationellt beteende. Våld föder våld. Tårgas är bara början. Minns Ådalen '31.