Five easy pieces

Den här lånade jag på pubkvällen jag skrev om häromdagen. Jag har sett den en gång tidigare - på biopremiären. Jag ville minnas den som ett mästerverk.

Med åren har jag blivit mera kräsen. Nu vill jag inte kalla den ett mästerverk, men den är klart bättre än medel och visst bör man se den. Det är bara det, att det blir lite tradigt med filmer om vilsna män. Här spelar Jack Nicholson en man som kanske kunde ha blivit en lysande konsertpianist, men nu blev systern det i stället. Han har aldrig haft någon bra kontakt med sin far och nu när pappan drabbats av en allvarlig stroke, så känns det som att det loppet är helt kört. Flickvännen han har är knappast någon Einstein och jobbet han har är mördande enformigt. Vad skall han ta sig till? Han vet det inte själv och vi får inte veta det heller. Filmen har ett öppet slut. Jag skulle kunna tänka mig att se "Five easy pieces - a lifetime later".

Jack Nicholson har spelat flera sådana roller: vilsen, bortkommen, utåt macho med ett mjukt inre. I "Easy rider" var han en alkoholiserad advokat - och vilsen. I "Gökboet" var han en upprorisk outsider - och vilsen. I "Yrke: reporter" var han en uttråkad reporter - och vilsen. I "Postmannen ringer alltid två gånger" (med samme regissör som till "Five easy pieces": Bob Rafelson) var han en hjälpreda på en vägrestaurang - och vilsen. I "The Shining" var han en galen författare - och vilsen. Det är tydligen något i hans spelstil som fascinerar många regissörer och får dem att välja sådana roller åt mr Nicholson.

Nå, "Five easy pieces" gör oss inte mycket klokare, men den fångar en stämning på ett skickligt sätt.