Lille Sartre
Den här boken var som en liten husbibel för mig när jag var betydligt yngre - i slutet av tonåren och några år därefter. Jag tyckte den var fantastiskt djupsinnig och hade en verbal fluens som jag ville eftersträva. Nu ser jag annorlunda på den.
Nu skulle jag vilja påstå, att den här boken är en ganska typisk representant för vad som kan komma ut ur vad jag vill kalla den franska intellektuella aristokratin. Sartre hyllades som de franska intellektuellas gud par préférence i många år. Han var nästan som en jättestor rockidol. Och så där håller det på. Idoler byts ut. Och vissa åker upp och ner på kändistoppen. Fortfarande håller t.ex. Bernard-Henri Lévy på med sitt intellektuella tugg - han har egentligen inget viktigt att säga men han säger det på ett begåvat sätt.
Något liknande kan man säga om denna bok. Den har egentligen inte så värst mycket nytt att komma med, men det framförs på ett förvillande intelligent sätt. Skall man sammanfatta Sartres existentialism så kan man göra det så här: Gud finns inte och människan är en varelse full av meningslöshet; vi känner främlingskap inför varandra och hela tillvaron är absurd; vi har frihet som vi måste använda under ansvar och detta ger oss ångest; vi kan inte fly från oss själva; vi skapar själva livets mening genom våra handlingar. - Sic. Så djupsinnigt var det. På omslaget till boken står det så här: "De bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning". Jaha. De sammanfattas i boken egentligen på 50 glesskrivna sidor - resten av boken är en underdånigs intervju av Den Store Filosofen.
Existentialismen är så mycket mera än Sartres version av den. Min favorit bland existentialister är Søren Kierkegaard - och han var nota bene kristen. Där hade vi en verklig djuping - men han var onekligen svårtolkad. T.o.m. den erkänt "svåre" filosofen Ludwig Wittgenstein tyckte, att Kierkegaard var väldigt svår att förstå sig på.
Hur som helst: Sartre framstår som en mycket "mediakåt" liten intellektuell dvärg i jämförelse med den skygge intellektuelle giganten Kierkegaard.
Något liknande kan man säga om denna bok. Den har egentligen inte så värst mycket nytt att komma med, men det framförs på ett förvillande intelligent sätt. Skall man sammanfatta Sartres existentialism så kan man göra det så här: Gud finns inte och människan är en varelse full av meningslöshet; vi känner främlingskap inför varandra och hela tillvaron är absurd; vi har frihet som vi måste använda under ansvar och detta ger oss ångest; vi kan inte fly från oss själva; vi skapar själva livets mening genom våra handlingar. - Sic. Så djupsinnigt var det. På omslaget till boken står det så här: "De bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning". Jaha. De sammanfattas i boken egentligen på 50 glesskrivna sidor - resten av boken är en underdånigs intervju av Den Store Filosofen.
Existentialismen är så mycket mera än Sartres version av den. Min favorit bland existentialister är Søren Kierkegaard - och han var nota bene kristen. Där hade vi en verklig djuping - men han var onekligen svårtolkad. T.o.m. den erkänt "svåre" filosofen Ludwig Wittgenstein tyckte, att Kierkegaard var väldigt svår att förstå sig på.
Hur som helst: Sartre framstår som en mycket "mediakåt" liten intellektuell dvärg i jämförelse med den skygge intellektuelle giganten Kierkegaard.
Etiketter: Böcker, Filosofi, Kierkegaard, Wittgenstein
2 kommentarer:
Ler igenkännande. Med åren får man lite mer perspektiv på det man fann djup i som tonåring. En del tankar behåller sin magi, andra förlorar den innebörden. Kierkegaard gav mig ännu mer problem med min beslutsångest beträffande hans resonemang om att varje litet val man gör har så oerhört stor betydelse. Men jag gillar honom ändå :-)
Så sant, så sant. Och: en gång Kierkegaard-diggare, alltid Kierkegaard-diggare. (Ursäkta den oavsiktliga och dåliga vitsen. Jag gräver inga gravar.)
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida