Lennon skrek bra
Ett av de bästa albumen ur någon Beatlesmedlems solokarriär torde vara "Plastic Ono Band" - med John Lennon, Yoko Ono och ett gäng medmusiker. Albumet släpptes samtidigt i USA och Storbritannien den 11 december 1970. Den 10 april samma år hade Paul McCartney meddelat, att The Beatles hade upplösts. (Källa: Ian MacDonalds "En revolution i huvudet".) Jag minns detta album som en verklig kioskvältare. På den tiden blev jag som uppslukad av Lennons texter och hans djärva kompositioner. Nu kan jag tycka, att "Mother" är en av de två bästa låtarna på albumet - vid sidan om "Working class hero".
Lennon hade börjat gå i primalterapi hos Janov. Det märks...
Lennon hade börjat gå i primalterapi hos Janov. Det märks...Etiketter: LP, Solosång, The Beatles
upplagd av Thomas O.
22:45
8 kommentarer:
Mother är otroligt bra, smärtsam att lyssna på.
Just det. Ofta går det där hand i hand - smärtsamt och bra. Ungefär som "Love hurts".
Yes! Fantastisk siva. En av de modigaste jag hört. Sällan har någon exponerat sina egna och samhället tillkortakommanden lika bra som Lennon gör här. Finns en nygjord dokumentär om skivan i serien Classic Albums. Rekommenderas. Jag vill även nämna God, Isolation, Love och Hold On som nyckelspår. Så enkelt, vackert och avskalat att nackhåren reser sig.
Ja, Ola. Det är faktiskt en fantastisk skiva. Och det säger jag även om jag inte längre håller med Lennon. Men sällan har någon "superstar" blottat sitt inre så mycket och varit så modig som just Lennon på denna platta. De vackra låtarna blev väldigt vackra och de omtumlande låtarna blev väldigt omtumlande.
När Pop år 1994 listade tidernas 100 bästa album återfanns denna skiva på andra plats. Därför köpte jag den (jag hade tänkt att köpa alla 100 skivorna, men det stupade av ekonomiska orsaker) och jag minns hur överväldigad jag blev. Ett mästerligt album!
Respekt! Pop var en makalös tidskrift!
Jag misstänker att det är texten till God du har problem med. Märk väl att Lennon inte sjunger att gud inte finns, bara att I don´t believe in Jesus. När skivan släpptes var det dock raden om I don´t believe in Beatles som väckte störst anstöt och sjöngs med störst emfas. Det kan inte varit lätt att gå vidare från en sådan erfarenhet. George Harrison har sagt the fans gave their screams, but The Beatles kind of gave their nervesystems, which is a much harder thing to do. Det kan låta dramatiskt, men det måste varit påfrestande att leva med den nivån av dyrkan. Hur går man vidare rent psykologiskt?
I just believe in me, Yoko and me, and that´s reality.
Imorgon vid den här tiden sitter jag nog på Cavern. Så fick jag det sagt också. :)
Ja, så är det. Jag kan inte gilla texterna till "God" och "I found out".
Cavern borde vara K-märkt. Det är kanske omgjort till spelhall?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida