En förträfflig bok om Aspergers syndrom

Ju mera jag läser om syndrom, avvikelser, störningar, funktionshinder m.m. desto mera tveksam blir jag till begreppet "normal". Vad är egentligen normalt? Finns det en enda människa som är helt normal? Är det normala automatiskt rätt och sunt? Är det avvikande automatiskt fel och osunt? Vilken statistisk reliabilitet och validitet krävs för att klassificera något som normalt? Allting följer väl inte normalfördelningskurvan så där enkelt och förutsägbart? Vad räknas som normalt nu men kommer att räknas som "stört" om några år? Hur många människor har blivit feldiagnostiserade under sin uppväxt?

Ja, se där lite jag kom att undra över när jag läste Inger Jalakas' bok "Nördsyndromet - allt du behöver veta om Aspergers syndrom" (2007).

Den är mycket intressant och sympatisk. Ämnet fascinerar mig. Jag blir nyfiken på hur människor med olika bokstavsbeteckningar kan leva drägliga liv med så många odds emot sig. Och så slår det mig, att kanske även jag egentligen är en nörd. Vissa av kriterierna verkar jag ju uppfylla - ibland. Bland Gillberg & Gillbergs diagnoskriterier (s. 29f) nämner jag följande.

"1. Stora svårigheter ifråga om ömsesidig social interaktion (minst två av följande):
* oförmåga till kontakt med jämnåriga
* likgiltighet ifråga om kontakt med jämnåriga
* oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler
* socialt och emotionellt opassande beteende
[Tre av dem uppfyllde jag under en del av uppväxten - min anm.]
2. Monomana, snäva intressen (minst ett av följande):
* som utesluter alla andra sysselsättningar
* som stereotypt upprepas
* med inlärda fakta utan djupare mening
[Alla tre uppfyllde jag under en del av uppväxten - min anm.]
3. Tvingande behov att införa rutiner och intressen (minst ett av följande):
* som påverkar den egna personens hela tillvaro
* som påtvingas andra människor
[Njae... - min anm.]
(---)"

Det som slår mig först när jag ser "Kravlistan" - om jag får kalla den så - är att den är s.a.s. suddig i konturerna. Jag tror, att gränsdragningarna ganska ofta blir oerhört svåra att göra. Därför frågar jag mig också: - Är detta en exakt vetenskap? Och jag svarar mig själv: - Nej!

Det är därför kanske inte så konstigt, att vi inte delar ut något Nobelpris i psykologi eller psykiatri. Därmed inte sagt, att det inte görs framsteg. Det är helt uppenbart att det görs framsteg. Diagnoser som ställdes på 60-talet skulle många gånger bli utskrattade nu. Med de kunskaper och insikter psykologin och psykiatrin har idag, så kan diagnoserna ställas med avsevärt större finess och förfining.

Na! Vidare om boken! Den hjälper oss att förstå. Den vidgar våra perspektiv. Jalakas har många pedagogiska och klargörande exempel. Låt mig bara visa två:

"Man måste alltså vara oerhört konkret och tydlig när man pratar med en aspergare. När min son var tonåring försökte jag lära honom att laga mat. Jag började med något lätt, pulverpotatismos. Jag tog fram en kastrull och paketet med pulver, sa åt honom att mäta upp angivet antal deciliter vatten, koka upp vattnet och sedan hälla i pulvret.
Sedan gick jag och gjorde något annat. När jag kom tillbaka stod han och tittade på kastrullen. Han hade hällt i pulvret, men inte rört om. För det hade jag glömt att säga.
Den ungen skrev en c-uppsats om japansk poesi på universitetet. Hur förklarar man det så att andra människor förstår?" (s. 17)

"Stress är ett gissel för alla med AS. (...)
Kan man inte sortera bort en del av alla sinnesintryck som bombarderar en, är det enormt påfrestande att vistas i stökiga miljöer. Det är för många synintryck som flimrar förbi, för mycket ljud, för många lukter.
Bara att befinna sig i skolan eller på jobbet kan vara nog så tröttande. Att dessutom prestera något när man är där, kan kännas övermäktigt. Detsamma gäller även trevliga saker, som att gå på en fest. För en människa med AS är det minst lika ansträngande som att arbeta.
Störande ljud, starka lukter och ljus som sticker i ögonen kan vara så stressande att de blir fysiskt plågsamma. (...)
Somliga är även taktilt känsliga. De tål inte beröring, tål inte att ta på vissa saker och kan bara använda kläder som absolut inte skaver. (...)
Att inte behärska situationen är också stressande. Känslan av att inte ha kontroll, inte veta hur man ska bete sig, vart man ska gå, hur man ska hitta rätt och göra rätt, drabbar aspergare varje gång de befinner sig i ett nytt sammanhang.
Alla förändringar skapar oro och stress, även de angenäma. (...) De har sina rutiner och dessa får man inte rucka på. Allt ska vara som vanligt (...)" (74f)

Ja, gott folk, ni förstår nog att jag gillar den här boken. Den är en sådan bok som jag önskar att jag själv hade skrivit. Klar och föredömligt tydlig, hela tiden intressant, lättläst utan att bli naiv, lagom personlig på ett charmigt sätt - etc. Aldrig knastertorr, aldrig tråkig, aldrig trög. Slutligen försedd med nyttiga lästips och en god källförteckning. Så här borde alla populärvetenskapliga böcker om människans "psyke" vara.