1001 album

Den här boken är givetvis en sådan bok man måste äga. Men jag beväpnar mig med tålamod och väntar med inköp tills den kommer på rea. Av omslaget ser vi genast att Lennart Persson har varit inblandad. Gott. Han har valt ut 30 svenska album som han tycker platsar i denna kommenterade förteckning. (Fyra andra svenska album fanns med från början i det engelska originalet.) Lennart menade - och man förstår honom - att det var svårt att begränsa sig till 30 svenska album. "Jag tröstar mig med att jag ändå har lyckats luckra upp den anglosaxiska dominansen." (s. 9)

Boken börjar - fräckt! - med Frank Sinatras "In the wee small hours" från 1955 och slutar med The Good, The Bad & The Queens album med gruppens namn från 2007. Albumen presenteras i den ordning de gavs ut. Många album ägnas vardera en halv sida, många ägnas vardera en hel sida och i mindre vanliga fall tar ett album ett helt uppslag i besittning. Att det inte bara är pop- och rockalbum som blir omnämnda blir vi varse snabbt. Här förekommer t.ex. album av och med Duke Ellington, Count Basie, Thelonious Monk, Miles Davis m.fl. - namn som vi känner igen från jazzen. Det hedrar de ansvariga till denna "bibel" på 960 sidor - "Nittio av världens främsta kritiker" (enligt bakre pärmtexten).

Man kan ju alltid ha synpunkter på sådana här urval. Det kommer alltid att finnas surdegar som menar att urvalet är fel. Det kommer alltid att framföras kritik av sorten "Det är orättvist att Dylans 'Blonde on blonde' bara har fått en halv sida när Van Halens 'Van Halen' har fått en hel sida". O.s.v. Men låt oss lämna sådant tjafs åt sidan. Den här boken är helt enkelt helt underbar.

Här finns sådant stoff som jag blir förtjust över att kunna instämma i - jag tycker exakt likadant! Och här finns fakta som jag inte hade den blekaste aning om. Layout, disposition, bildmaterial, faktaupplysningar etc. - allt är så grymt bra. Jag blir nästan mållös. Det här är så perfekt att jag är nära lipen. Boken skapar en nästan oemotståndlig lust att köpa alla album den nämner. Betyget blir därför givetvis en femma på en femgradig skala. Gack och läs!

Skolimowskis ekofilosofi

Tid. Det tar tid. Det tar tid för vissa saker att slå igenom. Ibland känner jag det som om den här bokens budskap inte har nått ut förrän nu. Då skall vi betänka att boken kom ut i denna svenska upplaga 1982. När man s.a.s. har varit med ett tag och ser vissa saker "hajpas" som om de vore revolutionerande nya, när de i själva verket kanske har flera decennier på nacken, så måste man le i mjugg. (Omslaget är en layoutmässig katastrof bl.a. med den fula målningen som påminner om en klantig efterapning av någon Magritte-målning, men det är en smäll man får ta.)

Vem passade bättre till att skriva förordet här än den intellektuelle bjässen Arne Naess? Han beskrev Skolimowskis budskap som "(...) en syntes av tankar från Albert Schweizer (vördnad för livet), Teilhard de Chardin (människans öde är att föra evolutionen vidare) och den ekologisk-filosofiska rörelsen." (s. 5)

Utmärkande drag för ekofilosofin var enligt Skolimowski (s. 44ff):
1. "Ekofilosofin är livsorienterad - i motsats till den samtida filosofin som är språk-orienterad"
2. "Ekofilosofin innebär engagemang för mänskliga värden, för naturen, för livet självt, medan däremot den akademiska filosofin hyllar objektivitet, indifferens, fakta"
3. "Ekofilosofin är andligt levande, medan huvuddelen av den moderna filosofin är andligen död"
4. "Ekofilosofin är allsidig och generell, medan den moderna filosofin arbetar styckevis och analytiskt"
5. "Ekofilosin handlar om visdom, medan flertalet av de förekommande filosofierna är inriktade på förvärv av information"
Etc.

Vidare: "Vetenskapen accepterar okritiskt och utan att skämmas något slags voodoo, som går under benämningen vetenskaplig metod." (s. 67)

Och: "Av Schweizer kan vi lära oss en hälsosam läxa. För att kunna bevara människans helighet och integritet, ja bevara människan som human varelse, måste vi gå bortom människan själv. Människans helighet saknar grundval, om människan ensam är sitt eget yttersta kriterium." (s. 89)

Och (om marxismen): "Ett människobegrepp utan andliga dimensioner och utan känsla för transcendens är ömkligen inadekvat. (...) Jag vet att det är viktigt att fylla de fattigas magar. Men när magarna väl är fyllda, så måste livet ändå levas." (s. 158)

Och: "I själva verket har ju existentialismen gjort en nidbild av människan genom att reducera henne till en puckelryggig dvärg, som storknar i sin egen soppa och perverst gottar sig åt spektaklet." (s. 160)

Till sist: "(...) visdom är kunskap upplyst av kärlek, innesluten i medlidande, luttrad av lidande." (s. 167)

Se där en god samling citat ur en sällsynt läsvärd bok.

Bara ett spöke inne i huvudet?

Säsongens åttonde och sista program i serien "Existens" ställde frågan "Är Gud ett hjärnspöke?". Programmet blev som vanligt lite "hatti-fnattigt" - än hit och än dit. Men det blev ändå mycket intressant. Min uppfattning är inte rubbad. Jag håller fast vid min tro. Vad än Martin Ingvar och andra medicinare m.fl. säger. Han kunde i alla fall erkänna, att man inte har lyckats bevisa att Gud inte finns. (C:a 26 minuter in i programmet.)

Jag tyckte klart bäst om konstnären Agneta Sofiadotter och religionsfilosofen Anne Runehov. De ställde mycket välmotiverade motfrågor och vände klokt på resonemanget. Alla våra upplevelser kan - om vissa vetenskapsmän har rätt - nullifieras till hjärnkonstruktioner, menade religionsfilosofen. (C:a 18 minuter in i programmet.) Hon menade också, att vetenskapsmännen inte kan veta vad det är de mäter utan försökspersonernas beskrivningar av vad försökspersonerna upplever. (C:a 24 minuter in i programmet.) Precis! Den kvinnan måste vara så klok, så klok!

När konstnären menade, att vetenskapen trivialiserar Guds existens (Efter c:a 27,5 minuter), så började jag spinna. När hon fortsatte med "Det är på något sätt nästan naivt" (27 min. 55 s.), så njöt jag mycket.

Man kan på fullt allvar tala om den naiva vetenskapen.

Mercy x 3

Dagens triss i Mercy. (Jag vet, jag vet... Jag hade kunnat välja andra - t.ex. Nick Cave eller Peter Gabriel - men just nu känner jag för de här.)

Först i denna triss kom Nils Lofgren:

... sedan kom Mary Gauthier:

... och nu senast kom Duffy:
Vad månde bliva?

Du icke fullt levande

Jaha. Så har även jag sett den här filmen. Jag är ledsen att behöva skriva det: Jag är besviken.

Jag hade väntat mig mera. Den här recensionen och denna beskriver tillsammans ganska väl hur jag tänker och känner. Allvarligt talat tycker jag att Roy verkar ha gjort det ganska bekvämt för sig. Nästan varenda scen är alltför lång och övertydligt utdragen. Liten handling staplas på annan liten handling och den röda tråden verkar bara vara: a) Det är synd om människorna och b) Tillvaron kan kännas helt absurd. Jaha? Knappast någon revolutionerande ny insikt. Snacka om att slå in öppna dörrar. Det mossbelupna budskapet har vi sett och hört så många gånger förut att vi inte behöver det längre. Jag upplevde "Du levande" mest som något han inte hade plats att stoppa in i "Sånger från andra våningen". Utvecklingen sedan den förra filmen förefaller vara minimal.

Jag hade väntat mig att kunna sätta en klockren femma som betyg. Men icke. Det får räcka med en fyra. Jag trodde att Roy kunde bättre än så här. Jag hade kanske fel.

Lika som bär

Visst var början på vinnarlåten (med Rysslands svar på Måns Zelmerlöw)...

... misstänkt lik början på den här låten?:
Bara en slump?

En vägvisare genom Londons pop- & rockhistoria

Vill du resa till London för att utforska platser som för evigt är förknippade med den engelska pop- och rockhistorians gyllene era under 1960-talet? Då är den här boken absolut något för dig:

Den är närmast nördig i all sin noggranna detaljrikedom. Från pärmens baksida citerar jag: ""Vi besöker de kända och okända platserna som spelat en viktig roll i rockens utveckling. Läsaren får veta var och hur banden bildades, platserna där många hitlåtar skrevs, viktiga mötesplatser som påverkat rockhistorien." Ibland blir det så överdrivet detaljerat, så att åtminstone jag frågar mig: "Jaha, vad har jag nu för nytta av att veta detta? Är detta på något sätt relevant?" Men bortsett från det är den här boken väldigt kul att läsa. Layout, design och upplägg är superbt. Med boken i hand kommer promenaderna och bussturerna i London bli garanterat intressanta. De detaljer som den här boken inte tar upp är förmodligen inte heller värda att nämna. Man kan utan att överdriva påstå, att den här boken är ett "gediget arbete".

Här får vi t.ex. veta detta (som jag visserligen visste redan innan, men jag nämner det i alla fall): "Efter att ha sett Hendrix gick en chockad Jeff Beck hem till sin fru och förklarade att han måste hitta ett nytt jobb, och Eric Clapton och Pete Townshend stämde träff för att diskutera hur de skulle hantera den uppkomna situationen." (s. 79)

Vet du vilken dag som Jimi Hendrix Experience hade sin första show för press och arrangörer i London? Det får du veta i denna bok: "Längst bort, framför ett stort rött draperi, finns en liten scen som går en liten bit in i lokalen, och avlöses av ett långsmalt minimalt dansgolv. På den här scenen stod Jimi Hendrix Experience, den 25 november 1966, när de under lunchtid hade sin första officiella mottagning och show för press och arrangörer." (s. 78f) Lokalen var Bag O'Nails, på Kingly Street i Soho.

Sådana fakta är den här boken fullspäckad med. Men det jag kan sakna är helhetssynen, den djupare analysen. Den finner man inte i den här boken. Mitt betyg till "Roadrunner" blir därför "bara" en stark fyra på en femgradig skala. När det gäller att fånga tidsandan och greppa fenomenet engelsk pop & rock under 1960-talet, så är - i mitt tycke - fortfarande Ian MacDonalds "En revolution i huvudet" nr 1.

Polarpriset?

Polarpriset till Pink Floyd? Det känns lite som "25 år för sent". Låt mig då föreslå nästa pristagare: Procol Harum. De har gjort så väldigt mycket mera än "A whiter shade of pale" som är bra. Exempelvis denna:

Tidigare bloggat om - bl.a. här.

Dagens bildgåta

Gissa var jag har varit i dag!

Jag vet, jag vet. Det är inte lätt. Därför kommer här några ledtrådar:
Staden är en huvudstad med mycket vatten.
Stadens invånare är malliga stroppar.
Stadens namn börjar med en stavelse som rimmar på "rock".

En kär lek?

Det här med sexleksaker på Apoteket... Jag vet inte. Jag är skeptisk. Kunde inte Apoteket försöka hjälpa oss att få ett bättre sexliv på något annat sätt? Varför inte sälja bra och "effektiva" porrfilmer likaväl? Kan man göra det ena så kan man väl göra det andra? Och varför inte sälja garanterat potenshöjande och lusthöjande medel utan recept? Det finns t.ex. hälsobutiker som säljer sådana tabletter utan krångel. Om nu Apoteket vill ändra sin image till en mera lustbefrämjande stil, så kan man väl ta i ordentligt? Vill man verkligen att vi skall älska mera eller vad vill man?

För övrigt är det kanske inte lek som saknas. Risken finns att man lönlöst försöker skratta bort problem som ligger mycket djupare. Man blir inte en virtuos bara genom att leka. Där gäller den gamla vanliga devisen: övning ger färdighet. Träning, träning och åter träning. Chansen till framgång ökar med ansträngning.

Sten Broman i Öppet arkiv

Tack vare en kommentar till den här gamla posten fick jag upp ögonen för de här båda länkarna:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=365340
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=365495
Lysande TV-underhållning!

Det finns ingen anledning för mig att ändra åsikt jämfört med vad jag skrev då. Sten Broman var ett fenomen. Så färgstarka och spirituella personligheter med bestämda och välmotiverade åsikter i en mängd olika ämnen lär vi nu inte hitta utan stor möda - om ens någonsin.

John Berger hjälper oss att se

Tänk så mycket nytta pocketboken har gjort. Jag är övertygad om att hemskt många böcker skulle ha förblivit olästa om de bara blivit utgivna med hårda pärmar och aldrig förekommit i pocketversion. Det "fina i kråksången" med pocketböcker, tycker jag, är att man ibland kan impulsköpa dem utan att efteråt behöva känna att man har slösat till det å det grövsta. Den här boken (Denna upplaga från 1987) är nog en sådan som skulle ha missat en massa köpare om den inte funnits som pocketbok: John Berger är en sådan lovvärd författare som faktiskt hjälper oss att se. Vadå, "konsten att se"? undrar kanske någon. "Skulle det nu vara en konst? Alla som har ögon att se med kan väl se? Så korkat!" fortsätter kanske samma någon. Men fullt så enkelt är det ju faktiskt inte. Det finns många människor som lever vissa dagar utan att verkligen lägga märke till något väsentligt eller ovanligt. De bara registrerar liksom i förbigående allt som händer. De reflekterar aldrig kring någonting, de ställer sig aldrig frågan "Men hallå där, vad är det jag ser?". I viss mening använder de sina ögon utan att se.

John Berger hjälper oss med denna bok att se klarare, djupare och längre. I essäer om Paul Strand, Millet, Francis Bacon, Walt Disney, Courbet, Turner, Rodin m.fl. guidar han oss genom konst- och fotografihistorian på ett lysande sätt. Essän om Paul Strand kan tjäna som exempel med två citat:
"Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor (...) är hans förmåga att locka fram det berättande: att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig." (s. 57)
"Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia." (s. 57)

Vidare - om fotografier i allmänhet: "Till skillnad från alla andra visuella bilder är ett fotografi inte en återgivning, en imitation eller en tolkning av sitt föremål, utan ett faktiskt spår av det. Ingen aldrig så realistisk målning eller teckning tillhör sitt motiv på samma sätt som ett fotografi gör det." (s. 61)

När Berger skriver om Courbet fäller han bl.a. detta påstående: "Kritikens enda berättigande ligger i att den sätter oss i stånd att se klarare." (s. 147) Och om konsten i allmänhet skriver han: "(...) konsten förmedlar övergången mellan det givna och det önskade." (s. 172)

John Berger har det gemensamt med Susan Sontag, Elias Canetti och ett fåtal andra fantastiskt klarsynta författare: de lyckas få oss läsare att känna oss riktigt begåvade. De putsar våra synsätt, de tar fönsterputsmedel på den osynliga skiva som skiljer oss från den värld vi betraktar. De får oss att tänka: "Ja visst, just så är det. Jag visste ju det redan innan, egentligen. Men varför kunde inte jag formulera det lika snyggt?"

The Underneath

Sedd:

Av en bekant fick jag låna "The Underneath" - tillsammans med film noir-filmen "Criss Cross". Vitsen med det var att jag skulle kunna jämföra två filmer baserade på samma bok - nämligen en kriminalroman av Don Tracy. Det gick dock i stöpet. Ty den äldre versionen "Criss Cross" med Burt Lancaster var en region 1-film och den kunde jag inte se. Jag får alltså nöja mig med att ha sett den modernare versionen - så länge.

Om IMDb har rätt i sin betygsättning (6,3 1995 och 7,5 1949), så kan jag påstå att jag får vatten på min kvarn. Jag är nämligen skeptisk till nyinspelningar av "gamla godingar". Jag minns "Cape Fear" från 1991 med Robert De Niro och Nick Nolte - en ganska tafflig "re-make" (trots Scorsese!) av filmen från 1962 med Robert Mitchum och Gregory Peck. Även i det fallet håller IMDb delvis med mig. Den äldre versionen fick 7,7 och den senare fick 7,2.

En jämförelse mellan "The Underneath" och "Criss Cross" kan jag alltså inte göra. Min vän cineasten påstod, att Steven Soderberghs yngre version verkar vara influerad av Alain Resnais. Må så vara. Det imponerar inte nämnvärt på mig. Jag är ingen tillbedjare av Resnais' filmer, vilket bör ha framgått av ett par tidigare poster i denna blogg.

Vad jag dock kan tycka något kring är filmen "The Underneath". Betyget 6,3 på en tiogradig skala känns helt i sin ordning. Det är ingen särskilt bra film. Det som tilltalar mig speciellt, dock, är intrigen. Vi bör alltså ge "credit" åt författaren Don Tracy för en bra story. Summan av kardemumman blir två:
- Man kan inte lita på en enda människa
- Det blir aldrig som man har tänkt sig.
Mera tänker jag inte avslöja, ty då försvinner spänningen helt för den som vill se filmen.

Idyll

Körde en runda. Gick en runda. Tog några bilder. Här är två:

Man blir miljövän - om man inte redan var det - när man rör sig i sådana miljöer. Inte nog med att det fanns mycket vackert att titta på. Dessutom hörde vi bl.a. göken och näktergalen - och dessutom en koltrast som verkade ha fått glädjefnatt.

Man vill att ens barnbarn, barnbarnsbarn och alla andra skall kunna vandra omkring i sådana gudomliga nejder. Änglamark, himlajord...

Det blir aldrig för mycket av Cohen

Det är märkligt det där med vissa röster... Jag är strikt heterosexuell, men jag kan ändå förstå om kvinnor blir upphetsade av Leonard Cohens röst. Om jag hade varit kvinna, så hade jag nog blivit lite knäsvag. Martha Wainwright menade i en intervju att hans röst är "väldigt sexuell" och att "Tower of song" är en av hennes favoritbitar. Man skulle kunna tro, att han har varit en av världens största casanovor, men så är det nog egentligen inte. Det är så oerhört svårgreppat det där med attraktionskraft och erövringar. Hur som helst tycker jag att den här videon på något märkligt sätt är laddad med erotiska undertoner:

Texten kan du läsa t.ex. här. LC sade i en intervju (med Stina Lundberg Dabrowski) att han ångrade att han inte varit en bättre älskare. Det tål att tänka på - att en man som många trodde var en av världens största älskare sade något sådant. Här står han och sjunger och gör så att en massa kvinnor får något sängkammaraktigt sug i blicken - men så är han kanske inte så mycket "att ha" i sängen egentligen. Sex och erotik är alltid knepigt...

Sofi!

Inspirerad av Henrik Sundström gick jag in på Sofi Hellborgs hemsida. Och då fick jag lust att besöka hennes sida på MySpace. Gosse, kan hon spela!

En gång såg jag Alexander Bard få något konstigt utbrott i TV - han var så till sig att han höll på att explodera. Han påstod att allting därute på MySpace bara är en samling skräp. Gosse, så fel han har.

Dagens länktips

Motiverad fråga:

Bilden är hämtad från Freewayblogger.

Det blir aldrig för mycket av Gilmour

Dags för en annan gråhårig gubbe med några onödiga kilon - igen:

De båda assisterande gråhåriga sångarna är från vänster David Crosby (tidigare bl.a. The Byrds) och Graham Nash (tidigare bl.a. The Hollies). Bättre än så här blir det nästan aldrig. Gammal är äldst...

Carpe diem?

Det uttrycket - Carpe diem (Fånga dagen) - ger mig ibland kalla rysningar. Jag kan tycka att det är ett väldigt förenklat och flummigt talesätt. Det kan invagga oss i en sorts falsk trygghet - som om alla hade lika stora chanser till att klara av allt möjligt om bara alla tog chansen när den dyker upp. Men det är givetvis ren bullshit. Alla har inte lika stora chanser till allt.

Men... när detta väl är sagt, så kan jag ändå tycka att man faktiskt bör ta en intressant chans om och när den dyker upp. Den där chansen kanske aldrig dyker upp igen under resten av ditt liv. Och jag kan ibland reta mig på mig själv för att jag missar chanser. Exempel? Jo, följande.

I går klev jag på ett tåg där det fanns gott om lediga platser. Det fanns bl.a. en ledig plats bredvid en vacker ung kvinna. Men det fanns två andra lediga platser bakom henne. Jag valde en av dem. Jag ville inte verka alltför intresserad. Det valet fick jag ångra senare.

Först satt hon och bara halvslumrade. Efter en stund tog hon fram diverse papper, ett kollegieblock och en penna. Så småningom började hon skriva. Och som hon skrev! Hon hade uppenbarligen lätt för att formulera sig i skrift. Jag började tänka, att hon kanske gick en skrivarkurs. Jag såg aldrig vad hon skrev, jag kunde bara konstatera att hon hade lätt för att skriva. Under tiden kom det andra resenärer ombord på tåget. En del unga män lade märke till hennes skönhet och en av dem satte sig bredvid henne. Katten också, tänkte jag. Jag, den världsvane och vise vuxne mannen, hade kunnat sitta där bredvid henne i stället för den där lille snorvalpen.

Nå, när hon hade skrivit färdigt svepte hon om sig ännu ett klädesplagg, lade upp fötterna på sätet bredvid (I det läget hade snorvalpen redan klivit av) och slumrade till. Och så förblev hon sittande tills det var dags för henne - och mig - att kliva av tåget. Det rörde sig kanske om en timme som hade kunnat gestalta sig helt annorlunda om jag från första början hade satt mig ned bredvid henne. Jag hade i så fall börjat prata med henne - om det hade varit OK. Jag hade då talat med henne om skrivarkurser och annat. Vi hade kunnat ha ett riktigt trevligt och stimulerande samtal. Därav blev nu intet. En missad chans som sannolikt aldrig dyker upp igen. Retfullt!

Å andra sidan: världen går inte under för det. Det var kanske bäst som skedde. Hon hade kanske börjat undra om jag hade snuskiga avsikter, om jag hade tilltalat henne. Hon hade kanske tänkt: "Åh, så patetiskt. Här kommer det en gråhårig medelålders man och försöker flirta med mej. Give me a break. Han kanske är en våldtäktsman? Bäst att passa sej. Bäst att snoppa av honom fort som bara den.".

Så...? Ibland är det kanske bäst att låta chansen gå förbi. Det är sådant vi inte vet.

Livet är fullt av risker

På ett ställe lade jag märke till den här skylten:

"Thanks for the information".

De klarade sig inte utan mig

Apropå saknad: Jag var faktiskt saknad. På den plats dit jag skulle hade folk redan anlänt i stor mängd. Jag kom senare än de flesta andra. När jag väl kom fram sade ett par personer att de hade börjat bli lite oroliga. "Var är Thomas?" hade de tänkt. Ha! Det känns bra att kännas behövd. Det var nämligen en speciell aktivitet som defintivt var beroende av mig för sitt genomförande. Gulligt att de blev oroliga...

Dagens bildgåta

Åh, vad ni måste ha saknat mig. Jag har varit bortrest. På min färd stannade jag till och tog denna bild:

Var är bilden tagen? Ledtråd: Statyn har ett namn och de fyra första bokstäverna i det namnet rimmar på de fyra första bokstäverna i stadens namn. Rätt svar publiceras i morgon. Vinst? Bara äran.

Thommy "dissar" Lars

Nu har jag visserligen inte läst Noréns dagbok, men jag antar att Thommy Berggren har minst en viktig poäng här. Den som sig i leken ger får leken tåla. Norén har tydligen retat en hel del och omdömena om hans dagbok spretar åt alla håll. Här och där höjs han till skyarna, här och där sågas han jäms med fotknölarna. Och nu säger han, att Thommy Berggrens reaktion var precis den han hade förutspått. Oj, så djupsinnigt. (Ironi.) Vilken stor psykolog Norén är. (Ironi.)

Allvarligt talat kan jag börja undra om Norén har gjort något riktigt väsentligt sedan "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med Gud". De var två briljanta pjäser - men de kändes ju delvis som plagiat på Eugene O'Neills mästerliga "Lång dags färd mot natt". Så vad har "geniet" Norén egentligen skapat som borde få en plats i vår litterära kanon? Jag är böjd att tro som Thommy Berggren - det håller kanske i 20-25 år.

För övrigt kan man väl på fullt allvar hävda, att t.ex. de danska TV-serierna "Matador", "Hotellet" och "Krönikan" var för sig var bättre än vad som helst av Norén. Men de serierna var förmodligen inte tillräckligt deppiga, mörka, ångestladdade och problematiska för att behaga vissa kultursnobbar.

Om Nietzsche

I en kommentar till en annan post nämndes av outgrundlig anledning Nietzsche. OK, låt oss ägna oss en aning åt Nietzsche. Var han galen? Ja, men inte hela tiden. Han blev galen mot slutet av sitt liv. Hur vet vi det? Jo, bl.a. genom den här mycket läsvärda boken (Denna upplaga från 1995):

Carl-Göran Ekerwald har här skrivit en lysande biografi över Nietzsche. Fråga slumpvis folk på gatan vad de tänker på när du säger namnet Nietzsche. Jag kan slå vad om att de allra flesta - om de ö.h.t. vet vem Nietzsche var - skulle svara ungefär: - Det var väl han med övermänniskan?

Det är visserligen sant att Nietzsche (i fortsättningen N) skrev boken "Så talade Zarathustra" och där lade fram sina tankar om övermänniskan. Men det vore att bagatellisera N om man lämnar N därhän i och med det.

N var prästson och skulle så småningom skriva "Antikrist". Gustav II Adolf sågs som hjälte och N gav så småningom ut "Hammaren talar". Men den förste filosof som imponerade på honom var Ralph Waldo Emerson. Även försokratikerna och Arthur Schopenhauer skulle ha ett avgörande inflytande på hans filosofi.

N "slog igenom" med "Tragedins födelse" och framgångarna fortsatte bl.a. med "Mänskligt - alltförmänskligt". "Så talade Zarathustra" var till form och innehåll "(...) ett undantag i Nietzsches produktion. Det är ett otypiskt verk. Samtidigt är det odiskutabelt det mest kända, mest översatta och mest lästa." (s. 195) Men: "(...) flera verkliga kännare finner Zarathustra inte bara vara ointressant utan i det närmaste oläsbar. Stilen är alltför patetisk för att boken skall tas på allvar. Innehållet är i stor utsträckning - obrukbart." (s. 196)

Nej, storheten hos N finns i andra böcker, bl.a. de tidigare nämnda. Men N skulle ha mycket kvar att ge - efter Zarathustra. "Bortom gott och ont" kom 1886, "Till moralens uppkomst" gavs ut 1887 och "På våren 1888 skrevs Antichrist och Fallet Wagner, på sommaren Götzendämmerung - Avgudaskymning. På hösten Ecce homo." (s. 238) Det var en sprudlande kreativitet, han jobbade "fortissimo".

Det går inte att beskriva N och hans författarskap utan att nämna hans fascination inför musik. "Det är musiken som gör människan intelligent. Det är musiken som ger livet mening. (...) Många som skrivit om Nietzsche har gått lätt förbi hans stora musikintresse. I själva verket utgör hans syn på musiken ett fundament i hans filosofi." (s. 245) Jag undrar om N skulle tycka likadant nu - ställd inför t.ex. Lasse Stefanz.

Ytlig eller djup?

Ola med bloggen "Fula fula ord" antydde här att det kan vara ytligt att vara intresserad av böcker, film och musik. Då gick min reptilhjärna i gång och jag kände mig tvungen att protestera. Men nu har jag lugnat ned mig och föroppningsvis kommit fram till en klokare hållning. Låt mig därför vika ut mig en aning. Jag har tidigare bloggat om tänkande t.ex. här, men nu är det läge för att återkomma till ämnet.

Frågor man kan ställa sig är t.ex. följande (Mina svar inom parentes).
- Kan man vara djup utan att vara filosof? (Ja)
- Kan man vara filosof utan att vara djup? (Njae?)
- Kan man syssla med kultur utan vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kulturell? (Ja)
- Kan man syssla med humaniora utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att ägna sig åt humaniora? (Ja)
- Kan man vara väldigt intelligent utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara väldigt intelligent? (Nej?)
- Kan man vara mycket kreativ utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kreativ? (Ja)
- Kan man vara naturvetare utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara naturvetare? (Ja)

Svaren är inte självklara. Man kan även fråga sig t.ex.
- Är man djup om man sysslar med yoga?
- Är man djup om man sysslar med meditation?
- Är man djup om man är hinduist/buddhist/taoist?
Mitt svar på alla de frågorna är: Nej, inte per automatik.

Men den första frågan man bör ställa sig i det här sammanhanget är rimligen:
- Vad innebär det att vara djup - till skillnad från ytlig?
På den frågan försöker jag svara:
- Man är djup om och när man går under ytan - om man s.a.s. borrar sig ner under det för de allra flesta uppenbara och visar fram något tidigare dolt och obekant. Man kan även visa något på ett tydligare, klarare och/eller mera pedagogiskt sätt än tidigare.

Kan det duga som en preliminär definition? Om vi utgår från den definitionen, kan vi då ge exempel på "djupingar"? Ja, enligt mig var Einstein en djuping. Vincent van Gogh var en annan. Henrik Ibsen var en tredje. Sören Kierkegaard var en fjärde. Lars von Trier är en. Johan Asplund är en. Johan Galtung är en. Tomas Tranströmer är en. Göran Sonnevi är en. Bob Dylan är en. O.s.v. Men jag är inte säker på t.ex. Samuel Beckett, Andy Warhol, Joni Mitchell, David Lynch eller Lars Vilks.

En slutsats man kan dra är i alla fall att intresse för böcker, film och musik inte är ett ofrånkomligt krav.

Där försvann den helgen

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter... Den här helgen var alldeles för kort. Vi blev lurade på en helgdag när de tog Annandag Pingst ifrån oss. Att byta den lediga dagen mot en nationaldag var ett nedbyte. Pingst förr i tiden var ju en helg att se fram emot - tre lediga dagar utan några krav. Pingst nu är som en spottloska i ansiktet - känn dig blåst. Jag har slavat hela denna helg: trädgårdsplikter, städplikter, fixaplikter. Ingen avkoppling alls.

Och så fort man visar sig utomhus, så kommer någon och söker kontakt. Man måste reagera artigt och svara snällt på nonsensfraser. Åh, om jag ändå kunde göra mig osynlig. Varför måste man vara social och trevlig bums man sticker näsan utanför dörren? Jag har inte bett om sällskap. Jag har inget behov av att låta flabben gå. Jag har inga problem med tystnaden och det monotona arbetet med ogräsrensning. Jag tror jag flyr iväg till en retreat någonstans.

Tre hits som var små mästerverk

Dags för en liten orgie. Låtom oss vältra oss i musik av och med Spencer Davis Group! Här är deras tre bästa bitar, according to me. Jag tror, att det var i den här ordningen de släpptes.

Så bra hits! Det var tider, det. Hits nuförtiden håller inte den här klassen.

Säsong 1 av "Mord i sinnet"

Ett hyfsat bra fynd, tycker jag. Härom dagen var jag inne i en lokal där man sålde bl.a. en massa DVD-filmer och CD-album till låga priser. De billigaste sakerna kostade 10 kr styck. Och så gick man ut med "50 % dras av i kassan". Då blev jag nyfiken. Alltså tog jag mig dit för en liten inspektion. "Uppdrag granskning": kunde man göra fynd? Min instinkt sade mig, att här skulle 99,9 % vara skräp och strunt. Ungefär så blev det. Du kan lita på mig. Men när jag nästan helt och hållet hade gett upp hoppet om att hitta något vettigt och köpvärt, så fann jag detta: Säsong 1 med tre avsnitt, baserade på Val McDermids böcker med psykologen Tony Hill i en av de viktigaste rollerna. Allt detta för 45 kr - inte illa. I original hette TV-serien "Wire in the blood". Här kan det lätt bli lite förvirrat. Boken "Wire in the blood" hette på svenska "Under ingrodda ärr" och den kom ut i sin första svenska upplaga 1998. Två år tidigare hade den första svenska upplagan av "Sjöjungfrun sjöng sin sång" kommit ut. Och i denna lilla förpackning med tre DVD är den första just "The mermaids singing". Men inte heter DVD nr 2 "Wire in the blood", vilket man skulle kunna tro. Å nä, den heter "Shadows rising". DVD nr 3 heter "Justice painted blind". Inte stämmer de titlarna överens med boktitlarna - allt för att öka förvirringen.

Nå, jag tycker att engelska kriminalserier är odiskutabelt bättre än svenska dito. Engelsmännen har "levererat" Dalgliesh-deckarna, Morse-deckarna och "I mördarens spår", för att nu bara nämna tre mycket sevärda serier. Det är ju rent märkligt att vi inte kan få till det när det gäller spännande TV-serier. T.o.m. danskarna är bättre på det än vi, t.ex. med "Mordkommissionen" och "Brottet". Kan vi vara så utan talanger i detta land? Det har jag lite svårt för att tro. Det måste nog handla om attityder inför filmskapande, regi, skådespel och manuskript. Det verkar som om det "knyter sig" när vi skall försöka åstadkomma någon spännande TV-serie. Det blir lätt taffligt filmande, dåligt skådespel, torftiga manus etc. Vi kanske borde åka till England - eller Danmark - på studiebesök och försöka lära oss ett och annat?

För övrigt anser jag, att långa serier om seriemördare är överskattade. Det blir liksom för mycket av allting. Det saknas finess och fingertoppskänsla.

Den kraft som genom...

När jag ser den här bilden (som jag tog i dag) kommer jag att tänka på en dikt av Dylan Thomas. I original heter den "The force that through the green fuse drives the flower" och i svensk översättning - av Jan Berg - heter den "Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman". Var så goda - poesi på mycket hög nivå!

The force that through the green fuse drives the flower
Drives my green age; that blasts the roots of trees
Is my destroyer.
And I am dumb to tell the crooked rose
My youth is bent by the same wintry fever.

The force that drives the water through the rocks
Drives my red blood; that dries the mouthing streams
Turns mine to wax.
And I am dumb to mouth unto my veins
How at the mountain spring the same mouth sucks.

The hand that whirls the water in the pool
Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind
Hauls my shroud sail.
And I am dumb to tell the hanging man
How of my clay is made the hangman's lime.

The lips of time leech to the fountain head;
Love drips and gathers, but the fallen blood
Shall calm her sores.
And I am dumb to tell a weather's wind
How time has ticked a heaven round the stars.

And I am dumb to tell the lover's tomb
How at my sheet goes the same crooked worm.

- Och nu den svenska tolkningen:

Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman
jagar min gröna ålder; som spränger trädens rötter
är min förgörare.
Och jag är utan röst att säga den slokande rosen
hur min ungdom böjs av samma vintriga feber.

Den kraft som jagar vattnet genom klipporna
jagar mitt röda blod; som torkar ut de mynnande floderna
förvandlar mina till vax.
Och jag är utan röst att förkunna mina ådror
att samma mun diar vid jordens källsprång.

Den hand som virvlar upp vattnet i dammen
styr all flygsand; som binder den flammande vinden
halar min svepnings segel.
Och jag är utan röst att säga den hängde i galgen
att av mitt stoft beredes bödelns kalk.

Tidens läppar iglar vid flodens källa;
kärleken droppar och samlas, men det sjunkna blodet
skall lindra värken.
Och jag är utan röst att säga en årstids vind
att tiden tickat en himmel runt stjärnorna.

Och jag är utan röst att säga älskarens grav
att mitt lakan gnags av samma slingrande mask.

****************

Ah, det kallar jag stor poesi. Jag fascinerades av denna dikt redan som tonåring - och på den vägen är det. Tänk om jag en enda gång i hela mitt liv kunde åstadkomma en dikt så vacker, så fantasieggande och så full av gåtor som denna. Då hade jag inte skrivit förgäves.

För in lite spänning i vardagen - kontakta Försäkringskassan

Vad är det med Försäkringskassan? Man förefaller ha en väldigt egendomlig rekrytering där. Personer som skall vara Försäkringskassans ansikte utåt - och alltså svara i telefon eller ta emot besök - verkar ha blivit anställda enligt modellen "IQ lägre än 90 - OK". Men läkarna som Försäkringskassan anlitar verkar ha blivit engagerade enligt modellen "Kan se anamnes, ställa en diagnos och göra en prognos utan att träffa personen i fråga". Övermänskligt duktiga läkare agerar alltså i samma organisation som en del ovanligt korkade personer? Det måste vara en spännande arbetsplats - Försäkringskassan.

Trots allt - igen

Äntligen... Nu har det kommit ett nytt nummer av Trots allt. Tiden mellan nummerna känns som en evighet. Det känns också nödvändigt att läsa pappersversionen. I det nya numret är det särskilt artiklarna om Cecilia Frode och Göran Greider samt krönikan av Irma Schultz Keller som gör mig nyfiken. Tills vidare får jag hålla till godo med det som är utlagt på nätet. Jag har hävdat det förr och jag påstår det igen: "Trots allt" är en av vårt lands mest intressanta och läsvärda tidskrifter - en tidskrift som visar oss läsare respekt och tar oss på allvar.

Lisas mästerverk

Ah, minnen... Jag blev nästan olyckligt kär i henne. "Himlen runt hörnet" med Lisa Nilsson (från 1992) måste räknas som ett av 90-talets bästa svenska album. Tio starka låtar producerade och arrangerade av Johan Ekelund. Text och musik av Mauro Scocco (utom "Vem" som gjordes av Scocco & Ekelund tillsammans). Resultatet blev magiskt. Sådana här makalösa genombrottsalbum (Ty det kan vi väl i alla fall kalla det?) dyker inte upp ofta. I Sverige kan det gå mer än tio år emellan. Åh, jag minns att jag spelade in den här plattan på kassettband och så lyssnade jag på den i min s.k. Walkman på bussen, på cykeln, överallt. Jag var helt däckad av denna skiva.

Det är så orättvist att hon har blivit mest känd för låten "Himlen runt hörnet". Visst är den bra, men det finns ju andra bitar här som är värda ett bättre öde. "Ändå faller regnet", "Varje gång jag ser dig", "Här kommer han", "Allt jag behöver" och "Försiktigt" är andra strålande stycken. Genreöverskridande! Vilken etikett man än använde, så kändes den inte tillräckligt adekvat. Det var ju inte bara pop, det var dessutom soul, det var blues, det var jazz, det var cool, det var ... ja, mycket var det. Och i min bok blir betyget en femma - och en cyberpuss till Lisa.

Som tejpad vid taipei

Av förra posten kan man kanske få intrycket att jag ser ned på alla sorters spel, lekar och andra s.k. tidsfördriv. Så är det inte. Jag är full av skenbara motsägelser. Jag tänker hela tiden: Å ena sidan... - men å andra sidan... Så: medan jag ser ned på nördar som spelar TV-spel hela dagarna, så fastnar jag framför datorn med det här spelet:

Jag bara varnar er: Det är fruktansvärt vanebildande. Jag inför nu en ny slogan:
"Rädda mej
från taipei!"

Framtiden: Ungdomens diktatur

Ungdomens diktatur - är det vad vi ser växa fram? I morse såg jag en snutt på TV där en vuxen man stod och recenserade TV-spel eller om det var datorspel. "Spelar roll?" Dagens i-landsproblem: vilket TV-spel är häftigast? En vuxen man stod med allvarlig uppsyn och satte betyg på den rika i-världens fjantigheter - och detta ägnas lika stort allvar som om han hade recenserat världens ledande politiker! Give me a break. Vart är detta land på väg? Varför inte låta ungdomarna ta över alla TV-program när vi ändå håller på? Ingen verkar ju vilja ha något seriöst och vuxet kvar. Gör om varje TV-rum till en filial till fritidsgården. Skuffa undan alla vuxna - de är ju bara tråkiga och vill varken leka, spela eller jönsa sig.

Och Filmkrönikan går i graven... Det började spåra ur när man sneglade för mycket på den ungdomliga publiken. Det är som om SvT:s ledning är nära att kissa på sig av skräck för att tappa publiken. Men att flirta med ungdomar kan slå väldigt snett. Det visar utvecklingen med Filmkrönikan. Två programledare som lika gärna hade kunnat vara programledare för Bolibompa...

Vart tog analyserna vägen? Vart tog ambitionerna vägen? Nu är allt seriöst och sådant som kräver lite tankemöda bannlyst. Lättsmält, ytligt och glättigt skall det vara - anpassat för ungdomar som bara vill lattja lite.

Ungdomens diktatur smyger sig över oss.

Om Wittgenstein

Jag var nog inte som andra tonåringar. När de flängde runt på diskotek och krumbuktade sig, så var jag hellre hemma och läste. När jag hade hunnit fördjupa mig lite i filosofi upptäckte jag en figur som skulle bli en idol. Han var lika viktig för mig som vad t.ex. Manchester United var för många jämnåriga. Jag såg upp till honom p.g.a. hans knivskarpa intellekt, hans övermänskligt slipade sinne för logik, hans likgiltighet inför pompa och ståt och hans vägran att spela smilfink. Hans namn var Ludwig Wittgenstein och denna (Denna upplaga är från 1994) är en av de bästa biografier som har skrivits om honom:

Så typiskt, detta kort: Inte det minsta inställsam. Vadå, charmkurser? Äh. Till saken. Jag tänkte, att jag skulle ha pulvriserats till en fläck på marken om jag hade mött hans genomträngande blick. Han var den ojämförligt störste tänkaren genom alla tider, tyckte jag. Han såg bortom allt - längre än vad någon annan kunde göra. Russell var en liten husgud innan LW kom in i mitt liv, men sedan gällde bara LW och Russell blev förpassad nästan likt en byfåne.

LW "(...) efterlämnade 30.000 sidor opublicerade och delvis oordnade manuskript." (s. 11) Märkligt att minnas i dessa dagar är det faktum att LW föddes samma månad och samma år som Adolf Hitler. De gick t.o.m. i samma skola i Linz, men Hitler "(...) ansågs obegåvad och gick två klasser under Wittgenstein." (s. 26)

Gunnar Fredriksson formulerade sig alltid mycket väl. Exempel: "Etik, konst och religion kunde man inte tala om, dess sanningar kunde bara visas, och ändå var dessa frågor de viktigaste i livet." (s. 86) Lite besynnerligt är det att GF inte drog parallellen till Karl Popper när han skrev detta: "Man kan inte tala om en sann sats eller hållbar teori, om det inte finns någon möjlighet till fel." (s. 114) Jag är nog inte ensam om att fundera över om Popper hade läst LW.

LW använde sig ofta av liknelser, men de kanske inte var så klargörande alla gånger. Eller vad sägs om den här liknelsen?: "(...) satsen är en bild som läggs som en linjal längs något i verkligheten." (s. 125) Man kan inte bestrida, att en sådan formulering äger en viss poesi. Lika poetisk blev LW när han skulle förklara att vi inte lär oss språket en liten bit i taget utan i helheter: "som när ljuset gryr över ett landskap". (s. 215)

Det går inte att ge en rättvis bild av denna bok i en enda bloggpost. I så fall är det inte längre en bloggpost utan en sorts mindre avhandling publicerad som bloggpost. Låt mig sammanfatta: Om du är nyfiken på Ludwig Wittgenstein och hans filosofi, så kan du mycket väl börja med den här biografin. Bättre vägvisare får man leta efter.

Solen har gått upp och ned flera gånger

Varför skriver man inte datum på olika papper lite oftare? Jag rotade bland gamla papper och hittade bl.a. en teckning. Det står ingenstans när teckningen är gjord och nu kan jag bli irriterad över sådan tanklöshet. Jag vet i alla fall att jag måste ha fått den när jag skulle firas av någon anledning. Det troligaste är att jag fick teckningen antingen på min födelsedag eller på Fars Dag. Yngsta dottern ritade och fyllde i med färg. På baksidan skrev hon med svart krita: Till Pappa från [Utelämnat]!

Det känns som om det var för ett par år sedan, men det måste ha hänt mycket längre tillbaka i tiden, kanske för åtta eller nio år sedan. Det är nästan kusligt vad tiden går fort! Vart tog de där åren vägen - från det barnen var små till det de började säga "Och?" eller "Ofta?" i nonchalant och/eller irriterad ton?

Deppig? Kolla Monty Python!

Mycket IRL i dag. Har jobbat i trädgården i stort sett hela dagen. Sprang sedan i nästan en timme. Kollade därefter förstrött på nätet efter nyheter och annat stoff i tidningar och bloggar. Fick intrycket att världen är galen. Började deppa. Tänkte: Vad brukar hjälpa mot nedstämdhet inför världens dårskap? Monty Python! Därför detta klipp - här har Graham Chapman precis sagt "Luxury!" - en av filmhistoriens bästa lakonismer:

Det här klippet måste vara hämtat ur filmen "Monty Python Live at The Hollywood Bowl". En film man måste äga.

Cher önskade vrida klockan tillbaka

När jag ändå håller på... Du må säga vad du vill, men vi kommer inte undan Cher. Hon var en av rockens största kvinnliga artister. Här är en av de bästa bitar hon har sjungit:

Dessutom: ingen annan kvinna kunde röra sig så sexigt på scenen som hon. Hennes gång var snyggare än vad den proffsigaste cat walk-mannekäng kunde åstadkomma. Madonna? Hon kan slänga sig i väggen. Hon har aldrig haft hälften av den utstrålning som Cher hade. Så tycker jag. Basta.

Marc promenerade

OK. Cher gjorde en väldigt bra cover på denna, men originalet är inte illa:

Två andra bitar med Marc Cohn som jag tycker mycket om är "Silver Thunderbird" och "True companion". Båda var med på hans debutalbum - precis som "Walking in Memphis". Han har inte varit så värst produktiv och fortfarande är det väl hans första album som räknas som det bästa.

Tuffa Chrissie

De spelar en snutt av den här biten då och då på TV. Man vill ju höra hela. Här får ni det:

Chrissie Hynde var för övrigt en av rockens tuffaste brudar och hon hade en väldigt fräck och attraktiv röst. (Jag använder inte presens eftersom jag tycker att hon har gjort sitt.)

Tre bilder från en strand

Nu blir det tre bilder och lite om vad förflyttning och beskärning kan göra.
Först en panoramabild från en strand:

Här har jag förflyttat mig, vid samma strand, endast några meter i sidled:

Samma bit av stranden kan också se ut så här:

Visst gör det skillnad? Det är inte helt likgiltigt hur man håller kameran eller hur man beskär bilden efteråt. Jag tycker, att de här tre bilderna förmedlar olika känslor. De är inte helt utbytbara.
(Copyright: Thomas O.)

Ondskan inom oss

Nyhetsmorgon lördag på TV4 kan vara väldigt intressant. I dag var det så. Peter Asplund Quartet spelade så att Miles Davis verkade ha kommit tillbaka. Otroligt bra!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Det som jag tycker var extra intressant i programmet var intervjun eller snarare samtalet med Annika Borg. Hon är präst och teologie doktor. Den flitige läsaren med gott minne kommer ihåg att jag redan har skrivit något om henne. Här gjorde jag det. Jag var därför inställd på att hon skulle prata klokt och förståndigt. Och så blev det.

Lasse Bengtsson ställer nästan alltid väldigt bra frågor och är nästan utan undantag mycket väl förberedd. Han är - om ni frågar mig - kanske Sveriges bäste intervjuare över huvud taget. Vem är mera lämpad att fråga en präst om de senaste tragiska händelserna med Engla och Fritzl?

Annika Borg menade bl.a. att vi är lite för snabba med att tända ljus när något sådant traumatiskt händer. Hon tyckte, att vi först kunde låta ilskan och vreden få utlopp. Jag håller med henne. Jag tycker, att det borde finnas madrasserade skrikrum där man kunde skrika ut sin ilska utan att störa andra utanför rummet. I samma rum kunde det också finnas boxhandskar som man kan få låna och så sandsäckar att slå på.

Vidare ansåg Borg att det alldeles för snabbt och per automatik kommer fram någon/några som skall ställa diagnos på olika inblandade. Så är det. Lika säkert som att fredag följer på torsdag dyker det upp olika "experter" som skall sätta etiketter på allt möjligt. Annika Borg är mera försiktig och tänker ungefär att vi aldrig kan förstå en annan människa helt och fullt. Vi har t.ex. alla inom oss något drag av ondska. Vad de där symptombeskrivningarna och etikettklistrandena gör är att bagatellisera hela skeendet. Vi hittar någon sannolik förklaring, stoppar händelsen i en imaginär låda och föser undan samma låda in i något hörn för obehagliga sanningar. Vi inbillar oss att "Så'nt händer aldrig här" eller "Det händer aldrig mej".

Men det är just det som sker. Sådant händer här - i vår närhet. Det kan hända mig. Historien lär oss bl.a. denna bittra surdeg: ondskan finns dold inom oss alla, inom var och en. De vakter som i de tyska koncentrationslägren skickade in judar i gaskammare var inga fruktansvärda monster. De hade tidigare haft normala jobb och levt normala liv. Det, mina vänner, är en tuff och grym sanning som vi måste kunna hantera. Det hjälper inte ett skvatt och vi har inte lärt oss ett dyft om vi viftar undan alla dessa hemska händelser med en axelryckning: "Ja, ja, han var ju en galen djävul".

Dålig reklamfilm

I ett par tidigare poster har jag skrivit nedlåtande om dåliga reklamfilmer. Jag står fast. Det finns enligt mig alldeles för många dåliga reklamfilmer. Finns det ingen jury som kan gallra bort dem innan vi utsätts för dem? Den senaste riktigt dåliga reklamfilm jag kommer att tänka på är den som gör reklam för "40 år med Christer Sjögren". Kan det bli sämre? Den filmen visar på en intellektuell lättja som är enastående. För att göra den reklamfilmen krävs inte mycket mera än att visa några bilder ur artistens karriär och spela några snuttar ur hans repertoar. Och så ser man till att bilden aldrig vilar utan att det hela tiden är rörelse. Det behövs ingen egen tanke, ingen egen fantasi, ingen originalitet, inget nyskapande över huvud taget. Vips! så är filmen klar. En högstadiekid kan göra det lika bra.

Miles runt midnatt

Passar alltid bra - inte bara vid midnatt:

Det måste ha varit ett minne för livet att ha suttit där när det begav sig. Och ingen kunde väl ana vad som komma skulle...

Plötsligt fast framför TV:n

Det tillhör inte vanligheterna att jag fastnar framför TV-kanalen 24 Direkt. De riksdagsdebatter som har sänts där har skrämt iväg mig. Att tvingas lyssna på dem är psykisk tortyr. Således: att jag nu blev fastnitad framför denna kanal var märkligt. Det berodde på Fredrik Paulún. Han höll ett lå-å-ångt föredrag som aldrig blev långtråkigt. Fascinerande - att kunna hålla hela publiken andäktigt lyssnande så länge.

Men, det är ju klart: att prata om mat och dryck och vilka effekter våra matvanor kan ha på vår hälsa är givetvis tacksamt. Det måste rimligtvis engagera alla, mer eller mindre. Framgången är nästan given, skulle man kunna tro. Men fullt så enkelt är det nog ändå inte. Vilket ämne som helst kan nog göras tråkigt - om man framställer det så. Det fanns ingen risk att man skulle falla i sömn av leda när man hörde Paulún tala om antioxidanter, transfetter m.m. Hur som helst: hans hemsida har du här.

Några rader om Montaignes essäer

Skenet bedrar. Man kan tro, att detta är en urbota tråkig bok:

Då har man fel. Ty innanför pärmen gömmer sig detta titelblad - och då vet den någorlunda beläste att detta icke är en tråkig bok. Snarare är det en sällsynt läsvärd och inspirerande bok:


(Jag har täckt över min namnteckning. Så roligt skall vi inte ha det.)
Michel de Montaigne tillhör litteraturhistoriens största stilister. Hans essäer är några av de bästa essäer som har skrivits. Många är de som försökt skriva lika bra, men få har lyckats. Nordisk familjeboks andra upplaga skrev så här och så här om honom.

Den här boken kom ut på bokförlaget Natur och Kultur 1962. Urvalet bygger på det franska original som gavs ut 1588. Förutom själva titelessän finns här "Diktaren i tornet", "Kring några verser av Vergilius", "Om konsten att samtala" och "Om erfarenheten". Det låter väl varken häftigt eller upphetsande, men jag kan lova att det är väl använd tid att läsa dessa essäer. Det är dock de tre om-essäerna som är mina favoriter. Låt mig citera.

"Jag umgås faktiskt hellre med människor som behandlar mig respektlöst än med dem som fruktar mig. Det är både skadligt och ledsamt att omges av beundrare som fjäsar för en." (s. 97 - ur "Om konsten att samtala")

"Det som retar mig mest hos dumheten är för övrigt det faktum att de dumma är mer belåtna med sig själva än de visa någonsin kan bli. (...) Det är de dummastes privilegium att se alla andra människor över axeln och alltid återvända från slagfältet höljda med ära och strålande av glädje. Och i de flesta fall hemför de segern i allmänhetens ögon, tack vare sitt förmätna språk och sina glada miner, eftersom allmänheten vanligen är okunnig och oförmögen att fälla ett rättvist omdöme och inse var den verkliga styrkan låg. Halsstarrighet och brinnande övertygelse är det säkraste tecknet på stupiditet." (s. 115 - ur "Om konsten att samtala")

"Jag omhuldar uppfattningen att vår mest ärofulla mänskliga verksamhet är att tjäna allmänintresset och vara mången till gagn." (s. 132 - ur "Om fåfänglighet")

"Vilken dum och tarvlig sysselsättning är inte knåpandet med pengar, att med välbehag hantera och väga och räkna dem om och om igen! Det är på den vägen girigheten får makt över människan." (s. 134 - ur "Om fåfänglighet")

Montaignes essäer är odödliga små mästerverk. De har något att säga oss på 2000-talet trots att de skrevs för c:a 420 år sedan.

Zodiac - en otäcking

Sedd:

Ett himla bra hantverk. Så här gör man en spännande film byggd mycket på dialogen och skådespelarnas prestationer. Filmen är drygt två och en halvtimme lång, men den känns aldrig långtråkig. Spänningen hålls vid liv mycket tack vare klippningen och vi slipper den i sådana här sammanhang ibland krampaktigt påklistrade och nervositetsskapande bakgrundsmusiken. IMDb gav filmen ungefär en fyra och det vill jag hålla med om. Lika adekvata är de här båda recensionerna: Cinés och MovieZines. Jag finner den här filmen nästan lika spännande som "När lammen tystnar" - och då är det bra...