Den kraft som genom...

När jag ser den här bilden (som jag tog i dag) kommer jag att tänka på en dikt av Dylan Thomas. I original heter den "The force that through the green fuse drives the flower" och i svensk översättning - av Jan Berg - heter den "Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman". Var så goda - poesi på mycket hög nivå!

The force that through the green fuse drives the flower
Drives my green age; that blasts the roots of trees
Is my destroyer.
And I am dumb to tell the crooked rose
My youth is bent by the same wintry fever.

The force that drives the water through the rocks
Drives my red blood; that dries the mouthing streams
Turns mine to wax.
And I am dumb to mouth unto my veins
How at the mountain spring the same mouth sucks.

The hand that whirls the water in the pool
Stirs the quicksand; that ropes the blowing wind
Hauls my shroud sail.
And I am dumb to tell the hanging man
How of my clay is made the hangman's lime.

The lips of time leech to the fountain head;
Love drips and gathers, but the fallen blood
Shall calm her sores.
And I am dumb to tell a weather's wind
How time has ticked a heaven round the stars.

And I am dumb to tell the lover's tomb
How at my sheet goes the same crooked worm.

- Och nu den svenska tolkningen:

Den kraft som genom den gröna stubinen jagar blomman
jagar min gröna ålder; som spränger trädens rötter
är min förgörare.
Och jag är utan röst att säga den slokande rosen
hur min ungdom böjs av samma vintriga feber.

Den kraft som jagar vattnet genom klipporna
jagar mitt röda blod; som torkar ut de mynnande floderna
förvandlar mina till vax.
Och jag är utan röst att förkunna mina ådror
att samma mun diar vid jordens källsprång.

Den hand som virvlar upp vattnet i dammen
styr all flygsand; som binder den flammande vinden
halar min svepnings segel.
Och jag är utan röst att säga den hängde i galgen
att av mitt stoft beredes bödelns kalk.

Tidens läppar iglar vid flodens källa;
kärleken droppar och samlas, men det sjunkna blodet
skall lindra värken.
Och jag är utan röst att säga en årstids vind
att tiden tickat en himmel runt stjärnorna.

Och jag är utan röst att säga älskarens grav
att mitt lakan gnags av samma slingrande mask.

****************

Ah, det kallar jag stor poesi. Jag fascinerades av denna dikt redan som tonåring - och på den vägen är det. Tänk om jag en enda gång i hela mitt liv kunde åstadkomma en dikt så vacker, så fantasieggande och så full av gåtor som denna. Då hade jag inte skrivit förgäves.