Om Wittgenstein

Jag var nog inte som andra tonåringar. När de flängde runt på diskotek och krumbuktade sig, så var jag hellre hemma och läste. När jag hade hunnit fördjupa mig lite i filosofi upptäckte jag en figur som skulle bli en idol. Han var lika viktig för mig som vad t.ex. Manchester United var för många jämnåriga. Jag såg upp till honom p.g.a. hans knivskarpa intellekt, hans övermänskligt slipade sinne för logik, hans likgiltighet inför pompa och ståt och hans vägran att spela smilfink. Hans namn var Ludwig Wittgenstein och denna (Denna upplaga är från 1994) är en av de bästa biografier som har skrivits om honom:

Så typiskt, detta kort: Inte det minsta inställsam. Vadå, charmkurser? Äh. Till saken. Jag tänkte, att jag skulle ha pulvriserats till en fläck på marken om jag hade mött hans genomträngande blick. Han var den ojämförligt störste tänkaren genom alla tider, tyckte jag. Han såg bortom allt - längre än vad någon annan kunde göra. Russell var en liten husgud innan LW kom in i mitt liv, men sedan gällde bara LW och Russell blev förpassad nästan likt en byfåne.

LW "(...) efterlämnade 30.000 sidor opublicerade och delvis oordnade manuskript." (s. 11) Märkligt att minnas i dessa dagar är det faktum att LW föddes samma månad och samma år som Adolf Hitler. De gick t.o.m. i samma skola i Linz, men Hitler "(...) ansågs obegåvad och gick två klasser under Wittgenstein." (s. 26)

Gunnar Fredriksson formulerade sig alltid mycket väl. Exempel: "Etik, konst och religion kunde man inte tala om, dess sanningar kunde bara visas, och ändå var dessa frågor de viktigaste i livet." (s. 86) Lite besynnerligt är det att GF inte drog parallellen till Karl Popper när han skrev detta: "Man kan inte tala om en sann sats eller hållbar teori, om det inte finns någon möjlighet till fel." (s. 114) Jag är nog inte ensam om att fundera över om Popper hade läst LW.

LW använde sig ofta av liknelser, men de kanske inte var så klargörande alla gånger. Eller vad sägs om den här liknelsen?: "(...) satsen är en bild som läggs som en linjal längs något i verkligheten." (s. 125) Man kan inte bestrida, att en sådan formulering äger en viss poesi. Lika poetisk blev LW när han skulle förklara att vi inte lär oss språket en liten bit i taget utan i helheter: "som när ljuset gryr över ett landskap". (s. 215)

Det går inte att ge en rättvis bild av denna bok i en enda bloggpost. I så fall är det inte längre en bloggpost utan en sorts mindre avhandling publicerad som bloggpost. Låt mig sammanfatta: Om du är nyfiken på Ludwig Wittgenstein och hans filosofi, så kan du mycket väl börja med den här biografin. Bättre vägvisare får man leta efter.