Om Nietzsche

I en kommentar till en annan post nämndes av outgrundlig anledning Nietzsche. OK, låt oss ägna oss en aning åt Nietzsche. Var han galen? Ja, men inte hela tiden. Han blev galen mot slutet av sitt liv. Hur vet vi det? Jo, bl.a. genom den här mycket läsvärda boken (Denna upplaga från 1995):

Carl-Göran Ekerwald har här skrivit en lysande biografi över Nietzsche. Fråga slumpvis folk på gatan vad de tänker på när du säger namnet Nietzsche. Jag kan slå vad om att de allra flesta - om de ö.h.t. vet vem Nietzsche var - skulle svara ungefär: - Det var väl han med övermänniskan?

Det är visserligen sant att Nietzsche (i fortsättningen N) skrev boken "Så talade Zarathustra" och där lade fram sina tankar om övermänniskan. Men det vore att bagatellisera N om man lämnar N därhän i och med det.

N var prästson och skulle så småningom skriva "Antikrist". Gustav II Adolf sågs som hjälte och N gav så småningom ut "Hammaren talar". Men den förste filosof som imponerade på honom var Ralph Waldo Emerson. Även försokratikerna och Arthur Schopenhauer skulle ha ett avgörande inflytande på hans filosofi.

N "slog igenom" med "Tragedins födelse" och framgångarna fortsatte bl.a. med "Mänskligt - alltförmänskligt". "Så talade Zarathustra" var till form och innehåll "(...) ett undantag i Nietzsches produktion. Det är ett otypiskt verk. Samtidigt är det odiskutabelt det mest kända, mest översatta och mest lästa." (s. 195) Men: "(...) flera verkliga kännare finner Zarathustra inte bara vara ointressant utan i det närmaste oläsbar. Stilen är alltför patetisk för att boken skall tas på allvar. Innehållet är i stor utsträckning - obrukbart." (s. 196)

Nej, storheten hos N finns i andra böcker, bl.a. de tidigare nämnda. Men N skulle ha mycket kvar att ge - efter Zarathustra. "Bortom gott och ont" kom 1886, "Till moralens uppkomst" gavs ut 1887 och "På våren 1888 skrevs Antichrist och Fallet Wagner, på sommaren Götzendämmerung - Avgudaskymning. På hösten Ecce homo." (s. 238) Det var en sprudlande kreativitet, han jobbade "fortissimo".

Det går inte att beskriva N och hans författarskap utan att nämna hans fascination inför musik. "Det är musiken som gör människan intelligent. Det är musiken som ger livet mening. (...) Många som skrivit om Nietzsche har gått lätt förbi hans stora musikintresse. I själva verket utgör hans syn på musiken ett fundament i hans filosofi." (s. 245) Jag undrar om N skulle tycka likadant nu - ställd inför t.ex. Lasse Stefanz.