John Berger hjälper oss att se

Tänk så mycket nytta pocketboken har gjort. Jag är övertygad om att hemskt många böcker skulle ha förblivit olästa om de bara blivit utgivna med hårda pärmar och aldrig förekommit i pocketversion. Det "fina i kråksången" med pocketböcker, tycker jag, är att man ibland kan impulsköpa dem utan att efteråt behöva känna att man har slösat till det å det grövsta. Den här boken (Denna upplaga från 1987) är nog en sådan som skulle ha missat en massa köpare om den inte funnits som pocketbok: John Berger är en sådan lovvärd författare som faktiskt hjälper oss att se. Vadå, "konsten att se"? undrar kanske någon. "Skulle det nu vara en konst? Alla som har ögon att se med kan väl se? Så korkat!" fortsätter kanske samma någon. Men fullt så enkelt är det ju faktiskt inte. Det finns många människor som lever vissa dagar utan att verkligen lägga märke till något väsentligt eller ovanligt. De bara registrerar liksom i förbigående allt som händer. De reflekterar aldrig kring någonting, de ställer sig aldrig frågan "Men hallå där, vad är det jag ser?". I viss mening använder de sina ögon utan att se.

John Berger hjälper oss med denna bok att se klarare, djupare och längre. I essäer om Paul Strand, Millet, Francis Bacon, Walt Disney, Courbet, Turner, Rodin m.fl. guidar han oss genom konst- och fotografihistorian på ett lysande sätt. Essän om Paul Strand kan tjäna som exempel med två citat:
"Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor (...) är hans förmåga att locka fram det berättande: att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig." (s. 57)
"Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia." (s. 57)

Vidare - om fotografier i allmänhet: "Till skillnad från alla andra visuella bilder är ett fotografi inte en återgivning, en imitation eller en tolkning av sitt föremål, utan ett faktiskt spår av det. Ingen aldrig så realistisk målning eller teckning tillhör sitt motiv på samma sätt som ett fotografi gör det." (s. 61)

När Berger skriver om Courbet fäller han bl.a. detta påstående: "Kritikens enda berättigande ligger i att den sätter oss i stånd att se klarare." (s. 147) Och om konsten i allmänhet skriver han: "(...) konsten förmedlar övergången mellan det givna och det önskade." (s. 172)

John Berger har det gemensamt med Susan Sontag, Elias Canetti och ett fåtal andra fantastiskt klarsynta författare: de lyckas få oss läsare att känna oss riktigt begåvade. De putsar våra synsätt, de tar fönsterputsmedel på den osynliga skiva som skiljer oss från den värld vi betraktar. De får oss att tänka: "Ja visst, just så är det. Jag visste ju det redan innan, egentligen. Men varför kunde inte jag formulera det lika snyggt?"