Drygt...

Jag fortsätter med etiketter. Det tar tid, kan jag meddela. Jag går igenom varenda post från begynnelsen och framåt. Just nu är jag i augusti 2006. Tålamod. Prova etiketterna nedan så länge.

Flera etiketter

Arbetet med etiketter fortsätter. Prova några av de nya här nedan.

Kolla hjärnhalvorna

Det går nog trender i allting. Just nu verkar det inte vara särskilt trendigt att prata om hjärnhalvorna. Därför skriver jag nu denna bloggpost - för att gå mot strömmen.Jacquelyn Wonders och Priscilla Donovans bok "Använd båda hjärnhalvorna - och lyckas bättre på jobbet" (Forum, 1984) kom ut i en tid då det var väldigt mycket fokus på hur de olika hjärnhalvorna jobbade på skilda sätt. Jag har alltid varit fascinerad av det fenomenet, men nuförtiden verkar jag vara ganska ensam om det intresset. Det verkar också vara så, att de flesta tror att ämnet är färdigbehandlat - att det inte finns något att tillägga. Folk som bara har läst någon artikel i "Illustrerad vetenskap" eller "Forskning & framsteg" tror att de därmed har läst allting som är värt att veta. Det tror inte jag. Därför vill jag påminna om en "gammal goding" i genren "Böcker om de båda hjärnhalvorna". (Nota bene: Jag påstår inte att dessa fakta fortfarande gäller eller att nuvarande hjärnforskning står kvar på samma fläck. Jag säger bara, att denna bok är värd att läsa - och att detta var en del av den sanning som gällde 1984.)

"En person med båda hjärnhalvorna väl utvecklade växlar utan svårighet mellan dem. Hos några sker emellertid inte en markerad lateralisering, vilket ger upphov till en konkurrensbetonad spänning mellan de båda språkcentra. Resultatet kan bli stamning eller läs- och skrivsvårigheter - vederbörande verkar ambivalent och beslutssvag därför att två inre talare ständigt är i dispyt med varandra." (s. 25)

"Strakt lateraliserade individer rör sig mer fullständigt in i den vederbörliga halvan (det vanligaste bland män), medan mindre lateraliserade personer (det vanligaste bland kvinnor) utför en uppgift i båda halvorna." (s. 28)

"Vänsterdominerade är oftast 'högerögda' och tittat först åt vänster (...)" (s. 39)

"Högerdominerade tycker om förändringar därför att de är visuellt och fysiskt orienterade. De uppskattar det annorlunda, det disharmoniska, det skiljaktiga." (s. 39)

"Högerdominerade frodas i frihet och skyr jämförelser." (s. 40)

"När högerhjärnade skall tala offentligt tappar de ofta tråden och når inte fram till några slutsatser. (...) Högerdominerade är impulsiva och tycker om improvisationer. Vänsterhjärnade tror gärna att något som inte är planerat och strukturerat är värdelöst." (s. 41)

"Textning är mer bildmässigt än skrivstil och föredras därför av många högerhjärnade (...) Om (...) högertummen [vid det s.k. tumprovet - min anm.] kommer överst dominerar högerhalvan, och motsatsen gäller för vänster tumme." (s. 44)

Samtliga dessa citat är hämtade ur första avdelningen - "Hjärna och prestation". Bokens två övriga delar heter "Förflyttningsmekanismer" och "Hela hjärnan i arbete". "Förflyttningsmekanismer" har kapitelrubriker som "Inre brainstorming", "Visualisering" och "Varför inte lika gärna tvärtom?", medan "Hela hjärnan i arbete" består av kapitlen "Kommunikationer", "Minnet", "Stress" m.fl.

I ett kapitel tar författarna upp "Ta upp tråden igen". Olika människor har olika lätt eller svårt att s.a.s. komma tillbaka till ämnet när de har blivit avbrutna. "Högerdominerade personer är extremt känsliga för världen omkring sig och behöver längre tid för att ta upp tråden än vänsterdominerade." (s. 244)

Boken innehåller även ett test som förmodligen kan avslöja vilken av dina hjärnhalvor - om någon - som är dominerande. Man kan markera sitt resultat på en vänster-höger-linje, och det anses vara fördelaktigt om den där markeringen hamnar nära mitten. Då, kan man förmoda, använder man båda hjärnhalvorna effektivt. Min rekommendation är: läs boken och försök lista ut om du använder dina båda hjärnhalvor på ett vettigt sätt!

Horn-corny

När det gäller att påkalla uppmärksamhet under cykling har jag tänkt om. En visselpipa känns lite mesigt. Bättre då med en sådan här:

Varning utfärdas.

Nya etiketter

Det här med etiketter var jobbigt. Men nu har jag i alla fall fixat några nya. Se nedan, klicka och se vad som händer.

Mitt i prick - som vanligt

Ah, de är så bra - Berglins!

Det är skillnad...

Tillbaka till det internationella. Läs detta. Det tål att tänka på.

Jag är ute och cyklar

Tvära kast från internationellt till individuellt...

I dag började jag cykla till och från jobbet igen - efter ett flera månader långt uppehåll. Äntligen! Det känns väldigt bra att cykla. Man får helt andra chanser till ostörda tankegångar jämfört med när man åker buss. För att inte tala om motionen man får. Nu skall jag cykla drygt 1½ mil varje arbetsdag. Det blir kondis, det.

Men nu är det ju så, att cykeln har blivit misshandlad. Det finns ingen ringklocka på den. Hur skall man då påkalla uppmärksamhet i trafiken? Jo, det problemet har jag löst med hjälp av denna visselpipa:

Jag kommer förmodligen att reta gallfeber på en och annan när jag blåser med full kraft. Så får det bli. Det är min attityd i trafiken: "Undan ur vägen! Här kommer jag!"

På lösan sand

Läs detta och se på videon. "no conclusive evidence" var det.

Några rader om Tarantinos senaste

Sedd:Tja, vad ska man tycka? Jag hade det stundtals långtråkigt där i biosalongen. Jag tror Tarantino har tappat greppet en aning. Visst kan han hantverket, men jag kräver mera. Det är inte alls förvånande att filmkritikerna tycker väldigt olika. (Det är inte helt stolligt det de skriver i Nerikes Allehanda och på andra ställen när de inte gör vågen.) Det finns nog filmkritiker som alltid höjer Tarantino till skyarna - vad han än hittar på. Men jag är less på det myckna våldet i hans filmer. Jag är less på kulsprutesalvor. Jag är less på överdrivet, osannolikt tuffa karaktärer. Jag är less på sadistiska scener. Jag är less på blodstänk - etc. Jag är less på Tarantino görande Tarantino-filmer. Varför kan inte Tarantino göra en "riktig" film?

Blair Witch Project - vad var det?

I morse joggade jag en liten runda. Plötsligt: - två meter hög majs! Hujedamej!

Spänning i vardagen. Vad händer sedan? Cornflakesen överfaller?

Världens bäste gitarrist?

Jag är inte överens med Time Magazine om detta. För det första är det så förutsägbart och mesigt att ständigt och jämt utse Jimi Hendrix till världens bäste gitarrist. Han dog så ung att han inte hann göra så mycket. Ritchie Blackmore har hunnit med mer. Så här ser min personliga och klart subjektiva lista ut:

1. Ritchie Blackmore
2. Carlos Santana
3. Jimi Hendrix
4. David Gilmour
5. Eric Clapton
6. Mark Knopfler
7. Neil Young
8. Frank Zappa
9. Richard Thompson
10. Stevie Ray Vaughan

Det är tycke och smak... Jimmy Page funkar inte på mig. Inte Yngwie Malmsteen heller. Och inte John McLaughlin. Och inte Larry Coryell. Och inte Slash. Och inte...

Nördigt arbete

Ni skall inte tro att jag latar mig. Jag jobbar på. Se vad som händer när ni klickar på etiketten Foton...

En toppenmodell

Dags för en ytlig och smått tramsig bloggpost. Jag tror inte på det ständiga allvaret. Jag är övertygad om att man måste ha växelbruk - lite allvar här, lite skoj där.

Den här bilden tog jag på långt håll med min mobiltelefon. Därför kanske ni ursäktar litenheten och oskärpan. Visst ser ni genast vem det är? Gina Tricots modell, så klart. Min favoritmodell.

Hon verkar ha en extrem "närvaro". Jag tror att hon skulle kunna ta vilken scen som helst i besittning bara genom att kliva fram på den.

En jurists syn

Här är ett sansat och sakligt inlägg från en jurist i följetongen om Aftonbladet-artikeln. Det är inte fel med lugn och ett korrekt tonläge. "(...) vad affären framför allt har visat är att även många av dem som åberopar tryckfrihetsrätten har grumliga uppfattningar om vad den egentligen innebär".

Du skall icke byta

En tolerant, överseende och fredlig religion? Tillåt mig tvivla.

En annan röst

Det här kanske bidrar till ökad förståelse. Vad vet jag?

Brådmoget

Oj! Det här är ju nästan lite obehagligt.

Får man vara så duktig när man är så ung? Det är inte rättvist.

Ny TV-serie att följa

Det här måste ni se! Början på denna nya serie var mycket lovande.

Jag har blivit förälskad i Skottland - efter två resor dit. Och jag tror att jag har varit just på den här platsen:Jag tycker mig känna igen kustlinjen. Om jag har rätt, så är Neist Point inte väldigt långt borta.

Bilder från Öland denna dag

Vi körde vår årliga runda söderut längs med Ölands västra kust. Först körde vi till Löttorp och fortsatte ut till kusten därifrån. På undermåliga vägar körde vi sedan till Äleklinta. Det blev flera stopp på vägen. Jag tog några bilder. (Copyright: Thomas O.)

I Äleklinta badade jag - kanske årets sista bad.

Inte nu igen

Jag anser mig stå till vänster på den politiska höger-/vänsterskalan. Men jag vill aldrig någonsin bli associerad med detta. Till dessa jävla demonstranter vill jag bara säga:
- Skaffa er ett liv.

Etiketter

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har märkt att jag har börjat med s.k. etiketter. Jag tänker inte fullfölja detta retroaktivt helt komplett. Jag tänker sätta etiketter på vissa gamla inlägg - men långt ifrån alla.

Om det är någon som vill veta hur många gånger ett visst sökord eller begrepp förekommer i denna blogg rekommenderas denne någon att söka så här i t.ex. Google:
site:imponera.blogspot.com[mellanslag][sökord]

Malliga personer - en följetong. 10

För flera år sedan nu bodde jag nästan granne med en trevlig kvinna. Sedan dess har hon flyttat och klättrat i karriären och hon är nu en kändis i staden. Förr i tiden hälsade hon på mig så glatt och grannvänligt. Nu är hon för fin för att hälsa på mig, propert klädd som hon är. Hon tittar på mig nästan som om jag var något katten släpat in. Så kan det gå när man får makt.

En idé

Jag städar. Jag hatar att städa. När jag ser en dammsugare blir jag ilsken. Dammsugare och jag kommer inte bra överens. Måste dammsugare vara så förbannat klumpiga? Vad är det för produktutveckling? Det har ju nästan inte hänt någonting med dammsugare de senaste 50 åren. Om dammsugare hade utvecklats med samma hastighet som mobiltelefoner...

Vad skall vi ha ingenjörer och uppfinnare till om de inte kan uppfinna det städningsfria hemmet?!?!

Dumt uttryck: "Tack, snälla!"

Varför säger man "Tack, snälla!" till en person som man inte alls känner? Det tycker jag är väldigt slarvigt. Nästa gång någon obekant individ säger "Tack, snälla!" till mig kanske jag svarar:
- Du vet inte om jag är snäll. Jag kanske är nekrofil eller pedofil eller djurplågare eller nå't annat otrevligt. Det vet inte du, så kalla mig inte snäll.

En vital 50-åring

Vilken trippel-CD! Inte konstigt att det finns en särskild hemsida om Motown 50.
Där kan du fortsätta läsa om detta fenomen.

Marvin Gaye, The Temptations, Michael Jackson, Stevie Wonder, The Four Tops, The Isley Brothers, The Supremes, Smokey Robinson... Alla var de Motown.

"My girl", "Ain't no mountain high enough", "Ain't no sunshine", "Reach out, I'll be there", "You can't hurry love"... Alla är de odödliga Motown-hits.

Ingen skivsamling är komplett utan den här trippeln. Massor med människor har ofantliga mängder med minnen kring de här artisterna och de här låtarna. Ett liv utan Motown vore ett fattigare liv.

Äntligen...

Inte kunde jag ana att Karolina Ramqvist skulle formulera det så bra. "I stället får man en kritik som verkar utgå från att en kvinna i en film alltid är en allegori över Kvinnan." Det är just det... Man måste väl för böveln kunna skildra en (1) kvinna utan att påstås skildra ALLA kvinnor eller könet Kvinna?

Tack till högre makter

Vänta nu... Vad var det han gjorde precis innan jag frös bilden? Jo: korstecknet. Och vad gör han direkt efteråt?

Jo: skickar iväg en slängkyss upp i himlen. Han har nog bra kontakt uppåt.

Knäppskalle i trafiken

Ack, ack, ack. Det kan inte vara lätt att vara polis alla gånger. Den här polisen agerade föredömligt lugnt. Om han hade brusat upp och blivit aggressiv vet man väl inte hur detta hade slutat. Bilföraren verkar i alla fall ha varit mer än lovligt knäpp i skallen. Alla bestick var inte i lådan. Alla hästar var inte inne i stallet. Hissen gick inte ända upp. Etc. Sådana konstiga typer det finns.

Tramsigt uttalande

Låt mig bara stillsamt påpeka för herr Tregaro - apropå detta - att Usain Bolt knappast hade hamnat i världseliten om han hade varit en pajas. Att en del av Bolts beteende möjligen kan kallas pajaskonster är en helt annan sak.

Tyck rätt - annars...

Det är illa ställt med yttrande- och tryckfriheten i detta land. Det är inte alls så låga trösklar och högt i tak som många vill låta påskina.

En person har nu sagt att "Halalslakt strider mot det djurskydd vi kämpat för i 100 år". Personen i fråga fortsatte: "Det svenska djurskyddet ska inte behöva stiga åt sidan med religionsfrihet som argument (...) Visst får våra invandrare utöva sin religion i vårt land, men vi kan inte acceptera att de för in sedvänjor som vi bekämpat och lagstiftat emot". Jag undrar hur länge h*n får behålla sitt jobb...

Ett annat "fall" som verkligen har inträffat: Författare X skulle få en positiv recension för sin bok V av den berömde recensenten Y i den stora tidningen W. Problemet var att innehållet i boken V inte var politiskt korrekt - inte ens för den stora tidningen W. Således publicerades aldrig den positiva recension av boken V som den berömde recensenten Y hade skrivit för den stora tidningen W. Hur vet jag detta? Författare X har själv berättat det för mig.

Nej, jag tror att det egentligen är lågt i tak och höga trösklar. Och för detta kanske jag får sparken.

Stephen King - vem är det?

Det här filmade jag med mobiltelefonen inifrån en buss. Jag tycker resultatet blev lite läskigt. Jag tänker mig detta som början på en rysare.

Spänning i vardagen. Vad händer sedan? En seriemördare kliver på?

Giltigt skäl att inte blogga

Ni får ursäkta. Dagen blev lång och jag hinner inte blogga. Nu måste jag fortsätta läsningen av den här:Detta är en helt enastående bok. Det blir anledning att återkomma till den - säkert mer än en gång. Nu: God natt!

Lekande lätt och överlägset bra

Jag tycker att Wissman har fel - här. Det påminner lite om "Surt, sa räven". Och varför skulle Bolt bry sig om vad Wissman tycker? Det här visar också på ett fenomen som jag tror är ganska vanligt: De som saknar humor vill alltid platta till dem som skämtar och skojar och har roligt.

Det är förmodligen också så här: Om man kämpar och står i med pannan i djupa veck men ändå inte blir lika bra och framgångsrik inom ett speciellt område jämfört med en annan som, i alla fall skenbart, lekande lätt blir bäst på samma något - ja, då blir man sur och avundsjuk. Man hittar på alla möjliga bortförklaringar till sitt eget misslyckande och den andres framgång.

Men det som ofta utmärker de överlägset bästa inom nästan vilket område som helst är att de verkar göra det där som de är så fruktansvärt bra på med överraskande lätthet och elegans. Det är just det vi ser när vi ser Bolt: Han - som Mats Olsson påstod i något sammanhang - "leker sig fram som om världen vore en fucking playground". Och sådant kan reta gallfeber på många.

När vi ser en "duell" mellan Bolt och Gay ser vi också en kamp mellan Den skojfriske och Den allvarstyngde. Och det är många som önskar att Den allvarstyngde skall sätta Den skojfriske på plats och göra honom till en liten och patetisk figur. "Skrattar bäst som skrattar sist", vill alla allvarliga slutligen triumfera med.

Morse och Wagner?

Njae... Hur är det med faktakollen? Jag har visserligen inte läst varje Colin Dexter-bok om kommissarie Morse, men jag kan inte påminna mig att han särskilt gillade italiensk opera. Jag har alltid inbillat mig att Morse var oerhört svag för operor av Wagner. Men om Jan Guillou påstod något annat i P1:s "Sommar", så är det väl så...

Meant to be a mentor?

Jo, jag tror på mentorskap. Jag tror att det är en förträfflig idé.Tänk att vara ny skådespelare i Hollywood och ha "Clintan" som mentor.
Det kan nog inte bli bättre.

Oj! Oj! Oj!

9,58! Det jag genast kommer på att jämföra med är när Cassius Clay (senare Muhammad Ali) slog Sonny Liston 1964.

Finkultur, någon?

Vad är det för fel med s.k. finkultur? Om du påstår att du gillar finkultur, så blir du i vissa kretsar betraktad som om du hade spetälska eller pest.

Varför tappar vissa människor omdömet när det gäller just kultur? En person som är väldigt noggrann med vilken bil, värmepump, kyl/frys, stereoanläggning, dator, TV, mobiltelefon, skinnsoffa, "outfit" etc. h*n skall köpa tycker att kvalitet, "prestanda", "komfort", testresultat m.m. är jätteviktiga. Då skall det vara fint minsann! Men samma person kan ge fullständigt f-n i vilken ny DVD-film eller CD-platta eller bok h*n skall köpa. Då är det inte längre så noga. Besynnerligt.

Någon annan...

Folksamlingar är livsfarliga. Kollektivet är dumt. Det är inte alls säkert att majoriteten har rätt. Ju flera människor som samlas på ett ställe, desto lägre blir den genomsnittliga IQ:n för den folksamlingen. Det räcker att titta på publiken under en fotbollsmatch. Desto större folksamling ju lägre ansvarskänsla. I stora folksamlingar tänker folk antingen
"Eftersom alla andra gör det, så måste det vara rätt" eller
"Eftersom ingen annan gör det, så måste det vara fel" eller
"Jag vet att detta är fel, men det är väl alltid någon annan som kommer att påpeka att det är fel".

Sådana misantropiska tankar kommer över mig när jag tänker på damernas 10 km-lopp i friidrotts-VM. Det borde ha funnits många där som kunde ha påpekat det stolliga med en sådan start - men starten gick som om inget tokigt hade hänt.

Bättre sent än aldrig

Ju mera jag läser och lär mig om John Cowper Powys, desto mera fascinerad blir jag. Hans paradoxer är även mina. Hans svaghet för kvinnlig skönhet är även min. Hans behov av ensamhet är även mitt. Etc. Jag frestas hävda att jag har funnit en tvillingsjäl.

Att det skulle behöva ta så lång tid att upptäcka! Jag stod ju och höll hans "Wolf Solent" i mina händer när de (Inte mina händer. Boken gavs ut i två volymer.) första gången kom ut på svenska - och jag minns att jag tänkte "Det här måste jag läsa!", men det blev aldrig av.

Och nu finns det ännu en anledning att resa till Wales. Den förra anledningen hette Dylan Thomas.

Några tankar kring Gardells nya bok

Det är sällan jag känner mig så kluven som jag nu känner mig inför Jonas Gardells bok "Om Jesus". Det blir hela tiden ett balanserande av vågskålar: å ena sidan..., men å andra sidan...

Boken kan knappast ha gått någon spårlöst förbi. Jag behöver bara nämna några recensioner och reaktioner: Aftonbladet, Dagen, DN, Expressen, SvD, Newsmill och Ulf Ekman.

Låt mig först konstatera - så att det inte skall råda något tvivel om det - att Jonas Gardell är en av detta lands största nu levande författare. Det går inte att komma undan det lätt konstaterbara faktum att han skriver - ursäkta - som en gud. Bladen vänder sig nästan själva. Det är ett flyt, ett engagemang och en energi i språket som gör att jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Jag tänker "Bara ett kapitel till!".

Men... Jag blir förvirrad. Och det är jag nog inte ensam om. Jag undrar vad Gardell egentligen vill. Jag tror ju t.ex. inte att "Om Jesus" får flera att bli kristna. Jag tror snarare, att vissa kristna efter läsningen kommer att tappa tron.

Visserligen skriver Gardell redan tidigt:
"Alla som någonsin skrivit om Jesus har haft en agenda. Och det gäller i högsta grad mig själv och min bok om Jesus.
Mitt syfte var att skriva en så strängt objektiv bok som bara var möjligt, där jag i så hög utsträckning jag kunde uteslöt mig själv ur texten.
Jag misslyckades. Uppgiften visade sig vara omöjlig - kanske är den inte ens önskvärd.
Inte heller jag kan frigöra mig från vem jag är och vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara.
Glöm inte det." (s. 17)
Och längre fram:
"Liksom evangelisterna skrev för sin tid skriver jag för min. Också jag har en agenda, en avsikt och jag har en tro. Glöm inte det!" (s. 339)

Men... Var det hela agendan? Att försöka skriva så objektivt som möjligt? Det tycks mig finnas en dold agenda som kanske kan sammanfattas i "Ingen annan skall bestämma över min tro". Det finns ofta en bestämd avsikt bakom ord. Och jag undrar fortfarande vilken avsikt Gardell har med sina ord.

Sist i boken skriver han "Jag är författare, jag är inte forskare och inte akademiker." (s. 358) Samtidigt är det just forskare och akademiker han så förtvivlat försöker imitera! Hans notapparat är imponerande, liksom hans litteraturförteckning. Inget undgår hans falkblick. Ibland blir det nästan löjeväckande och jag ser honom framför mig så: likt en nörd hänger han över boksidorna och glömmer världen runt omkring sig i jakten på motsägelser och underligheter. Exempel:
"De tillfällen som de synoptiska evangelierna över huvud taget nämner botgöring eller omvändelse i samband med Jesus är lätt räknade. Hos Lukas förekommer det 8 gånger, hos Matteus 4 och i Markusevangeliet en enda (1) gång.
(...) Jämför detta med ordet Guds 'rike' - som ju verkligen är Jesus huvudbudskap. Det förekommer 20 gånger hos Markus, 46 gånger hos Lukas och hela 55 gånger hos Matteus!" (s. 189)

Att han inte lyckades låta bli att blanda in sig själv i texten behöver inte vara en nackdel. Men ibland avslöjar han kanske mera än vad som är bra för honom. Så:
"När jag var liten gick jag ofta för mig själv. Jag liksom drog mig undan ett stycke, med alla andra på ett lagom - jag skulle vilja säga utmätt - avstånd.
Så var det ofta hemma och så var det ännu oftare i skolan, jag gick ensam på rasterna, jag åt ensam i skolbespisningen, jag var inte där.
Det är inte helt lätt, men om man koncentrerar sig noga kan man bli så nästan helt osynlig att man knappt ens finns.
Då blir man en ande som färdas vart som helst i universum, och då, när man inte längre hör och inte längre ser, när man inte längre hörs och inte längre syns - då är man fullständigt fri - och han som står där på skolgården är bara ett skal med ingen människa i. Honom kan de skälla på hur mycket de vill och skrika hur dålig han är.
Han hör inte, för han är redan borta, i ett annat land." (s. 58f)

Aha, tänker jag då. Ett bra sätt att låta negativ kritik bara rinna av som vatten på en gås.

Men han har ändå så väldigt rätt när han skriver:
"När någon säger: Jag vet nog vem du är, jag vet nog vad du går för, får vi faktiskt svara: Det vet du inte alls. Det är knappt så jag själv vet det." (s. 85)

Men ibland kan slutklämmen bli en aning underlig:
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.
Jag förklarar krig mot den andra guden." (s. 114)

Samtidigt förstår jag hur han resonerar här:
"Jag får inte ihop urskiljandets och gallrandets Gud med den Gud som omfattar och inkluderar (...)" (s. 150)

Och här tar han i så att han nästan spricker:
"(...) tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som är döende i cancer och du ser det inte på dem, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss till Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.
Välkommen och Amen." (s. 182)

Gardell vet hur man manipulerar med ord. Och det gör mig misstänksam. Hans påstående att Jesus troligen var analfabet har Credoakademins Stefan Gustavsson motbevisat. Och jag är inte tillräckligt bevandrad i Nya Testamentet för att själv kunna motbevisa Gardell. Jag avundas inte den person som eventuellt skall skriva en "motbok" till Gardells bok. Det kräver kanske åratals arbete.

Några rader om "Höstlegender"

Sedd igen:

Tyvärr, jag kan inte tycka att "Höstlegender" är en "stor" film. I mina ögon är den "too much" på ett typiskt amerikanskt sätt. Man är övertydlig i varenda scen. Ingen av skådespelarna gör någon fantastisk insats. Hela tiden dränks handlingen i smäktande musik. Mer av allting! Fläska på! Det är nästan så att jag mår illa. Av mig får den därför bara en tvåa på en femgradig skala. Den här recensionen kommer ganska nära, men den är alltför snäll.

Opålitlig sökhjälp

Du kan inte lita på "SÖK BLOGG" här uppe till vänster. Jag skrev in sökordet Mothers där och väntade mig få fram den här bloggposten. Så blev det inte. Den bloggposten kom fram med andra knep.

Thor - stor

Nog var han en stor komisk begåvning, alltid. Så'na torrbollar till kritiker som inte kunde skratta åt "Pensionat Paradiset"!
"Kulturskymning" och "Skamfläck för filmkonsten", hävdade man.
Humorbefriat trams, kallar jag sådana kommentarer.

Galago utvecklar vad?

Hur stämmer innehållet i Galago överens med målsättningen hos föreningen Ordfront? Läser inte föreningens styrelse Galago? Jag har bläddrat i de senaste nummerna av Galago och tycker att det är skräp och strunt.

Detta är en del av målsättningen:

"Kulturföreningen Ordfront vill med språket, det talade och skrivna ordet, medverka till att människor utvecklar sitt samhällsengagemang och sitt kritiska och självständiga tänkande.

Ordfront vill i den svenska folkbildningstraditionens anda verka för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället.

Ordfront vill att omtanke och solidaritet ska vägleda samhällsutvecklingen."

Så... Taffligt tecknade serier om en kille som knullar runt och inte riktigt vet om han är bög eller "straight" utvecklar människors kritiska och självständiga tänkande?

Just nu 192 kommentarer

Alla dessa kommentarer till detta... Vem gitter läsa alla dem? Och hur kan det vara Lizas fel? Jag blir bara så trött på så stupid argumentation.

Mindre och ett led mindre

Ingen skall kalla mig teknikfientlig. Jag tycker bra om teknik - när den fungerar. Teknik som inte fungerar kan göra mig vansinnig. Men ingen skall heller kalla mig teknikfreak. Jag är en "slow starter" när det gäller viss ny teknik. Ända tills helt nyligen hade jag en sådan här manick till minneskortet på mobiltelefonen (I verkligheten är micro adaptern stor som ett frimärke):

Så slarvade jag bort den och blev tvungen att skaffa en ny. Men häromdagen köpte jag i stället en sådan här liten sak (I verkligheten ungefär stor som en kindtand):

Därmed skippar man ett mellanled, ty den här "MobileMate Micro" ansluter man direkt till datorn som ett USB-minne. Glad i hågen filmade jag sedan med mobiltelefonen detta:

Strul

Nu har Blogger hittat på att min blogg skall ha ett nytt utseende. I samma veva försvann några länkar här till höger - och ett par gamla kom tillbaka! Jag måste nu gå in och ändra. Tack, Blogger, för onödigt arbete!

Cover på första versen

Vad sägs om detta? Talang? Skivkontrakt?

Inga mord? Gäsp...

Åter igen en klok och bra krönika av Maria-Pia - här. Man kan faktiskt undra om vi håller på att bli litterärt enfaldiga - eller om vi redan är det. Att bara läsa deckare och kriminalromaner tycker jag förefaller mer än lovligt andefattigt.

Var Jesus analfabet?

Så småningom skall jag skriva något om Jonas Gardells bok "Om Jesus". Låt mig bara apropå Gardells påstående att Jesus var analfabet hänvisa till detta. Jag vill formulera mig så här: jag litar mera på Stefan Gustavsson än på Jonas Gardell.

En gammal goding

Den här - Roland Barthes' "Kritiska essäer" (1967) - köpte jag nog på en rea någon gång. På den tiden fanns böcker på lager länge, länge. Nu är böcker färskprodukter, slit-och-släng-varor. Det finns läsare som slukar den ena "inne" boken efter den andra, men de verkar inte så himla kloka ändå. Jag tror helt enkelt inte att man per automatik blir vis och klok av att sluka en massa böcker. Enligt mitt krassa synsätt beror det hela på vilka böcker man läser och hur man läser dem.

Jag vill inte här i denna blogg framhäva saker och ting som ändå framhävs på så många andra ställen i tid och otid. Jag värnar om det oförtjänt förbisedda och bortglömda och jag propagerar för återbruk. En bok som bara tål att läsas en enda gång var kanske inte värd den enda läsningen. En riktigt bra bok kan man återvända till om och om igen. Den här boken har jag inte återvänt till många gånger, men den är ändå värd ett bättre öde än att falla i total glömska.

Låt mig således citera.

"Hos Robbe-Grillet är beskrivningen alltid antologisk: den fångar föremålet som i en spegel och gör det till åskådningsmaterial, vilket innebär, att detta framfusiga föremål tillåts uppta vår tid utan hänsyn till de krav berättelsens dialektik ställer på det. Föremålet dröjer sig kvar, får samma frihet att breda ut sig som ett Balzac-porträtt, och detta utan att vara lika psykologiskt nödvändigt." (s. 31)

"Robbe-Grillets betydelse kommer av att han har angripit den traditionella skrivkonstens sista bålverk: det litterära rummets uppbyggnad. Hans insats är lika viktig som surrealismens gentemot rationalismen, eller avant-gardeteaterns (Beckett, Ionesco, Adamov) gentemot den borgerliga scenkonstens yttringar." (s. 42)

"Det som skiljer oss från Voltaire är kanske, när allt kommer omkring, att han var en lycklig författare. Ingen har bättre än han förstått skänka striden för Förnuftet en sådan festlig prakt." (s. 102)

"Voltaire har skrivit historieböcker för att uttryckligen säga ifrån att han inte trodde på Historien: Ludvig XIV:s århundrade är ingen organism, det är ett slumpartat sammanträffande av företeelser; här ha vi Dragonarderna och där Racine." (s. 104f)

"Sådan är Kafkas paradox: konsten är beroende av sanningen, men eftersom sanningen är odelbar, är den ur stånd att känna sig själv: att uttala sanningen är att ljuga. Författaren är sanningen, och ändå ljuger han när han talar (...)" (s. 155)

"(...) den 'sannaste' litteraturen är den som vet sig vara den mest orealistiska av alla, såtillvida att den vet att den väsentligen är ett språk; litteraturens sanning ligger i detta sökande efter ett sätt att försona tingen och orden, litteraturen är spänningen i ett slags medvetenhet som uppstår genom orden samtidigt som den begränsas av dem, som förfogar över en både absolut och osaklig makt." (s. 180)

Se där ett axplock. Jag hade kunnat ge flera exempel, men jag tror det har framgått - att detta är en läs- och tänkvärd bok. Det kryllar inte av sådan litteraturkritik.

Utvald - pyttsan

Visst, visst. Det är väl bara tredje dagen i rad som jag får det meddelandet...Väldigt seriöst - på tvärtomspråket.

Njutbart? Njae...

Är du lättstressad? Då kan du hoppa över detta:

Mad donna

I dagar som dessa - då det råder Madonnahysteri - kan det vara lämpligt att länka till detta.

Kass av TV4 Sport

MBT (Man Blir Trött). Här har man förberett sig på att få se en lång boxningsmatch - en match som har gått till sporthistorian.

Vad fick man se? En bantad version! Mitt i alltihop bryts sändningen och TV4 Sport visar reklam i stället! Och man fick inte se hela matchen! Det är ett skandalöst överförmynderi. Jag vill se hela matchen. Jag vill själv göra bedömningen om de mellersta ronderna var likgiltiga. Hädanefter kommer jag inte att lita på TV4 Sport.

Här och här (bl.a.) finns mera information om matchen.

Här finns en snutt att titta på - men den är försedd med retfull musik. Det är ett irriterande ofog att lägga på musik till allt möjligt.

Det här slutar nog med att jag köper den här.

Några rader om "Lemming"

Sedd:

Det är lite komiskt med kritikers reaktioner på "knepiga" filmer. Filmen "Lemming" måste man rimligtvis räkna som "knepig". Den väcker därför - per automatik, känns det som - väldigt olika känslor och tankar.

Jag misstänker ibland, att kritiker ger oförtjänt höga betyg till saker som de inte riktigt förstår. Hellre än att göra bort sig som lite dumma låtsas de förstå.

Personligen vill jag ge den här filmen en trea på en femgradig skala. Jag vill inte påstå att jag begriper den. Jag tycker, att den spretar för mycket åt olika håll. Vill den vara en psykologisk thriller? Vill den vara en skräckfilm? Vill den vara en fantasyfilm? Vad är dröm och vad är verklighet? Jag hade önskat en mera renodlad film.

Det påstådda obehaget blir inte särskilt obehagligt, därför att de effekter som avsetts att vara skräckinjagande inte blir särskilt skrämmande. Och när det gäller kvinnorna... Jag kommer osökt att tänka på debatten om Lars von Triers påstådda kvinnohat. I denna film framställs kvinnorna som (i alla fall ibland) mycket obehagliga. Åskådarens sympatier hamnar hos den manlige huvudpersonen - ett offer. En annan parallell till Trier är att här förekommer två kvinnofigurer som på något mystiskt sätt smälter samman. Man undrar "Vem är hon nu?". Och Triers "Antichrist" har jämförts med Bergmans "Persona", där man kunde ställa samma fråga - "Vem är hon nu?".

Vidare: denna film har jämförts med Hitchcockfilmer och "Sjätte sinnet" och David Lynch-filmer m.m. Finns det ingen som har jämfört med Ray Bradburys noveller och filmen "Caché"? (Se även denna bloggpost.) Det vore på sin plats.

Till sist: här kan du läsa vad kritikerna tyckte. Det är extra spännande att jämföra vad Moviezine och SvD ansåg.

Ännu mera om Lars

Varför sänks den intellektuella nivån så fort man diskuterar Lars von Triers filmer? Varför generaliserar man å det grövsta och påstår att ett enskilt kvinnoporträtt är en beskrivning av alla kvinnor? Det blir alltså omöjligt att skildra en jävligt osympatisk kvinna - ty då måste man vara kvinnohatare?

Jag tror, att Lars von Trier har en sällsynt förmåga att reta upp folk. Vissa hatar honom, vissa höjer honom till skyarna. Jag tillhör snarast den senare kategorin. Jag menar, att han är en av de alltför få filmregissörer som verkligen har något väsentligt att komma med. Han ställer saker och ting på sin spets, tar ut svängarna ordentligt och tvingar oss att tänka och reagera. Den som förhåller sig likgiltig till hans filmer är antingen ovanligt korkad eller helt känslokall.

Mera om Lars' senaste

Nu dyker den ena intressanta artikeln efter den andra upp i DN angående Lars von Triers film "Antichrist". Här är en och här är en annan. Nu känns det ännu mera angeläget att se filmen.

Did you mean...

Det här var ju lite komiskt:(Om du klickar på bilden, så blir den större.)
Nej, Spotify, det menade jag inte.
Är personalen från Barcelona?

Ett kort på efterkälken

När vi var i Opatija passade jag på att jogga söderut en morgon. Jag hade med mig mobiltelefonen, hämtade andan i en kort paus och tog det här kortet strax före kl 8:

Jag tycker att det blev hyfsat bra för att vara taget med en mobiltelefon. Du kan se samma staty avbildad här.

(Det blev alltså inget kort på en kälke som var efter.)

Reslusten väcks

Det finns i alla fall en bra sak med att titta på Miss Marple i TV. Jag får inspiration att besöka flera platser - t.ex. Sidmouth i Devon. Det var där en del snygga naturscenerier utspelade sig i kvällens avsnitt. "Hur vet han det nu då?", undrar den skeptiske. Jo, från IMDb.

All together now...

Härliga tider, strålande tider... Eller?

Sådana här scener kommer vi troligen aldrig mera att få se. Frågan är om vi skall känna saknad och sorg. Jag var inte ens född när detta begav sig, men jag kan känna igen den klämkäcka tonen - den fanns kvar flera år senare.

Ett porträtt som heter duga

Den här biografin måste jag ju bara läsa - efter att nyss ha läst den här beskrivningen.

Du får inte glömma att hålla koll på Tidningen Kulturen. Sällsynt berikande.

Talang?

Tja, vad skall man säga? Hur man än reagerar på detta, så kan det bli fel. Jag misstänker, att han driver med oss allihop. Då uppstår de två tätt sammanfogade frågorna "Vem är mest värd vårt förakt?" och "Han eller jag?". Om han verkligen är sådan, så får jag be om ursäkt. Om han bara spelar en roll, så får väl han be om ursäkt.Men varför just bibliotekarie - om det nu är ett skämt? Varför skall just bibliotekarier i så fall framställas som sådana bortkomna stolpskott? Jag känner ganska många bibliotekarier och ingen, absolut ingen, påminner om Eugene.

Bra köp

Dagens kap:

Endast 149 kr för c:a 10 timmars spänning. Fjärde säsongen av "Bläckfisken" väntar jag mig mycket av. Om jag inte minns alldeles galet, så fick serien en kvalitetshöjning i och med att domaren Silvia Conti trädde in i handlingen. "Bläckfisken" blev en av de få riktigt magiska TV-serierna. När det gäller maffiaskildringar i TV-serier håller jag fortfarande denna som numero uno. "Sopranos" grep mig aldrig på samma sätt.

När det däremot gäller filmatiserade skildringar av amerikansk maffia är det fortfarande "Gudfadern" och "Gudfadern II" som är Mästerverken. Martin Scorseses maffiafilmer - med "Maffiabröder" som bäst - nafsar dem i hälarna.

Inte smart

En smart brottsling? Knappast. En riktigt smart brottsling åker aldrig fast. Den här mannen har ju alltid åkt fast.

Om emotionell intelligens

Jag fick den i julklapp år 2000 från familjen. Jag vet inte om det var en vink eller om jag hade önskat mig den. Det må vara hur det vill med den saken; Daniel Golemans "Känslans intelligens och arbetet" (2000) är bra.

Den börjar nästan chockartat. Eller vad sägs om följande?

"För det första är inte emotionell intelligens detsamma som att 'vara snäll'. (...)
För det andra innebär inte den emotionella intelligensen att man ska ge sina känslor fritt utlopp (...)
Inte heller är kvinnor 'smartare' i fråga om emotionell intelligens (...)
kvinnor i genomsnitt är mer medvetna om sina känslor, visar större inlevelse och har bättre interpersonell förmåga. Män är å andra sidan mer självsäkra och optimistiska, har lättare för att anpassa sig och kan hantera stress bättre. (...)
Om man tittar på de totala värdena för män och kvinnor, uppväger starka och svaga punkter varandra så att det med avseende på den totala emotionella intelligensen inte blir några könsskillnader." (s. 14f)

Vidare:
"Enbart ett briljant intellekt kan inte placera en forskare på toppen om hon inte också har förmågan att påverka och övertala andra. En person som är genial, men lat eller tystlåten kan ha samtliga svar i huvudet, men det ger ju inget om ingen annan vet eller bryr sig om det!" (s.39)

"Sammanfattningsvis: för stjärnprestationer i alla arbeten är den emotionella intelligensen dubbelt så viktig som den rent kognitiva förmågan." (s. 44)

"Människor längtar efter feedback, men alltför många chefer, förmän och direktörer kan inte ge den (...)" (s. 163)

"(...) hög-IQ-medlemmarna ägnade för mycket av sin tid åt att konkurrera i form av debatter som blev en oändlig uppvisning i akademiskt artisteri. (...) Alla var så upptagna med att bli den intellektuella stjärnan att teamet misslyckades." (s. 221)

Och så vidare... Den här boken är mycket läsvärd.

Alex kan ha rätt

Konstiga saker händer. Nu senast hände detta konstiga: jag håller med Alex Schulman. Han satt i TV4 och pratade av någon anledning. Plötsligt hävdade han, att bloggosfären är ett randfenomen. Och jag håller med honom.

Jag tror inte alls - som många andra bloggare tror - att bloggosfären är en viktig maktfaktor. Jag tror tvärtom att Jinge, Henrik Alexandersson och andra otroligt flitiga bloggare kan stånga sina pannor blodiga utan att påverka särskilt mycket. Jag tror dess värre att bloggare mest betraktas som några udda halvfigurer, några typer som inte lyckas på annat håll och därför krampaktigt försöker göra skillnad i bloggosfären.

Och jag då? Skulle jag göra skillnad? Nej, det tror jag inte. Men jag håller på ändå - som någon sorts självterapi.