Några tankar kring Gardells nya bok

Det är sällan jag känner mig så kluven som jag nu känner mig inför Jonas Gardells bok "Om Jesus". Det blir hela tiden ett balanserande av vågskålar: å ena sidan..., men å andra sidan...

Boken kan knappast ha gått någon spårlöst förbi. Jag behöver bara nämna några recensioner och reaktioner: Aftonbladet, Dagen, DN, Expressen, SvD, Newsmill och Ulf Ekman.

Låt mig först konstatera - så att det inte skall råda något tvivel om det - att Jonas Gardell är en av detta lands största nu levande författare. Det går inte att komma undan det lätt konstaterbara faktum att han skriver - ursäkta - som en gud. Bladen vänder sig nästan själva. Det är ett flyt, ett engagemang och en energi i språket som gör att jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Jag tänker "Bara ett kapitel till!".

Men... Jag blir förvirrad. Och det är jag nog inte ensam om. Jag undrar vad Gardell egentligen vill. Jag tror ju t.ex. inte att "Om Jesus" får flera att bli kristna. Jag tror snarare, att vissa kristna efter läsningen kommer att tappa tron.

Visserligen skriver Gardell redan tidigt:
"Alla som någonsin skrivit om Jesus har haft en agenda. Och det gäller i högsta grad mig själv och min bok om Jesus.
Mitt syfte var att skriva en så strängt objektiv bok som bara var möjligt, där jag i så hög utsträckning jag kunde uteslöt mig själv ur texten.
Jag misslyckades. Uppgiften visade sig vara omöjlig - kanske är den inte ens önskvärd.
Inte heller jag kan frigöra mig från vem jag är och vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara.
Glöm inte det." (s. 17)
Och längre fram:
"Liksom evangelisterna skrev för sin tid skriver jag för min. Också jag har en agenda, en avsikt och jag har en tro. Glöm inte det!" (s. 339)

Men... Var det hela agendan? Att försöka skriva så objektivt som möjligt? Det tycks mig finnas en dold agenda som kanske kan sammanfattas i "Ingen annan skall bestämma över min tro". Det finns ofta en bestämd avsikt bakom ord. Och jag undrar fortfarande vilken avsikt Gardell har med sina ord.

Sist i boken skriver han "Jag är författare, jag är inte forskare och inte akademiker." (s. 358) Samtidigt är det just forskare och akademiker han så förtvivlat försöker imitera! Hans notapparat är imponerande, liksom hans litteraturförteckning. Inget undgår hans falkblick. Ibland blir det nästan löjeväckande och jag ser honom framför mig så: likt en nörd hänger han över boksidorna och glömmer världen runt omkring sig i jakten på motsägelser och underligheter. Exempel:
"De tillfällen som de synoptiska evangelierna över huvud taget nämner botgöring eller omvändelse i samband med Jesus är lätt räknade. Hos Lukas förekommer det 8 gånger, hos Matteus 4 och i Markusevangeliet en enda (1) gång.
(...) Jämför detta med ordet Guds 'rike' - som ju verkligen är Jesus huvudbudskap. Det förekommer 20 gånger hos Markus, 46 gånger hos Lukas och hela 55 gånger hos Matteus!" (s. 189)

Att han inte lyckades låta bli att blanda in sig själv i texten behöver inte vara en nackdel. Men ibland avslöjar han kanske mera än vad som är bra för honom. Så:
"När jag var liten gick jag ofta för mig själv. Jag liksom drog mig undan ett stycke, med alla andra på ett lagom - jag skulle vilja säga utmätt - avstånd.
Så var det ofta hemma och så var det ännu oftare i skolan, jag gick ensam på rasterna, jag åt ensam i skolbespisningen, jag var inte där.
Det är inte helt lätt, men om man koncentrerar sig noga kan man bli så nästan helt osynlig att man knappt ens finns.
Då blir man en ande som färdas vart som helst i universum, och då, när man inte längre hör och inte längre ser, när man inte längre hörs och inte längre syns - då är man fullständigt fri - och han som står där på skolgården är bara ett skal med ingen människa i. Honom kan de skälla på hur mycket de vill och skrika hur dålig han är.
Han hör inte, för han är redan borta, i ett annat land." (s. 58f)

Aha, tänker jag då. Ett bra sätt att låta negativ kritik bara rinna av som vatten på en gås.

Men han har ändå så väldigt rätt när han skriver:
"När någon säger: Jag vet nog vem du är, jag vet nog vad du går för, får vi faktiskt svara: Det vet du inte alls. Det är knappt så jag själv vet det." (s. 85)

Men ibland kan slutklämmen bli en aning underlig:
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.
Jag förklarar krig mot den andra guden." (s. 114)

Samtidigt förstår jag hur han resonerar här:
"Jag får inte ihop urskiljandets och gallrandets Gud med den Gud som omfattar och inkluderar (...)" (s. 150)

Och här tar han i så att han nästan spricker:
"(...) tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som är döende i cancer och du ser det inte på dem, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss till Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.
Välkommen och Amen." (s. 182)

Gardell vet hur man manipulerar med ord. Och det gör mig misstänksam. Hans påstående att Jesus troligen var analfabet har Credoakademins Stefan Gustavsson motbevisat. Och jag är inte tillräckligt bevandrad i Nya Testamentet för att själv kunna motbevisa Gardell. Jag avundas inte den person som eventuellt skall skriva en "motbok" till Gardells bok. Det kräver kanske åratals arbete.