Jag är kräsen

Lunchen tillbringade jag på restaurang med en trevlig kvinnlig kollega. Vi kom att prata om snällhet. Vi var överens om att snällhet är en underskattad egenskap. Ofta betraktas snälla personer som lite bakom och ganska dumma, ungefär som Forrest Gump. Men vi håller med Stefan Einhorn. Snällhet är en bra egenskap som mycket väl kan förenas med hög intelligens.

Jag umgås nästan bara med snälla människor. Jag vill inte umgås med människor som inte är snälla. Jag föraktar elaka personer. Och när jag ändå håller på...

Jag föraktar också okunniga besserwissrar, orättvist "hajpade" personer, malliga, snorkiga, överlägsna, rigida, snåla, hagalna, maktberusade, känslokalla, trångsynta, inställsamma, falska etc. Jag är mycket kräsen när det gäller vem jag umgås med.

Var snäll mot de små

Vi människor måste klara oss utan hjälp av andra arter. Det är värre för andra, t.ex. småfåglar. Du glömmer väl inte att köpa fågelfrön och talgbollar?

Jag var nyss ute i trädgården och hängde ut sex stycken sådana här små klot. Jag hängde dem så, att de blir svåra för de stora fåglarna (som skator och kråkor) att komma åt. Meningen är att bara de minsta skall få. De stora roffar väl åt sig ändå, på andra ställen. Så är det i alla fall bland oss människor...

Dylan - tomte

Yes! Dylan är i sanning en hjälte. Varför tycker jag det? Jo, på grund av detta. Köp alltså hans julskiva!

Dumt uttryck: "Tack, snälla!"

Varför säger man "Tack, snälla!" till en person som man inte alls känner? Det tycker jag är väldigt slarvigt. Nästa gång någon obekant individ säger "Tack, snälla!" till mig kanske jag svarar:
- Du vet inte om jag är snäll. Jag kanske är nekrofil eller pedofil eller djurplågare eller nå't annat otrevligt. Det vet inte du, så kalla mig inte snäll.

Att råda andra utan att själv vara perfekt

Stefan Einhorn intervjuades i TV4. Han berättade bl.a. att hans barn kunde skratta åt titeln på hans bok "Konsten att vara snäll". Det är tydligen så, att Stefan Einhorn inte ständigt och jämt är snäll. Hur har han alltså mage att skriva en bok med den titeln, kan man undra?

Jo, det går alldeles utmärkt. Det är inget konstigt. Så är det ofta. Ingen har sammanfattat detta fenomen bättre än Bob Dylan i låten "I and I" (på albumet "Infidels"):
"I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot."
Den raden är så fylld av djup visdom att jag blir tårögd av rörelse varenda gång jag läser den eller hör den.

Så är det även här, i denna blogg. Tro aldrig att jag inbillar mig känna till svaren på alla möjliga frågor. Jag är ibland lika förvirrad som den simplaste byfåne. Men ibland blixtrar det till, kan jag tycka. Och då vill jag ut med det för att få reaktioner.

Så: även om Stefan Einhorn kanske inte är planetens snällaste människa har han sin fulla rätt att ge ut en bok med titeln "Konsten att vara snäll".

Låg

I dag är jag jävligt låg. I något sammanhang hade jag som mitt motto: "Don't f*ck with me!". Det stämmer särskilt bra denna dag. Min tilltro till mänskligheten har fått sig några rejäla törnar den senaste tiden. Vad tjänar det till att vara duktig och ställa upp till höger och vänster med allehanda tjänster? Den du trodde skulle bli tacksam kan i stället hugga dig i ryggen. Vad tjänar det till att vara snäll och sträcka ut en hand? Den där handen kan bli avhuggen. Varför skulle jag inte vara misantrop?

Helvetet finns här på Jorden. Det stavas m-ä-n-n-i-s-k-a.

Dagens gnäll. 2

I min enfald trodde jag, att präster bör föregå med gott exempel. Men jag har fått ändra mig på den punkten. Jag har sett och hört präster bära sig elakt och intrigerande åt - särskilt mot andra präster. Det handlar om sofistikerade nålstick och insinuationer - svåra att försvara sig mot.

Exempel: "När du har tänkt färdigt i din kammare" betyder underförstått: "Du som är så korkad behöver extra lång betänketid. Ta den tid du behöver, så får vi se sedan vad du kommit fram till."

Vad är min poäng? Jo, att präster borde vara snälla och toleranta (även) mot varandra. Det är inte alla gånger fallet. Det är ju känt att Svenska Kyrkan verkar vara en ganska problemfylld arbetsplats. Anställda kan intrigera mot varandra, gå bakom ryggen på varandra och sprida falska rykten etc. Vart tog det kristna kärleksbudskapet vägen mitt i allt detta?

Man väljer sina vänner

Rotade i gamla papper. Hittade ett citat. Jag måste dela med mig av det. Maria Küchen skrev så i "Själens rum i vardagen".

"Jag umgås bara med mina vänner. Tillsammans utgör de en vildvuxen bukett av olika slags människor. (...) Kanske har de egentligen bara en enda sak gemensam: De är snälla. Sluta slösa bort tid och liv på att umgås med människor som inte är snälla."

Just så. Det finns ingen anledning att umgås med människor som inte är snälla. Att man måste vistas i deras närhet ibland är en annan sak. Dessutom: de snälla människor som jag är vän med är också kloka, trevliga, sympatiska, belästa, nyfikna och ärliga personer. De elaka och onda människor som jag undviker är nästan alltid dumma, otrevliga, osympatiska, "studieblyga", ointresserade och falska personer. För mig hör det där ganska tydligt ihop. Men ibland råkar man ut för fruktansvärt smarta och otroligt belästa, men samtidigt slemmiga, malliga och odrägliga typer. Jag kanske diskuterar med dem, men jag umgås inte med dem.