En gammal goding

Den här - Roland Barthes' "Kritiska essäer" (1967) - köpte jag nog på en rea någon gång. På den tiden fanns böcker på lager länge, länge. Nu är böcker färskprodukter, slit-och-släng-varor. Det finns läsare som slukar den ena "inne" boken efter den andra, men de verkar inte så himla kloka ändå. Jag tror helt enkelt inte att man per automatik blir vis och klok av att sluka en massa böcker. Enligt mitt krassa synsätt beror det hela på vilka böcker man läser och hur man läser dem.

Jag vill inte här i denna blogg framhäva saker och ting som ändå framhävs på så många andra ställen i tid och otid. Jag värnar om det oförtjänt förbisedda och bortglömda och jag propagerar för återbruk. En bok som bara tål att läsas en enda gång var kanske inte värd den enda läsningen. En riktigt bra bok kan man återvända till om och om igen. Den här boken har jag inte återvänt till många gånger, men den är ändå värd ett bättre öde än att falla i total glömska.

Låt mig således citera.

"Hos Robbe-Grillet är beskrivningen alltid antologisk: den fångar föremålet som i en spegel och gör det till åskådningsmaterial, vilket innebär, att detta framfusiga föremål tillåts uppta vår tid utan hänsyn till de krav berättelsens dialektik ställer på det. Föremålet dröjer sig kvar, får samma frihet att breda ut sig som ett Balzac-porträtt, och detta utan att vara lika psykologiskt nödvändigt." (s. 31)

"Robbe-Grillets betydelse kommer av att han har angripit den traditionella skrivkonstens sista bålverk: det litterära rummets uppbyggnad. Hans insats är lika viktig som surrealismens gentemot rationalismen, eller avant-gardeteaterns (Beckett, Ionesco, Adamov) gentemot den borgerliga scenkonstens yttringar." (s. 42)

"Det som skiljer oss från Voltaire är kanske, när allt kommer omkring, att han var en lycklig författare. Ingen har bättre än han förstått skänka striden för Förnuftet en sådan festlig prakt." (s. 102)

"Voltaire har skrivit historieböcker för att uttryckligen säga ifrån att han inte trodde på Historien: Ludvig XIV:s århundrade är ingen organism, det är ett slumpartat sammanträffande av företeelser; här ha vi Dragonarderna och där Racine." (s. 104f)

"Sådan är Kafkas paradox: konsten är beroende av sanningen, men eftersom sanningen är odelbar, är den ur stånd att känna sig själv: att uttala sanningen är att ljuga. Författaren är sanningen, och ändå ljuger han när han talar (...)" (s. 155)

"(...) den 'sannaste' litteraturen är den som vet sig vara den mest orealistiska av alla, såtillvida att den vet att den väsentligen är ett språk; litteraturens sanning ligger i detta sökande efter ett sätt att försona tingen och orden, litteraturen är spänningen i ett slags medvetenhet som uppstår genom orden samtidigt som den begränsas av dem, som förfogar över en både absolut och osaklig makt." (s. 180)

Se där ett axplock. Jag hade kunnat ge flera exempel, men jag tror det har framgått - att detta är en läs- och tänkvärd bok. Det kryllar inte av sådan litteraturkritik.