Carlos och Buddy i en vulkan

Det var en gång på sommaren 1972, tror jag, på radion. Antingen var det Kjell Alinge eller Lennart Wretlind som pratade. Jag minns att någon - vem det nu var - spelade en låt från den här plattan. Och jag blev knockad. Vilket himla ös! Vilket otroligt gung! Vilket makalöst hålligång! (I Allmusic kan du provlyssna på två små snuttar från albumet.) Inspelad i en f.d. vulkan blev denna livekonsert en oförglömlig upplevelse.

Carlos Santana på gitarr och Buddy Miles på trummor - bara en så'n sak. En av världens bästa gitarrister mötte en av världens bästa trummisar. Och som han sjöng, Buddy! Han hade tidigare spelat bl.a. med Jimi Hendrix i den fantastiska trion "Band of gypsys" - även ett album med samma namn, som jag f.ö. bloggade om här. Låten "Them changes" (eller bara "Changes") är den minsta gemensamma nämnaren för de två plattorna.

Men den låt som jag värdesätter allra högst här är den osannolika 25 minuter och 5 sekunder långa biten som täcker vinylplattans hela andra sida: "Free Form Funkafide Filth". Till det stycket fanns det fem upphovsmän. Talesättet "Ju fler kockar, desto sämre soppa" kändes nog aldrig mera fel än här. Det blev ett helt obeskrivligt sound. Man har nästan aldrig hört dess like. Titeln säger en del om vad man kan vänta sig: fri form, funk och "smutsigt". Flummigt? Kanske. Drogpåverkat? Kanske. Svängigt och medryckande? You bet! Det kan inte beskrivas i ord. Det måste upplevas. Jag lovar: detta album är värt att köpa om så bara för den bitens skull.