Skrattets och glömskans bok

Det fanns en period då jag tyckte att Milan Kundera var en av de absolut viktigaste författarna. Jag var helt fascinerad av "Varats olidliga lätthet". (Bloggad om här.) Och den här (Denna upplaga från 1983 - det tjeckiska originalet kom 1978) hamnade på andra plats bland mina Kundera-favoriter:

Nu är jag inte lika "såld" på hans böcker. Mitt intresse dalade efter "Varats olidliga lätthet". Det jag uppskattade särskilt mycket med de böcker av honom som jag läste var att intrigerna var sekundära. Det var viktigare att föra resonemang och leverera tänkvärdheter än att berätta en bra historia. Det gillar jag - ibland. Det kräver att författaren har något verkligt intressant att leverera i stället för en händelsebeskrivning. Och det hade han förvisso i dessa båda böcker. Jag har försökt att plöja mig igenom några av hans senare böcker, men jag har inte orkat. De kändes inte alls lika angelägna, spännande eller originella.

Ett ganska säkert tecken på att en bok jag äger är/var bra är att jag har gjort ganska många understrykningar i den. Det gäller bl.a. för de här båda nämnda böckerna. I och för sig kan en bok som helt saknar understrykningar ändå vara väldigt bra, men då finns där ingen särskild formulering som är så där helt gudomligt briljant och absolut nödvändig att stryka under. Då är det boken i sin helhet som är ett mästerverk. Det kan t.ex. gälla vissa böcker av John Steinbeck, Georges Simenon och Ernest Hemingway.

Nå, i den här boken finns en del mycket intressanta saker värda att citera. "Just den här bristen på livsinnehåll, den här tomheten, är motorn som driver henne att skriva." (s. 105) Här skrev jag en kommentar i mitt exemplar: "Graham Greene (ungefär): Hur står folk ut med att leva utan att skriva? Dötrist." Nu tycker jag att det hade varit mera adekvat att i min kommentar byta ut ordet "skriva" mot "skapa".

"Det får inte bli fråga om att ersätta ett slags makt med en annan, utan vi måste bestrida själva maktens princip, bestrida den överallt." (s. 122)

Men bokens mest intressanta del - i mina ögon - är den som handlar om "litost". "Litost är ett tjeckiskt ord som är oöversättbart till andra språk. (...) en känsla som är en syntes av många andra känslor, sorg, medlidande, självförebråelser och längtan." (...) "Litost är ett plågsamt tillstånd som väcks vid åsynen av den plötsligt avslöjade egna ömkligheten. Ett av de vanliga läkemedlen mot den egna ömkligheten är kärleken. (...) Litost fungerar som en tvåtakts motor. Efter känslan av kval följer längtan efter hämnd. Hämndens mål är att verka så att partnern visar sig vara lika ömklig." (s. 135ff)

Senare (och detta förmedlas i boken genom språkröret Petrarca): "Skämtet är en barriär mellan människan och världen. Skämtet är kärlekens och poesins fiende. (...) Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet." (s. 162) Här är jag nu inte riktigt beredd att hålla med. Jo, jag kan instämma i att kärleken inte kan vara löjlig. Men att skämtet skulle vara fiende till kärleken och poesin? Njae... Måste alltså kärlek och poesi vara humorbefriade? Måste man således alltid vara allvarlig när man ägnar sig åt kärlek eller poesi? Nej, menar jag. Man kan väl ha roligt utan att samtidigt tycka att något är löjligt?

Summa summarum: Även om man inte håller med om allt, så är den här boken en sällsynt läsvärd en. Det svämmar inte precis över av så originella författare som Kundera - författare som har mycket kloka och väldigt intressanta tankegångar och lyckas formulera dem klockrent.