Några rader om "Broken English"

Den har nästan 30 år på nacken, men den håller än. Den här plattan var kanske den första riktigt råa med en engelsk sångerska. Det lät äkta och snuskigt och ostädat på ett sätt som vi kanske aldrig tidigare hade hört från en kvinna. Man fick intrycket att sångerskan hade varit med om allt och lite till. Det var definitivt trovärdigt. Det är mera än vad man kan säga om vissa av dagens artister. Det klingar ihåligt när t.ex. en 19-åring sjunger "I learned the hard way...". Vad vet väl en 19-åring om livets hårda skola? Nej, här är det på riktigt:

Vi som var med på den tiden trodde nog att Marianne Faithfull var hopplöst förlorad. Och så kom hon tillbaka med "Broken English". Lång näsa fick vi. Allmusic vill särskilt framhäva låten "Why d'ya do it". Det vill inte jag. Jag tycker det är ett fegt och förutsägbart val, så himla korrekt opportunistiskt uppstudsigt och ungdomsflirtande - om ni förstår vad jag menar. Nej, mina röster faller på tre andra låtar: titelspåret, "Working class hero" och - givetvis! - "The ballad of Lucy Jordan". När man skall göra en lista över alla tiders bästa ballader, så måste ju den balladen hamna högt upp på listan. Detta har jag f.ö. bloggat om tidigare - här.

En jämförelse med Patti Smith är inte långsökt. Om jag tvingas välja mellan de två, så behöver jag inte någon lång betänketid. Mitt val faller helt klart på Marianne.