En bok med en massa rocklistor
I mångas ögon en helt onödig bok, för många andra en helt nödvändig bok:Den här versionen kom ut 1994, så den är ju inte helt "up to date". Men visst hittar vi listfreaks en hel del kul stoff här. En del känns väldigt irrelevant, men mycket känns klart intressant. Take it or leave it.
Visste du att
* följande är (eller var när boken gavs ut) katoliker: Jon Bon Jovi, Elvis Costello, Bob Geldof, Madonna, Sinead O'Connor, The Pogues, Bruce Springsteen, Little Steven Van Zandt m.fl. (s. 458)
* några av John Lee Hookers favoritartister var Muddy Waters, B. B. King, Albert Collins, Bobby Bland och Otis Spann (s. 424)
* några av Donna Summers favoritsångerskor från 60- och 70-talet var Irene Cara, Aretha Franklin, Chrissie Hynde och Bette Midler (s. 412)
etc.
Sådana listor är ju bara krassa konstateranden. Så tyckte de - jaha. Författarnas egna subjektiva listor kan däremot väcka en hel del känslor. Ibland tycker jag att de är helt ute och cyklar. När de t.ex. skall lista "Most important women" (med undertiteln "Female performers who've made the greatest impact") kan jag inte hålla med om rangordningen (s. 266ff):
1. Madonna
2. Aretha Franklin
3. Diana Ross and The Supremes
4. Janis Joplin
5. Patti Smith
6. Tina Turner
7. Chaka Khan (solo and with Rufus)
8. Mahalia Jackson
9. Donna Summer
10. Ruth Brown
Jag säger bara: Madonna som etta?! De måste med mig skämta aprilo. Och Carole King skulle inte platsa bland de tio största? You must be joking.
Det är som så ofta annars i sådana här sammanhang. Man måste ta det hela med en stor nypa salt. Att tycka till om sådana här saker är ju knappast en exakt vetenskap. Om man betraktar den här boken som lite kul förströelse, så har man en rätt adekvat inställning.
Visste du att
* följande är (eller var när boken gavs ut) katoliker: Jon Bon Jovi, Elvis Costello, Bob Geldof, Madonna, Sinead O'Connor, The Pogues, Bruce Springsteen, Little Steven Van Zandt m.fl. (s. 458)
* några av John Lee Hookers favoritartister var Muddy Waters, B. B. King, Albert Collins, Bobby Bland och Otis Spann (s. 424)
* några av Donna Summers favoritsångerskor från 60- och 70-talet var Irene Cara, Aretha Franklin, Chrissie Hynde och Bette Midler (s. 412)
etc.
Sådana listor är ju bara krassa konstateranden. Så tyckte de - jaha. Författarnas egna subjektiva listor kan däremot väcka en hel del känslor. Ibland tycker jag att de är helt ute och cyklar. När de t.ex. skall lista "Most important women" (med undertiteln "Female performers who've made the greatest impact") kan jag inte hålla med om rangordningen (s. 266ff):
1. Madonna
2. Aretha Franklin
3. Diana Ross and The Supremes
4. Janis Joplin
5. Patti Smith
6. Tina Turner
7. Chaka Khan (solo and with Rufus)
8. Mahalia Jackson
9. Donna Summer
10. Ruth Brown
Jag säger bara: Madonna som etta?! De måste med mig skämta aprilo. Och Carole King skulle inte platsa bland de tio största? You must be joking.
Det är som så ofta annars i sådana här sammanhang. Man måste ta det hela med en stor nypa salt. Att tycka till om sådana här saker är ju knappast en exakt vetenskap. Om man betraktar den här boken som lite kul förströelse, så har man en rätt adekvat inställning.
2 kommentarer:
Nästan kriminellt att inte ha med Emmylou Harris, eller för den delen Dolly Parton, på en sådan lista.
Du har helt rätt! Prioriteringen är minst sagt konstig.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida