Fjärilen i glaskupan

Sedd:

Nu måste jag läsa boken. Det är lätt att använda slitna uttryck om man skall recensera den här filmen om hur en mans liv blir totalt förändrat efter en stroke. Han blir totalförlamad och kan endast kommunicera med hjälp av sitt vänstra öga. En blinkning betyder ja, två blinkningar betyder nej. "Gripande", "stark", "omtumlande" är några ord som kommer för mig. Svenska Dagbladets recension var kanske en aning överdrivet positiv. Den kan man jämföra med bloggposten i Signes blogg. Om jag jämför med andra recensioner på andra ställen, så är de ganska överens om en fyra på en femgradig skala.

Sydsvenskan tyckte filmen var "en gripande hyllning till livet". Det kan man ju hålla med om, men det är också en film "om en människas mod och optimism från något som kunde vara den mörkaste botten." (Citerat från omslagets baksida.) Jag ser filmen framför allt som en hyllning till goda medmänniskor med (Varning för klyscha) änglars tålamod. Ty utan dem skulle varken boken eller filmen ha funnits.

Den här filmen är i vilket fall som helst en film som berör. Den handlar om denna ständiga fråga: Vad är viktigast i livet? Svaret blir - tycker jag - kärleken. Då menar jag inte den fysiska, sexuella kärleken. Nej, jag menar den tålmodiga andliga och altruistiska kärleken.

De scener som satte mina känslor i starkast gungning var de som baserades på huvudpersonens minnen och fantasier, men också vissa scener baserade på verkliga händelser - bl.a. scenen på stranden på Fars Dag, till musik av och med Tom Waits: "All the world is green". Men det är ändå inte helt korrekt, ty den lilla sekvensen där huvudpersonen sitter i en rullstol på någon ställning ute i vattnet var väl knappast verklighetsbaserad utan snarare ett uttryck för en känsla.

Jag tycker regissören balanserade precis på rätt sida om den gräns där det hela lätt kunde tippat över och blivit "un peu" för mycket. Nu återstår att se hur pass väl filmen "tolkar" boken.