Slut på andra säsongen av "Bläckfisken"

Nu har jag sett färdigt andra säsongen av den italienska maffiaserien "Bläckfisken". Det är med blandade känslor jag tar farväl av den säsongen. Jag är nyfiken på nästa säsong, men jag är ännu mera nyfiken på säsong fyra där domare Silvia Conti (spelad av Patricia Millardet) klev in på arenan.

Det som gjorde mig besviken med de här båda första säsongerna var det relativt sega tempot. Det var lite för mycket snack och en aning för lite verkstad. Skådespelarinsatserna var knappast värda Oscars och dialogerna var ofta krystade och onaturliga. Ibland stämde de inte ihop rent logiskt. Hur kan man t.ex. säga (ur minnet): "Jag trodde du var en idealist. Jag hade hoppats att du skulle vara intresserad av pengarna."? I min värld låter det klart ologiskt. Dess värre förekommer det flera sådana märkliga och osammanhängande uttalanden i början av den här serien. Det känns som om de bara pladdrade på för att få tiden att gå.

Och när skurkarna var så klantiga måste det ha varit lätt att vara polis... I det sista avsnittet för säsong två ringde bovarna först för att kolla om de tilltänkta offren var hemma. Ett av offren lyfte luren och sade "Hallå?", men ingen svarade i andra änden. Alltså blev offren misstänksamma och hann sätta sig i säkerhet. När skurkarna kom fram var de tilltänkta offren inte längre där. - Sådana tabbar gör knappast bovar i nutida TV-serier.

Jag har ägnat cirka 12 timmar åt de här två boxarna och ibland har jag tänkt: "Nä, jag borde använda tiden åt något vettigare". Synd. Nu hoppas jag, som sagt var, på de kommande säsongerna. Jag minns avsnitten med Silvia Conti som väldigt bra. Jag vill inte bli besviken igen.

På baksidan av det här avbildade omslaget står det: "Sopranos och Gudfadern i all ära... gör plats för den bästa maffiaskildringen någonsin!". Tro dem inte.