En simpel ödets nyck - från Bob till Miles

Det är så typiskt Bob Dylan. Man kan aldrig vara riktigt säker på var man har honom. Och när det gäller honom älskar jag det. Men jag kan finna det jobbigt hos vissa andra personer.

Här följde han inte sin egen text. Det är kanske bara han själv som vet hur han kom på den här alternativa texten. Hittade han på den medan han stod där? I så fall var det imponerande.

Det här visar bl.a. att han hade ett väl utvecklat sinne för små hyss. Att stå på samma scen som Dylan och försöka hänga med i alla svängarna kräver en viss uppmärksamhet - "fokus" heter det visst. Det visar också, att en Dylantext inte är så definitiv som vi väl ofta vill ha den till. Om mästaren själv kan byta ut några ord här och några ord där, så kan det inte vara så heligt med den exakta ordalydelsen - i hans ögon.

Det, menar jag, tyder på en helt oerhörd kreativitet: att man efteråt går in och ändrar i en skapelse som man redan har lämnat ifrån sig i färdigt skick. Mina tankar går inte helt osökt till Miles Davis. Jag menar, att både Dylan och Davis hade detta makalösa krav på sig själva att icke upprepa sig. Det kan vara så, att Miles Davis egentligen aldrig gav samma konsert två gånger - och det samma gäller kanske för Bob Dylan. Starkt!