Uppe i det blå

Låt mig vitsa till det en aning: Jag hade ganska högtflygande förväntningar på den här filmen. De blev inte riktigt infriade.

Man borde ha kunnat göra en mera mångbottnad och spännande film om ett så oerhört speciellt levnadsöde som Howard Hughes'. Resultatet - den färdiga filmen - blev ganska ytligt och besitter knappast någon inträngande psykologisk beskrivning. Hughes' inre kvarstår som väldigt hemlighetsfullt och svårgreppat.

Inget ont sagt om skådespelarnas insatser. Jag tycker, att alla agerar väldigt bra. Men att se Alan Alda som en jädra osympatisk senator gav mig nästan obehagliga rysningar. Det var fjärran från "Hawkeye" i "M.A.S.H.". Skadeglädjen blev stor hos mig när det var senatorn själv som blev utskämd under förhören då måltavlan för angreppen egentligen var Hughes...

Att Hughes var ett geni måste stå bortom allt tvivel. Att kalla honom universalgeni kan dock inte vara riktigt. Ingen kan vara ett universalgeni. Det faller på sin egen orimlighet. Världens starkaste man kan inte samtidigt vara världens snabbaste marathonlöpare. Men Hughes hade - som man säger - många strängar på sin lyra. Han var dessutom något så ovanligt som visionär och entreprenör på samma gång. Inte nog med att han visste vad han ville ha. Han visste hur han skulle få det och han skred till verket med all kraft. Det är som om Albert Einstein själv skulle ha konstruerat ett rymdskepp och blivit astronaut bara för att prova sina teoriers sanningshalt.

Det är egentligen ganska förbluffande att en sådan mästare som Martin Scorsese har kunnat göra en så här pass ytlig film. Jag hade väntat mig mycket mera av honom. Om man inte hade vetat någonting om Howard Hughes innan man såg filmen, så lär man inte ha blivit så hemskt mycket klokare efter att ha sett den. Och filmen slutar alldeles för tidigt! Vi får ju inte veta någonting om de sista c:a 20 åren av hans liv. Det kan jag känna som en förolämpning mot oss tittare.

Ingmar Bergman hade kunnat göra en makalös film om Hughes...