Bara ytan kvar?

Det var häromdagen som jag upptäckte den här krönikan eller kolumnen eller vad det nu kallas. Katten också. Jag gillar ju mycket av det Anneli Jordahl skriver. Men det här gillar jag inte.

Jag gillar inte denna etablissemangets skräck och avsky för bloggarna. Det känns som om de avlönade krönikörerna/kolumnisterna/skribenterna var och en skriker ut: "Allt ljus på mig!". De verkar vara livrädda för att bloggarna skall stjäla uppmärksamhet från dem.

Och så detta evinnerliga tjafs om djup och yta! Vad är ytligt? Vad är djupt? Vem avgör var ribban skall läggas? Vad är det som säger att en utbildad journalist måste vara djupare än en liten fesen bloggare? Ingenting. Många professionella skribenter är kissnödigt rädda för att bloggare kommer fram till pudelns kärna mycket snabbare än vad de själva gör. De tycks tänka: "Jävlar också. Här har den lille amatören lyckats använda bara 200 ord för att beskriva något som jag måste använda 500 ord för. Shit."

Saker och ting blir inte automatiskt djupa därför att man gör dem omständliga. Jag håller inte med om att det bara är yta kvar. Det finns nämligen bloggar som går oerhört mycket mera på djupet än vad många kolumner eller krönikor gör. Och de måste inte vara mångordiga. "De verkliga konstnärerna försvinner"? Nej, det är inte alls säkert. Det kan vara så, att "de verkliga konstnärerna" hittar andra uttryckssätt. "The times they are a-changin'". Det som Jordahl kallar Stor Konst är i själva verket ofta bara pretentiös och "hajpad" konst.