En bok om kvalitet

Den här boken köpte jag när den var relativt ny (1978). Den finns även utgiven med titeln "Livet, kärleken och konsten att sköta en motorcykel" (1977). Den betydde en hel del för mig under en period.

Vad som tilltalade mig mest var idéinnehållet. Språkbehandlingen och intrigen var inte särskilt lysande. Här finns dock filosofiska resonemang som visar, att författaren knappast kunde vara oskolad i ämnet filosofi.

Författaren åker motorcykel genom kontinenten med sin elvaårige son och försöker under resans lopp förklara för sonen vad som är viktigast i livet. Jag är nu inte helt övertygad om att en elvaåring kan följa med i alla resonemangen, men om vi smälter den orimligheten, så: OK. På omslagets baksida får vi en bra vink om vad boken egentligen berör: "Den speciella gåva av den universella principen som Pirsig kallar Kvalitet är i själva verket detsamma som att bry sig om (...)".

Pirsig beskrev en "egoklättrare" så här: "Han är här men ändå inte här. Han förkastar detta 'här', vantrivs med det, vill vara längre upp mot toppen, men när han väl kommit dit är han lika olycklig som nu, därför att då har 'dit' blivit 'här'. Det han söker, det han önskar, finns överallt omkring honom, men han vill inte ha det just därför att det finns överallt omkring honom." (s. 196f) Visst känns det igen? Det evinnerliga jagandet efter det grönare gräset på andra sidan...

Jag gillar sådana här formuleringar: "(...) omtanken och Kvaliteten är den yttre och den inre aspekten av samma sak. En människa som skådat Kvaliteten och känner den när hon arbetar är en människa som bryr sig om. Den som bryr sig om det hon ser och gör är en människa som måste ha en del av Kvalitetens egenskaper." (s. 256) Och: [Man - min klammer] "(...) måste bry sig om! Men den förmågan har den formella vetenskapliga metoden ingenting att berätta om." (s. 262) Och: "Man måste ha känsla för vad som är bra. (...) Den är inte bara 'intuition', inte bara något slags oförklarlig 'förmåga' eller 'begåvning'. Den är det direkta resultatet av en kontakt med den grundläggande verkligheten." (s. 264f) En motorcykelreparatör som inte har den kontakten är en kass motorcykelreparatör, vill Pirsig ha sagt.

Pirsig knyter också, tycker jag, an till C. P. Snows "De två kulturerna": "Vi har konstnärer utan vetenskapliga kunskaper och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska." (s. 274) När jag läser det, så kommer jag osökt att tänka på Arne Naess' bok "Anklagelser mot vetenskapen" - som jag bloggade om här.

Summa summarum: Pirsigs bok har en hel del goda poänger, men ibland blir den tradig och omständlig. Resan med sonen känns som en krystad historia. Boken hade blivit bättre om den hade varit en sorts inre monolog-resonemangsbok.