Några rader om Händels "Sarabande" i D-moll

Det här är ett av de absolut vackraste musikstycken jag känner till. Det är också ett av de mest vemodiga jag har hört.

Första gången jag hörde detta stycke var när jag såg filmen "Barry Lyndon" för första gången. (Jag har bloggat om filmen här.) Den scen, där man bär iväg den lilla kistan och "Sarabande" spelas, skakade om mig ordentligt. Den gör det fortfarande - efter att jag sett filmen kanske fem gånger. Filmen är ett fantastiskt mästerverk och musiken i den sitter som en rökare i krysset. Helt kongenialt.

Här framförs stycket av en ensam pianist. Inte lika pampigt - men fortfarande svindlande vackert. Jag har nog skrivit det förut, men nu skriver jag det igen: Det vemodiga, sorgliga och tragiska inom lyrik, musik, film, teater, bildkonst etc. är också, i min smak, ofta väldigt vackert och oerhört gripande. Jag vet, att jag inte är ensam om den åsikten. Frågan är varför vi känner så. En "hjärnskrynklare" kan nog reda ut det. Själv tror jag, att det har ett samband med förlorade illusioner. Om man aldrig har längtat, älskat, drömt, fantiserat om något paradisiskt vackert och blivit besviken, så kan man nog inte heller få en sådan vemodig och bitterljuv skönhetsupplevelse. Kraschade drömmar kan vara en stark drivkraft - om de inte knäcker en. Minns Søren Kierkegaard, som påstod att mången man har blivit geni, hjälte, diktare p.g.a. "den pige, han aldrig fik".