Ännu ett par Venedigbilder

Det är så vackert, så vackert. Hur skulle jag någonsin kunna bli trött på Venedig?

Att bli gondoljär är inte gjort i en handvändning. (Nästan vitsigt!) Det är en flerårig utbildning som krävs. Och inte är det vilken farkost som helst - lägg märke till den sneda och asymmetriska konstruktionen:

NPU

Nära-Paradiset-Upplevelse. Det har jag varit med om i dag. I eftermiddags var det nämligen dags för den helkroppsmassage som jag tidigare fick skjuta upp p.g.a. massageterapeutens sjukfrånvaro. Ah, så gudomligt skönt det blev! Jag kan inte förstå de män som tycker att det är pinsamt att låta en främmande kvinna hålla på att knåda och massera ens kropp. Jag blev så avslappnad, att jag höll på att somna. I mitt slöa tillstånd, med halvöppen mun, åstadkom jag ett par minisnarkningar. När de 70 minuterna hade passerat kunde jag inte fatta vart de tagit vägen. Jag hade gladeligen kunnat ta emot massage en timme till. Jag tycker det borde vara en mänsklig rättighet att bli helkroppsmasserad sisådär minst en gång om året.

OK, OK, det finns ett visst mått av sensuell laddning i det hela. Det är ju svårt att förbise. Där ligger man nästan helt naken och låter en främmande kvinna trycka, klämma, knåda och stryka över så gott som hela ens kropp. Visserligen undviker hon de beprövat erogena zonerna, men det är inte utan att det känns lite uppeggande ändå. Det skulle kunna vara ett lysande förspel. Och fotmassagen var särskilt skön. Man förstår den där dialogen i "Pulp fiction" bättre efter en sådan fotmassage...

Kristen vänster behövs

Självklart såg jag på Existens i går kväll. Det är helt uppenbart, att det behövs en starkare kristen vänster. Vi kan aldrig i livet tolerera att folk i allmänhet förknippar "kristen" med "höger". Jag är som August Strindberg mot slutet av hans liv: kristen socialist. Det går alldeles utmärkt att kombinera.

Omedveten "quality time"

Det kanske är något fel på mig. Jag blir ofta nostalgisk av böcker om gamla tider. Jag föreställer mig, att mycket var bättre förr. Det kanske hade varit perfekt om allting hade fått vara som det var på slutet av 1950-talet? Kunde man inte ha stannat framstegståget där? Så kan jag känna när jag tittar i den här boken:

"Bankfolk, blåställ och butiksbiträden" har undertiteln "En fotografisk bildskatt från Stockholm 1890-1970" och är utgiven av Centrum för Näringslivshistoria och B. Wahlströms Bokförlag. Anders Gidlöf stod som redaktör och ansvarig för bildtexter och bildurval. I förordet får vi bl.a. veta, att Centrum för Näringslivshistoria "bevarar och presenterar världens största samling av dokument, bilder och föremål från näringslivet" (s. 5). Det låter så oerhört kaxigt, så det måste väl vara sant.

Kapitelrubrikerna avslöjar en hel del: "Telefoner, tvål och stearin", "Provkök, pilsner och tuggummi", "Neonljus, nöjesfält och mjölkbarer" etc. Boken är rena smörgåsbordet för en Stockholmsnostalgiker - men även spännande för en "lantis". När jag ser på en bild från augusti 1949 tagen utanför L M Ericssons fabrik vid Midsommarkransen, så kan jag inte låta bli att le. Bilden visar hur personalen som ren friskvård ägnar sig åt kulstötning och fotboll. "Idrottsplatsen byggdes bort på 1960-talet med P-platser och hus" (s. 13). Komiskt hur nytänkande en del tror att de är när de påstår att det är bra att satsa på frisk och välmående personal...

En annan tanke som etsar sig fast i min skalle, när jag bläddrar bland bilderna, är hur klassamhället är sig någorlunda likt. Det var dom där uppe och vi här nere. Så är det än i dag. Och värre blir det - se här. (Det verkar mer och mer troligt att det enda som kan skapa en större jämlikhet är att tvinga de giriga skurkarna bort från makten. Men det var inte det jag skulle blogga om nu.)

En tredje tanke som slår mig är att varje tid blir salig på sin fason. Man visste inte bättre. Det är nog tur många gånger att man inte kan se in i framtiden. Om man hade kunnat göra det, så skulle man nämligen sannolikt ofta tänka: "Men vad tusan är det jag håller på med?! Det här är ju hur irrationellt som helst! Om trettio år gör man det här på ett mycket smartare sätt. Varför skall jag hålla på och fjanta mig på detta vis?" Nej, varje ny generation lever i lycklig okunnighet. Varje generation tror sig veta bäst.

Men ändå... Jag kan inte slingra mig undan en gnagande misstanke om att en viss oskuld för alltid har gått förlorad. Jag tror, att man t.ex. i slutet på 1950-talet hade mycket av vad vi nu kallar "quality time" - men utan att man själv visste om att det var det man hade medan man hade det!

Trådlöst nätverk - avsnitt 2

Det trådlösa nätverket är nu skyddat. (Apropå tidigare post här.) Det var ju egentligen ganska enkelt att fixa: 1. Man ringer relevant support 2. Supporten mejlar guide 3. Man skriver ut guiden 4. Man "luskar" reda på relevant Mac-adress 4. Man surfar in på relevant sida på internet 5. Man skriver in Mac-adressen på rätt ställe 6. Man följer övriga instruktioner och avslutar. - Hokus pokus!

Lite stolt blev jag allt när jag sedan kunde konstatera att allting fungerade som det var tänkt.

Disneys Bilar - ungefär lika tradig som Ahlgrens

Familjens "fjortis" hade fått låna den svenska versionen av den här filmen och vi såg den (alltså den svenska versionen) i går kväll:

Man har blivit bortskämd. Det skall mycket till innan man blir riktigt imponerad. Den här filmen räcker liksom inte till. Den hade kanske varit en kanonfilm för tio år sedan - men inte nu. Visst, det är skickligt genomförda effekter. Men det räcker inte med charmigt minspel och väldigt naturtrogna scenerier. Storyn är alltför banal och "karaktärerna" är inte tillräckligt varierade. Om man tror att man skall få ont i magen av skratt, så tar man grundligt miste. De få skratten är ljumma. Den här recensionen gav en trea. Jag vill inte sträcka mig längre.

För mig är det fortfarande tre tecknade och/eller animerade filmer som är mina största favoriter i den här genren: "Lejonkungen", "Hitta Nemo" och "Shrek".

Leonard Cohens "Ten new songs"

Det här är en sådan där platta som är så bra att den blir magisk. Jag rankar den som Leonard Cohens bästa.

Här finns en del texter som går utanpå nästan vad som helst. Mina personliga favoriter - om jag nu måste välja - är "In my secret life", "A thousand kisses deep", "Here it is", "Love itself" och "Alexandra leaving". Men egentligen vill jag inte välja favoriter i det här fallet. Alla låtarna är superba.

Och lyriken... Den är så typiskt Cohensk. Man tror att man begriper, men så tänker man till ytterligare en runda - och så är man inte lika säker längre. Hans texter är onekligen öppna för flera olika tolkningar.

Och musiken... Även den är så typiskt Cohensk. Här stressar vi inte. Här behöver vi inte imponera på någon. Man kan ta nästan vilken Cohenlåt som helst och använda den för avslappning på ett spa. Hans musik har en väldigt lugnande och kontemplativ effekt på många människor.

Vill man veta mera om Cohen, så skall man absolut besöka den här hemsidan. Där snålar man inte med material. Läs t.ex. intervjun med LC själv och intervjun med Marianne.

Trädet i februari

I dag var det dimmigt. Och så hade vädret fräckheten att droppa på min kamera.

Februari månads träddikt blir Vilhelm Ekelunds "Det första vårregnet". Dikten fanns med i diktsamlingen "Syner" från 1901 och den går att läsa här.

Dagens P J Harvey. 3

Låten. Texten.

Dagens P J Harvey. 2

En annan låt. En annan text.

Dagens P J Harvey. 1

Stark låt. Stark text.

Dagens box

Varken en CD-box eller en DVD-box.

Det där Montepulciano d'Abruzzo har figurerat tidigare. Missförstå mig inte nu. Rubriken betyder inte, att vi häller i oss en box om dagen. Nej, den här boxen bör räcka en månad för oss båda. Och priset är hyfsat: delat på fyra så blir priset per flaska strax under 50 kr. Prisvärt! Ett mycket gott rödvin för de pengarna.

Ännu ett par Colombiabilder

Colombia, sommaren 1986. Ett par trafikbilder. Jag skall leta reda på negativen och framkalla bilderna igen. Det där blåa kluddet ni ser på gatan är sviterna efter en numrering av alla fotografierna med kulspetspenna. När man lade korten på varandra i nummerordning kladdade förra kortets nummer av sig på nästa kort. Klantigt av mig.

Här ovan ser vi bl.a. en praktisk flakcykel. Lastbilen var av en ganska vanlig modell.
Ännu en lastbil modell mindre. Undrar om den skulle klara besiktningen? Kanske är det chaufförens dotter och en kompis till henne som åker med?

Oscar Petersons "Great connection"

Ingen skivsamling är komplett utan några plattor med Oscar Peterson. Det här är en av hans bästa.

På trummor Louis Hayes och på bas Niels-Henning Ørsted Pedersen. En gammal kompis till mig påstod en gång att Oscar Peterson ibland omgav sig med mediokra musiker - för att Oscar på så sätt skulle kunna glänsa ännu mera. Jag är inte tillräckligt musikalisk för att kunna bedöma sanningshalten i det yttrandet, men nog verkar det otroligt när det gäller hans medmusiker på den här plattan från 1973/1974. (På skivetiketten står det, att den är producerad 1973. På omslagets baksida står det, att plattan är producerad 1974.) Både basisten och trummisen gjorde enligt min bedömning makalösa insatser.

Egbert Hoehl skrev en text till omslagets baksida. Jag måste citera: "Whatever one particularly admires about him, it's all there: the blues feeling, the living expressiveness, the sinewy elegance, intelligence of the improvising, the tension-producing drive, the sure feeling for the interrelationship of form and content, the graceful ornamentation, the dynamics here and the subtle restraint there." Precis. Det låter kanske som överord och frosseri i superlativer, men sällan har sådana lovord varit så väl motiverade. Det här är en platta som måste räknas till de bästa i jazzhistorien.

Jag hissar vanligt folk

Vi körde ett par mil för att handla på ett annat, mindre ställe. När jag stod i kön, så tänkte jag: "Åh, vad jag gillar vanligt folk!".

Jag menar så här: Jag vill ha vanligt folk omkring mig. Folk som har vanliga kläder, folk som uppträder vanligt, folk som handlar vanliga prylar, folk som har vanliga åsikter etc. Det märktes så tydligt när vi stod där i kassakön: där var ingenting så där märkvärdigt, högdraget och fisförnämt som det kan bli på en del andra inköpsställen. Jag står inte ut med så'na där malliga människor. Jag blir helt knottrig och fnoskig och konstig när jag är i närheten av "fina" människor i kostym och slips och välpressat och finputsat etc. Män eller kvinnor som kör finaste Mercedes Benz och stinker parfym i en radie på 20 meter - bläh! Hellre då en vanlig knegare med slitna jeans, rutig bomullsskjorta, randig tröja, poplinjacka, gympadojjor, håret på trekvart och snuset rinnande.

Butiken hade dessutom en bra köttdisk och flera anställda som var ute och rörde sig bland kunderna. Lokalen var lättöverskådlig och det var en baggis att hitta allt man sökte - trots att det var första gången jag var där. Man fick nästan en känsla av gammaldags affär i barndomen då alla kände alla. Jag lovar: det var inte sista gången vi handlade i den affären.

Halvdan hjälp om trådlöst nätverk

Ibland blir jag förbannad på halvdan hjälp. Skall man hjälpa till, så skall man hjälpa till ordentligt. Det är min åsikt. Nu senast blev jag förbannad på en artikel i "Råd & rön".

Man skriver om "Slutsladdat därhemma". Artikeln handlar om trådlöst nätverk och vi får bl.a. veta att en person som har disputerat i radiosystemteknik hade svårt att få sin router att fungera! Artikeln bifogas slutligen med en faktaruta om "Trådlös säkerhet" - som man hoppas skall vara till hjälp. Den är möjligen till hjälp för någon som har disputerat, men den är inte till hjälp för mig.

"Ställ in routerns krypteringsfunktion", står det. Jaha? Hur gör man det då?! Det rådet var ju ingen hjälp.

"Ändra det förinställda användarnamnet och lösenordet för routern", står det. Jaha? Hur gör man det då?! Det rådet var ju ingen hjälp.

"Du bör ta bort, ändra namnet eller slå av funktionen som gör att routern automatiskt sänder ut nätverksnamnet", står det. Jaha? Hur gör man det då?! Det rådet var ju ingen hjälp.

Bakläxa, "Råd & rön"!

All along the watchtower

En cover som överträffar originalet. Rocka loss med Neil Young. Good old Young.

Dagens fundering

"Hur kan man vara en vanlig medborgare och samtidigt moderat? Är man dum - eller?" Så sade min fru tidigare i dag. Jag älskar henne, så klart.

Koskinen har rätt

Här måste jag ge Lennart Koskinen rätt. Men... En konsekvens torde bli, att andra religioner också borde få tillträde.

Kärnfråga: Vad är det människorna i Förbundet Humanisterna (som lika gärna kunde byta namn till Förbundet Ateisterna) är så rädda för?

I ett TV-program i går visade det sig, att många ungdomar i dag efterlyser mera samtal och flera möten kring frågor om vad som är rätt och fel. Just det! När vi blev mer och mer sekulariserade, så försvann etik och moral ut tillsammans med kristendomen. Inget ersatte den. Nästan varje dag kan vi läsa om någon skola där eleverna håller på att ta över makten. De knuffas, de slåss, de snusar, de kräver att få ha mobiltelefonen på under hela skoldagen, de mobbar lärare, de passar inte tiden, de visar ingen som helst respekt, de svär och spottar och bär sig åt. Och vad kan det bero på? Jo, bl.a. att ingen vuxen längre talar om för dem vad ett normalt hyfsat beteende innebär. Etik och moral finns inte på kartan. Föräldrarna tycker, att det är skolans sak. Och skolan skyller på föräldrarna. Och så sitter man (eleverna halvligger) och försöker resonera sig fram till något som alla tillsammans kan gilla. Man försöker uppfinna hjulet på nytt. Allt är lika rätt. Ingen har fel. Alla har rätt till sin åsikt. Bla, bla, bla. Resultatet blir en allmän slapphet, normlöshet m.m. Är det så Förbundet Humanisterna (Läs: Förbundet Ateisterna) vill ha det? Om Gud inte finns, så är allting tillåtet - utom religion?

Dagens Einstein. 2

Alla dessa borgare som håller på att nedrusta offentliga sektorn för att kunna sänka skatten... Blir man trött eller blir man trött? De tänker alltså: "Den ofantliga sektorn [Jo, så har den kallats ända sedan 70-talet, ty det minns jag från ett restaurangsamtal mellan "fina" och "viktiga" högermänniskor som jag tjuvlyssnade på typ 1976] måste bantas, så att vi har mera pengar att röra oss med. Då löser sig alla problem automatiskt."

Borgarbrackorna vill ha ett samhälle där djungelns lag råder. Om du blir en förlorare på deras system, så är det bara ditt eget fel - menar de. Så här tänker de: "Var och en får sköta sig själv och ingen behöver ta hänsyn till någon annan. Har du inte råd med sjukvård, tandvård, kultur, rådgivning m.m. så får du väl se till att skaffa dig en högre inkomst eller större förmögenhet. Vad är problemet?"

Dagens Einstein. 1

Ett ljushuvud (Ironi) som brukar skriva om black metal-musik skrev ungefär så här: Satansdyrkan. Mord. Kyrkbränder. Det hör till black metal.

Underförstått: det är häftigt att lyssna på black metal-musik och när vi ändå håller på med det, så kan vi lika gärna mörda någon och bränna ner någon kyrka.

Det är långt ifrån Kants kategoriska imperativ - "Handla alltid så att principen för din handling kan upphöjas till allmän lag." Tänk om alla gjorde likadant. Dyrkade Satan, mördade varandra till höger och vänster - och brände ner kyrkor i parti och minut. Väldigt konstruktivt, produktivt och kreativt (Ironi).

In och ut och in och ut...

Det framgår inte här, men på TV sade man, att brottslingen var tidigare straffad bl.a. för misshandel. Det straffet verkar inte ha fått honom på bättre tankar. Nu skall han alltså sitta inne i (max) tre och ett halvt år. Låt mig gissa. Han är inte ett dugg bättre när han kommer ut. Varför skall personer som bevisligen är återfallsförbrytare ö.h.t. släppas lösa när de uppenbarligen inte blir som någorlunda vanligt hederligt folk? En del människor verkar inte känna till och inte heller vilja lära sig något annat sätt att leva än på kriminella vägar.

I den här frågan är jag gärna gammaltestamentlig.

Antikrundan = förnedringsrundan

Nu är jag irriterad på experterna i Antikrundan. Jag skall inte se det programmet fler gånger. Jag står inte ut med de sakkunnigas nedlåtande attityd mot stackars oskyldiga människor som bara vill veta vad deras gamla saker kan vara värda. Människor blir ju för tusan nästan hånade inför alla TV-tittare. "Nå, vad betyder de här stämplarna?", frågar tennexperten. "Ingen aning", svarar personen som vill ha saken värderad - och skall känna sig löjlig. En annan expert frågar: "Vad kan den här vara värd, tror du?". Svar: "Ingen aning". Ett löjets skimmer. Så där håller det på.

Ja men, för böveln, folk kommer inte till Antikrundan för att bli bortgjorda. Det är väl ingen muntlig tentamen? Måste man vara duktigt påläst för att få sina saker värderade? Då kan man ju lika gärna fixa värderingen själv!

Sayers vs McDermid

Det här är en av tidernas bästa kriminalromaner. Never mind vad den sure kritikern Edmund Wilson tyckte - enligt Wikipedias information.

Denna bok är troligen hennes mästerverk. Och skall man utse någon brittisk deckardrottning genom tiderna, så vet jag på vem jag lägger min röst. Det blir Dorothy. Den lysande språkbehandlingen och den sällsynt finurliga pusselläggningen är de två saker som imponerar mest på mig. Där passerar hon t.ex. Agatha Christie lätt.

Visst: man kan tycka, att språket ibland känns lite gammaldags. Man skriver inte så "högtidligt" och relativt omständligt nuförtiden. Och skall man ställa krav på att stilen måste vara modern... Ja, då är Dorothy inte med på banan. Då faller min röst på en annan kvinna om vi skall rösta fram en brittisk deckardrottning: Val McDermid.

Frenzy

Att Hitchcock var en mästerregissör går ju inte att förneka. Men jag vill påstå, att han var väldigt ojämn. I hans bästa stunder var han oöverträffad, men i hans svagare stunder var han ju faktiskt medioker eller t.o.m. dålig.

"Frenzy" räknar jag till hans bättre filmer. Den är sofistikerat spännande. Att se den känns som att se en film av Claude Chabrol där han imiterar mästaren Hitchcock. Jag tycker nämligen att det vilar något franskt över denna film - "Frenchy", ha, ha.

På den här sidan får filmen betyget 6,75 av 10. Det är inte så stolligt. Jag skulle kunna sträcka mig till en 8:a på en tiogradig skala. En särskild scen i filmen är värd en 10:a. Det är när kameran åker tyst nedför en trappa, genom en hall och ut på trottoaren med trafikbruset. Det är en väldigt snygg kameraåkning.

När Hitchcock var som bäst gjorde han filmer som "Rebecca", "Repet", "Fönstret mot gården", "I sista minuten" och "Psycho". Sofistikerade och med finess - hela högen.

Ibland går tidens tand hårt åt filmer - så ock när det gäller Hitchcockfilmer. Då jag såg "Fåglarna" på biograf var jag livrädd under tiden men särskilt efteråt när jag cyklade hem i mörkret. Jag inbillade mig att alla fåglar jagade mig och skulle hacka ut mina ögon, riva mitt kött från skelettet och äta upp mig levande. När jag såg om "Fåglarna" på TV för ett par år sedan tyckte jag att trickfilmningarna var pinsamt amatörmässiga och kassa. Då var jag mera hånleende än dåndimpande.

Sexstress

Det var ju ett tjat om sex. I Expressen i dag kan vi läsa om sexstressade unga kvinnor. Tror fasen det, när man ställer sådana krav. Vem har inbillat dem att samtidig orgasm är höjden av lycka och att det måste vara något fel om man inte "kommer" samtidigt? Det är ju ytterligt sällsynt med samtidiga orgasmer. Och så detta ständiga tjat om att kvinnor sällan får orgasm som följd av penetrering enbart. Hur många gånger måste det påpekas att de flesta kvinnor behöver annan stimulans dessutom?

Vidare: i artikeln påstås det, att "mannen ofta får orgasm inom fem minuter". OK, låt oss gå till en hyfsat pålitlig källa - nämligen Shere Hites rapport om mäns sexliv. 70 % av männen hade enligt den rapporten upplevt "för tidig utlösning". På frågan "Hur lång tid är det?" - om det nu känns som för tidigt - svarade männen så:
Under en minut: 21 % ; Mellan en och fem minuter: 62 % ; Mellan fem och tio minuter: 8 % ; Mellan 10 och 15 minuter: 2 % (Etc.)

En slutsats man kan dra: 83 % av männen tyckte att det "gick" för fort om man "kom" inom fem minuter (efter inträngandet alltså).

I någon annan bok har jag läst, att det är sällsynt med samlag där "juckandet" pågår i tio minuter eller längre. Och från ytterligare en annan källa får vi veta att detta "in-och-ut" normalt sett pågår i 3-4 minuter innan det är dags för mannens sädesuttömning.

En annan slutsats man kan dra: många män måste känna sig sexuellt otillräckliga.

Sexstress är alltså något som upplevs av båda könen. Vi behöver göra som i en gammal poptext: "Slow down, relax, take it easy".

Engelsk kuststad

Äsch. Vi tar ännu en bild från England sommaren 2000.

Jag känner doften från hamnen och lukten av fish'n'chips från något matställe. Jag hör måsarnas skrän och gubbarnas pubskrävel. Jag känner vinden från kusten. Jag super in hela miljön. I'm back in England.

Hissa och dissa

"Saltön" blev en besvikelse. Det räcker inte att försöka vara realistisk. Verkligheten är sällan tillräckligt dramatisk för att bli bra stoff till en TV-serie. "Saltön" var bara lite lagom lull-lull-mysig. Den saknade dramatisk nerv. Persongalleriet var ganska ointressant. Att Emily skulle vara en stor förförerska verkar dessutom osannolikt. Och "hur det skulle gå" blev likgiltigt. Summa summarum: Ännu en svensk TV-serie som blev en gäspning.

"Existens" har ett bra upplägg och tar upp intressanta ämnen - men varför i all sin dar denna kameraföring? Det kändes som att sitta på axlarna på en "bokstavsunge" - hit och dit utan styrsel, riktning, plan eller metod.

"Höök" såg jag i c:a 20 minuter. Sedan somnade jag i soffan. Så spännande är den kriminalserien.

Lugna gatan

Här var det inte mycket trafik. Nu retar jag mig på mig själv för att jag inte var noggrannare med anteckningar om var och när kortet togs. Jag är dock säker på att det togs sommaren 2000 på vår Englandsresa.

Men sedan då? Togs kortet på en söndag? Hur dags på dagen? Är kortet taget i den ort där vi bodde? Jag är säker på att vi bodde i en s.k. villavagn i Berwick-upon-Tweed. Det har jag bloggat om tidigare här.

Hur som helst: här står nog kyrkan mitt i byn. Det känns tryggt.

Plus för Plus

Tidigare i dag nämnde jag på jobbet att jag tänkte se "Plus" på TV i kväll. Det uttalandet möttes med ett litet hånfullt leende. Underförstått: "Plus" är något av det mest "osexiga" och präktigaste och mest humorbefriade som finns.

Suck. Jag tycker vi skall vara hemskt glada för att "Plus" och andra "osexiga", präktiga o.s.v. program finns. Tänk om TV bara visade flams och trams som "Time out", "Melodifestivalen" m.m. i all oändlighet. Tänk om TV aldrig visade ett enda program som på något sätt skulle kunna uppfattas som "uppfostrande" eller "allmänbildande". TVi vale. En sådan TV-politik skulle jag aldrig i livet stå ut med. Jag skulle frakta TV:n till en återvinningsstation efter att först ha slagit sönder den.

Tänk dessutom på vilken nytta "Plus" gör. Oräkneliga är de antal gånger som företag har fått bättra sig efter pinsamma inslag i "Plus"-studion. Det verkar ibland som om svenska konsumenter skulle vara helt rättslösa om inte "Plus" hade funnits.

Några rader om politiker

På bloggen "Östra Ölands fria horisont" läste jag en gång ganska nyligen om politiker. Nog är det en del märkliga figurer som blir yrkespolitiker? Ibland undrar jag om de inte delvis påminner om yrkesmilitärer. När jag gjorde den s.k. lumpen blev vi värnpliktiga väldigt fundersamma inför vissa officerare. Man kunde undra från vilken planet de kom. Vi var alla överens om att dessa löjtnanter, fänrikar, fanjunkare och allt vad de titulerade sig inte skulle haft en chans att klara av ett normalt civilt yrke. Något liknande kan man påstå om vissa yrkespolitiker. De skulle inte ha en chans på en vanlig arbetsplats. Vissa sitter ju dessutom bara av tiden. Det finns politiker som har suttit med på en oändlig rad med sammanträden och aldrig levererat ett vettigt inlägg eller lämnat något klokt förslag eller nå't. Man undrar om de är med bara för att få kaffe och bulle? Och de skall sitta och bestämma över oss andra. Visst är det konstigt?

C# blues (People, people, people)

Oj, oj, oj... Jag visste inte att den här biten fanns på You tube. Nu vet jag. Det här var enligt min ringa mening det bästa Jimi Hendrix gjorde under hela hans alltför korta liv. Förmodligen inspelat i Royal Albert Hall den 18 februari 1969. Avsätt drygt sju minuter av ditt liv och kolla in hur en gitarr kan låta.

Band of Gypsys

Varför skulle han dö så ung? Jäkla trist. Här hade han något riktigt stort på gång:

Jag önskar, att han hade kunnat bygga vidare på detta givande samarbete med Buddy Miles och Billy Cox. Här närmade han sig funken och soulen, James Brown och Miles Davis - och det lät mycket nyskapande och spännande. Carlos Santana skulle ungefär två år senare tillsammans med Buddy Miles spela in en konsert i en f.d. vulkan - och det soundet är inte långt ifrån soundet i Band of Gypsys.

Nå, åter till den här avbildade plattan. I allmusic påstås en bit heta "Power to love". Det är en sådan där kuriositet som inträffar ibland. På min platta heter låten "Power of soul". Det är hur som helst en bit som visar Jimis mästerskap väldigt tydligt. Inledningen är en chock som gör att man tappar hakan och blir stum av beundran: "Hur kan man vara så supermusikalisk?!" Men det är klart... "Machine gun" är den låt på albumet som gjorde starkast avtryck i musikhistorien - mest p.g.a. fingerfärdigheten.

Sade live

Medan jag stod och strök såg jag vår VHS-inspelade version av denna konsertfilm.

Du milde, vilken utstrålning Sade har. Hon är en av de "hetaste" sångerskor jag känner till. Hennes utstrålning är enorm.

En annan sak jag tänkte på: gitarristen Ryan Waters gör ett grymt solo i "Is it a crime"! Solot är inte så långt, men oj oj oj så bra det är!

Henry Lee

Visst är de go'a ihop? Luta dig tillbaka och njut av P J Harvey och Nick Cave i "Henry Lee".

Sex orgasm kåt knulla melodifestivalen DN SvD Anna Nicole Smith Johanna Sällström Sverigedemokraterna Thailand otrohet

Rubriken är bara satt för att väcka nyfikenhet. Nu får den här bloggen garanterat många besök. Så enkelt är det.

Tjuvlyssnat

Den här boken lånade jag till mig själv. Men jag fick inte ha den för mig själv mer än en dag. Sedan lade frun beslag på den. Och nu senast hade äldsta dottern smugit den till sig. Och nu vill biblioteket ha tillbaka boken eftersom det finns många reservationer på den. Typiskt.

Det är ett säkert kort: att få skratta åt andras dumheter. Man kan tänka "Ha! Så dum är i alla fall inte jag!" och så sträcker man på sig för att man är smartare än vissa andra.

Det är ingen dum affärsidé heller: att göra en bok av en blogg. Men det är ju inte alla bloggar som duger till det. Bloggen Tjuvlyssnat har ju haft otroliga besökssiffror, så den borde kunna säljas bra som bok. Min blogg däremot... Har man c:a 240-260 besök per vecka, så är det nog ingen idé att fundera på en bokutgivning.

Nå, här måste jag ju bara ta något exempel (från s. 81f)
Kvinna ~30 # 1: Såg du på Prison break igår?
Kvinna ~60 # 2: Nej, du vet, jag har inte de kanalerna, bara ettan, tvåan och fyran.
Kvinna 1: Alltså, jaha...
Kvinna 2: Men vänta bara tills vi får de anabola kanalerna, då du!

Framgångsrecept: gör dig viktig

Ibland undrar jag varför vissa personer har blivit så väldigt framgångsrika som de har blivit. Ibland kommer jag på det: De måste tro själva att de är väldigt viktiga. Och så pratar de nasalt - alltså genom näsan. Om man pratar nasalt och använder cirka tre gånger så många ord som man egentligen behöver använda och betraktar sig själv som väldigt viktig och betydelsefull, så kommer framgångarna automatiskt. Man skall utstråla ett oerhört stort självförtroende och man skall verka förnäm. Helst skall man synas vara aristokratisk och adlig. Lyssna på Hans Blix, Jan Eliasson och Carl Bildt. De verkar vara stöpta i samma form. Lika högdragna och viktiga allihop. Och alla pratar de genom näsan.

Äkta sång

Janne A. har bloggat om det tidigare här. Nu hävdar jag med bestämdhet, att följande två snuttar är exempel på äkthet. Jag tror inte en sekund att någon av dessa personer var tillgjord när han/hon framförde sitt "nummer".

1. Jacques Brel sjunger "Amsterdam"
2. Edith Piaf sjunger "Non je ne regrette rien"

Snacka om inlevelse! Är inte detta äkta, så vet inte jag vad äkta är.

Två nya länkar

Ute till höger har jag nu lagt till två länkar som man inte gärna skummar över på en halv minut. Den ena är Find Articles. Den andra är KTHNOCs webbkatalog. Var så god!

Schakalen (från 1973)

Vi hade inte haft VHS-bandspelare så himla länge. Jag laddade videon med en kassett när man visade "Schakalen" på TV. Det har jag aldrig behövt ångra. Den här recensionen vill jag instämma i. Recensionerna på IMDb var snåla. OK, filmen är ju inte något djupsinnigt mästerverk - men den är ett vansinnigt bra hantverk.

Edward Fox måste här ha gjort sitt livs roll. Han är superb i huvudrollen. Spänningen byggs upp och hålls vid liv av Fred Zinnemann på ett sätt som inte ens Hitchcock eller Stanley Kubrick eller någon annan kunde ha gjort bättre. Den här filmen kan man sticka emellan med då och då - sisådär en gång om året - ty den ger garanterat bra underhållning i nästan två och en halv timme.

Colombia sommaren 1986

Sommaren 1986. Bogotá. Historiskt och modernt möts. På sockeln står det "Santander". En man går runt och säljer "Andernas glass".

Här väntar man på att någon vill ha sina skor borstade. "Telefonholkarna" finns nog inte kvar i dag.

Babel tillbaka

Det är en serie som är välkommen tillbaka - Babel. Jag kommer att försöka se varje program i fortsättningen. Två tankar om kvällens program:
1. Varför är Suzanne Brøgger så berömd? Hennes författarskap är ju tämligen mediokert. Vad annat motiverar hennes kändisskap? Vad är det som är så märkvärdigt?
2. Gitta Sereny förtjänar mera uppmärksamhet. Hennes oerhört ambitiöst upplagda böcker (t.ex. om Mary Bell - som jag tidigare nämnde här) är mycket läsvärda.

My funny V

Dagens musikvideo måste bli denna. Något annat vore fjantigt.

Tidsbegränsade möten

Ett av de bästa beslut vi någonsin har tagit i den styrelse där jag nu har suttit ordförande i tre år är detta: Varje styrelsemöte får hålla på som mest i 1½ timme. Förr i tiden - när mötena inte hade någon s.k. deadline - kunde de hålla på i evigheter. Är mötena tidsbegränsade måste alla ledamöter skärpa sig. Ve den som maler och maler och tuggar och tuggar utan att komma till någon poäng.

Inte längre ordförande

I kväll skall jag sitta ordförande igen. Om en månad blir det årsmöte och då skall jag hoppa av. Det skall bara bli skönt. Jag kommer nog inte att sakna ordförandeskapet ett enda dyft. Egentligen är jag ingen föreningsmänniska över huvud taget. Jag vill sköta mig själv så mycket det bara går. Föreningar är något nödvändigt ont och där skall man i alla fall inte behöva sitta som ordförande längre än vad man trivs med. Det här sista året var jag kvar som ordförande enbart "av min godhet". Om jag inte hade gjort det, så hade föreningen varit i allvarlig kris - och det hävdar jag utan att skryta.

Kontrast!

Den här gamla fjärrkontrollen till husets äldsta TV har verkligen sett sina bästa dagar. Hoptejpad och omslingrad av gummiband håller den knappt ihop. Att köpa en ny kommer inte på fråga, ty den finns sannolikt inte längre på marknaden. Att reparera den är inte heller försvarbart - mycket väsen för ingenting. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Ser du den vita markeringen? Det är flytande Tippex som här har torkat och fungerar som markör. En av mina gamla käpphästar är att kontrastverkan är en viktig pedagogisk finess. Innan jag kluddade dit Tippex var det nästan omöjligt att avgöra vilken knapp som man skulle använda för att höja volymen. Nu är det tydligt. Och det är den viktigaste knappen på fjärrkontrollen. I övrigt ser det ju nästan ut som om hela fjärrkontrollen är svart. Hur skall man då kunna urskilja vad som är vad?

Och så är det med mycket annat. Utan kontrastverkan blir många budskap väldigt otydliga och luddiga.

Uutdraageen Höök

Den där nya serien Höök... Jag vet inte. Jag är skeptisk. Den där sävligheten som påminner om det otroligt sega tempot i Keve Hjelms "Godnatt, jord" bidrar knappast till spänningen. Trodde man att det skulle göra det?

Och så dessa förutsägbara händelser! Jag visste i förväg att de inte borde ha lämnat den gamla damen ensam. (Då kom mördaren dit.) Jag visste i förväg att Höök inte borde ha jobbat ensam där i slutet. (Då blev hon nedslagen.) Det gick att räkna ut med knäna.

Snälla TV, visa lite mera respekt för tittarnas intelligens. Vi har faktiskt vant oss vid en viss kvalitet på kriminalserier efter att ha sett en del engelska sådana - där man verkligen inte föraktar vår fattningsförmåga.

Dream on...

Jag såg en platsannons och skickade iväg ett mejl där jag frågade en facklig representant om en sak. I kravspecifikationen stod det att vissa färdigheter - som jag inte går in på här - krävdes. De kraven lever inte jag upp till, men jag har andra fördelar som skulle kunna komma väl till pass. Därför frågade jag i mejlet hur viktigt det egentligen var med de där kraven som ställdes. Svaret jag fick får mig att dra slutsatsen: Det jobbet är ingenting för mig.

Ibland undrar man varför de inte skriver i annonsen rent ut: "Vi vill ha Stålmannen, Albert Einstein, Robert Gustafsson och Colin Firth i en och samma person."

Månadens låt

Josh Grobans "February song" live. Texten har du här.

Monica forever

Saknad

Vilka bitar! Vilken sång! Vilken platta! "Come rain or come shine", "Once upon a summertime", "So long big time" och alla de andra är värda sina platser i jazzhistorien. Plattan spelades in den 23 augusti 1964 och släpptes i december samma år. Sällan hör man så fint samspel.

Monica Z. var outstanding i svensk jazzhistoria. Hon har för evigt en plats i våra hjärtan.

Jag längtar till Irland

Ibland undrar jag om jag är lite knäpp. Jag kan nämligen få en oemotståndlig lust att resa till en speciell plats som jag har sett på film - och sedan kan jag göra oerhörda ansträngningar för att ta mig dit. Det var därför jag hamnade på Isle of Skye. Jag hade blivit totalt absorberad av den öns skönhet i filmen "Breaking the waves". Och sedan tänkte jag: "Jag skall dit. Kosta vad det kosta vill. Jag måste bara dit." Och jag kom dit.

Nu har jag fått en annan plats på hjärnan: Glencolumbkille. Va? Jo: Glencolumbkille. Det är en plats som förekommer i filmen "Railway station man". Jag skrev tidigare lite grann om den filmen här. Av Internet Movie Database lär vi oss bl.a. att filmen delvis är inspelad just i Glencolumbkille - i Donegal county på Irland. I filmen förekom några svindlande vackra naturscenerier. Så nu är jag där igen: jag måste ta mig till en plats som jag har sett på film.

Skulle ni inte längta dit om ni hade sett sådana här bilder?
Bild nr 1 - bild nr 2 - bild nr 3 - bild nr 4 - bild nr 5 - bild nr 6

Ute på spåret igen

Nu åkte skidorna på igen. Det är drygt ett år sedan det hände senast. Den här gången åkte jag fem kilometer igen, men på en annan plats. Kondisen är väl ungefär likadan nu som förra gången. Siktet är inställt på att jogga en mil på mindre än 60 minuter.

Efter duschen snart blir det våfflor, baserade på äggsmet, med socker, grädde och jordgubbssylt. Det är smaskens. I kväll blir det revbensspjäll som har stått och puttrat i ett par timmar. Ännu mera smaskens! Och aldrig smakar mat godare än när man har ansträngt sig rejält fysiskt.

En läcker bok

Tusan också. De kom före. De skrev en bok som jag skulle vilja ha skrivit. Den här boken (Prisma, 2006) har alla förutsättningar att bli en storsäljare. Om man översätter den till bl.a. engelska, franska och spanska så skulle den kunna sälja stort i länder där de språken talas. Alla har vi väl något förhållande till mat och film! Det är en alldeles lysande idé att skriva en bok om detta.

Den här recensionen är ganska adekvat. Boken är mycket inspirerande, den inbjuder verkligen till läsning på ett delikat och lockande sätt. Man vill både läppja och sluka.

Maria Holm är "filmvetare, skribent och kokboksförfattare" och Mikaela Kindblom är "filmskribent och har skrivit om film i alla former". De har gjort ett briljant arbete när de sammanställt alla dessa referenser till matscener i en imponerande mängd filmer. Det framgår bl.a. av de nyttiga registerna längst bak i boken: filmregister, skådespelarregister och receptregister.

Själv vill jag slutligen framhäva en tredje person som har varit väldigt viktig för denna boks slutresultat: Maria Lanner. Hon var ansvarig för formgivning, illustrationer och omslag. Den här boken måste räknas som ett stort plus i hennes CV. Utan hennes kreativitet och goda omdöme när det bl.a. gäller varje uppslags oerhört snygga och väl genomtänkta layout hade boken förmodligen blivit ganska trist. Så: denna bok har inte två upphovskvinnor. Den har tre.

Slutbetyg? En femma på en femgradig skala. Vad trodde du?

Så gör man en hit

Tag en snutt ur den här och en annan snutt ur den här och slutligen en tredje snutt ur den här - och vips! så har vi gjort en hit som alla kidsen jublar åt.

Slutsegrare

Jag gissar: The Ark vinner alltihop och står som slutsegrare i Globen. Inte för att man har bästa låten utan för att alla kidsen ringer och röstar på dem. Låten var ju inget märkvärdigt egentligen. Den var någon blandning av Sweet och Status Quo från 1970-talet.

Vikarien

Nu har jag sett den här:

Jag tycker den här recensionen är vettig - men även den här - och den här. Filmen borde vara obligatorisk i skolan. Den ställer viktiga frågor utan att leverera några idiotsäkra svar. Det finns ju inga idiotsäkra svar. Om de hade funnits, så hade inte de problem som visas i filmen behövt uppstå.

Om jag nu skall försöka vara lite snusförnuftig, så vill jag betona två saker:
1. Regler
2. Motivation
Om det saknas tydliga regler i klassrummet och motivation bland eleverna, så blir det anarki i klassrummet och i samspelet mellan individerna där. Kom nu inte dragandes med det gamla vanliga höger-vänster-politik-tugget. Det handlar inte om det. Det handlar om vanligt(?) sunt förnuft och en dräglig situation. Jag räknar mig som vänster, men jag vill samtidigt ha ordning och reda. Det är en vanlig missuppfattning att vänster betyder allmän moralupplösning och flum, flum, flum eller något liknande. Det skall f-n vara lärare när ingen elev visar den minsta lilla hyfs. Det skall väl inte vara så svårt att låta bli att tugga tuggummi under lektionen? Det skall väl inte vara så svårt att låta bli att ha mössa/keps/skärmmössa på sig inomhus? Det skall väl inte vara så svårt att hålla tyst när någon annan talar? Det skall väl inte vara så svårt att sitta någorlunda rakt och stilla på stolen? Etc. Vart tog den gammaldags vanliga "vetna" "huten" vägen?

Samtidigt...: Det är inte lätt att göra en elev motiverad till att göra goda prestationer i skolan om h*n inte vet om h*n skall bli utvisad ur landet nästa vecka. Det finns inga enkla lösningar på så svåra problem. Men ett steg på vägen vore väl ändå att anställa flera lärare...

Inte kritik?

X städar - på sitt sätt. Y gör om städningen - på sitt sätt. X tycker att den städning X utför är tillräcklig. Y tycker att städning skall utföras på Y:s sätt. X tycker, att Y kritiserar X. Y menar, att X missförstår. Är det då inte väldigt befogat, om X frågar:

- Men om jag inte ska uppfatta det som kritik - hur i all sin da'r ska jag då uppfatta det?

Flera Venedigbilder

Nu fattar jag inte hur vi hade råd. Sommaren 1983 var vi först en runda på Bornholm. Snabbt därefter i juli åkte vi till Rimini och Riccione. En av dagarna i Italien var vi i det fantastiska Venezia. Och här kommer nästa mysterium: Hur hade vi råd att åka gondol?

Bildbeviset - vi åkte faktiskt i en gondol:

Framme vid den berömda och vackra Rialtobron! Vi är och förblir italofiler - bland annat. Vi blir nog aldrig mätta på Italien - bland annat. Om vi hade haft snuskigt gott om pengar, så hade vi slutat arbeta bums och genast gett oss ut på en massa resor.

Tex Averys bilar

Hade Tex Avery rätt jobb egentligen? Han hade ju kunnat vara en fantastisk idéspruta på vilket företag som helst. Här visade han sin idérikedom när det gäller bilar.

Ny länk

Nu kan jag inte hålla emot längre. Jag kastar mig ut för stupet. Jag lägger till ännu en blogg här ute på min andra blogglista. Det förhåller sig nämligen så, att jag svårligen kan låta bli att titta in på hans blogg. Ofta håller jag inte alls med honom, ofta tycker jag precis tvärtom, men ibland håller jag med honom till 100 % (t.ex. när det gäller stolligheter inom EU). Det är ett mycket egendomligt fenomen. Jag känner mig väldigt kluven inför hans blogg. Hur som helst: han skriver en av Sveriges vassaste bloggar. Han har en formuleringsförmåga som kan göra mig grön av avund. Och han har ett sjuhelsikes humör, väldigt bestämda åsikter - men även humor. Och jag kommer nog aldrig att kunna skriva lika bra.

Vad är det jag svamlar om? Östra Ölands fria horisont.

Framförhållning är för mesar?

I morse upptäckte jag att jag inte hade någon matlåda att ta med mig till jobbet. Då sade min fru, att jag ju faktiskt kunde haft lite bättre framförhållning. Då sade jag: "Framförhållning är tradigt. Det är för mesar."

Egentligen menar jag inte exakt det jag sade, men någonting i närheten. Jag tycker ju i själva verket, att god framförhållning i många fall är en dygd. I dagar som dessa när man plötsligt kan stå utan elektrisk ström, så är det givetvis bra om man har stormkök, lämplig brännbar vätska, kylväskor, vattendunkar, batterier, stearinljus, värmeljus, tändstickor, ficklampor m.m. I ett sådant läge är det bra att vara väl förberedd. Likaså är det bra att ha god framförhållning när det t.ex. gäller att hålla ett föredrag. Man skall helt enkelt vara bra påläst och väl förberedd på alla sätt. Något annat är en förolämpning mot publiken.

Men... Så kommer det där lilla men-et. Ingen människa kan förutse allt som skall hända. Den som t.ex. tror sig kunna förutse allt som skall hända på börsen måste vara galen. Man måste därför även s.a.s. vara förberedd på att det oförberedda kan hända - och så får man anpassa sig till den nya situationen! Vad jag vill ha sagt är att man måste kunna improvisera. Man måste kunna göra något som inte är planerat. Man måste ibland våga kasta sig ut för "mentala stup" utan att veta vad det leder till. Tove Jansson lär ha skrivit: "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd". Det är klokt formulerat.

Nu hittade jag en pirog att ta med mig, så det gick ingen nöd på mig. Men jag tycker ändå att överdriven framförhållning är tradigt och mesigt.

Huvudlös blogg

Nu ser min blogg skum ut allra längst upp. Vad menas? För att logga in kan jag inte längre klicka på "Sign in", ty "Sign in" syns inte längre uppe till höger. Jag får logga in genom att klicka på "I Power Blogger". Vad händer?

"Bröstchock" gammal nyhet

I dag skriver åtminstone Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet om det chockerande i att danskarna försöker få danska bilkörande män att sänka farten - med hjälp av vackra unga kvinnor som visar brösten. Det är bara det att detta är en gammal nyhet. Annica Tiger var en av dem som bloggade om detta redan i november - se här.

Compact living snow

I vår trädgård har vi ett jättetungt metallbord med märkliga ben. Vid två av benen har vi fäst linor - som avslutas med koppel. I dessa koppel fäster vi stundtals selar. I dessa selar befinner sig i så fall två katter. Just nu är katterna inte överdrivet intresserade av att vistas i trädgården.

Det kan liksom vara nog nu med snö. Det är liksom ingen poäng med mera snö.

Torsdag x 2

Dagens låttext får bli denna. Dagens musikvideo får bli denna.

En Elektra-box

Antagligen borde jag ge den flera chanser. Jag har bara lyssnat igenom den en gång - slarvigt. Många låtar som jag tyckte hade en tradig början hoppade jag helt sonika över. Känslorna blir blandade inför denna box med fem CD:

På den tiden det begav sig var jag aldrig riktigt inne på Elektras utgivning. OK, jag var nog en av de första att tycka David Ackles var ett geni. Hans "Down river" är den bästa låten av alla de mer än 100 låtarna i denna samling.

Urval kan man ju alltid diskutera i oändlighet. I min skalle dyker denna misstanke upp: Här har man samlat en massa låtar som egentligen kunde vara bättre glömda bara för att visa hur brett Elektras utbud var under den här tiden - 1963-1973. Men nog hade jag gjort ett annat urval. Jag tycker t.ex. att det finns bättre val man kunde ha gjort när det gäller The Doors och David Ackles. Här är alltså fem CD-album. Jag kan tänka mig att bränna c:a 20 av låtarna till ett enda CD-album. Så kräsen är jag. Jag är absolut inte lika angelägen som skribenten i Rolling Stone. Och jag är ännu mindre entusiastisk än Mojos recensent - som tydligen blev helt salig.

Du kan se låtlistan här och dessutom lyssna på små snuttar. Jag fastnar för Phil Ochs, Tom Paxton, Judy Collins, Tim Buckley, självklart David Ackles - och så det makalösa Paul Butterfield Blues Band, som jag f.ö. har sett live i Akademiska föreningen i Lund en gång på stenåldern!

Det bästa i den här boxen är kolossalt bra, men tyvärr har det halkat in på ett bananskal alltför många mediokra saker.

Kuriosa: Här finns med biten "Virgo" som innehåller den snygga formulering jag nämnde här.

Till sist: bookleten är en av de snyggaste och innehållsrikaste jag har sett!

Onsdag morgon kl. 03

Det finns ingen bra musikvideo om onsdag. I dag får det duga med den här texten.

Ljus från himlen

Inger Waern har tidigare gett ut en bok som heter "Möten med änglar". Hon hoppades på en viss respons och det fick hon. Utifrån alla de brev som kom till henne efter den boken startade hon ett nytt bokprojekt. "Den här gången skulle det handla om förvandlingar i människors liv - förvandlingar som gett förändrat liv och nya möjligheter, där vägen ibland först gått genom sorg eller kris." (S. 7, ur förordet.) De inkomna berättelserna resulterade i den här boken (Libris, 2006):

Här berättar knappt 30 personer om sina "upplevelser av gudsnärvaro, bönesvar och änglavakt" (s. 29). Det är spännande läsning, eftersom skribenterna verkar vara vid sina sinnens fulla bruk och ändå beskriver händelser som skenbart kan synas vara fantasier framsprungna i störda hjärnor.

Men undertecknad vill inte gärna beskriva mig själv som en "knäppskalle" och jag skulle själv kunna ha bidragit med ett par berättelser om "gudsnärvaro, bönesvar och änglavakt". De är dock så privata, att jag inte tänker avslöja dem i detta forum. Här återstår bara att rekommendera boken till läsning.

Dagens låtar

Dagens låt får bli två.

Först David Bowies "Love you till tuesday". (Jo, man var klädd så på den tiden.) Vem kunde då förutse att han skulle göra "The rise and fall of Ziggy Stardust and The Spiders from Mars", "Low", "Heroes" m.fl. mästerliga plattor?

Och så dagens låt nr 2 - som, får vi anta, egentligen inte handlar om veckodagen tisdag. Kolla in Rolling Stones när de spelar "Ruby Tuesday". (Jo, man var klädd så på den tiden.) Lite kuriosa trivialiteter: Brian Jones brukade inte leka musikskola med blockflöjt, Bill Wyman brukade spela elektrisk bas och Keith Richards hade - som väl de flesta vet vid det här laget - för vana att spela elgitarr.

Mupparna

Uppfostran är en komplicerad sak, men vi kan inte ha misslyckats helt. Av min äldsta dotter fick jag nämligen denna käcka box:

Jag har länge saknat "Muppet show" och tyckt att det var en gåta att inte denna klassiska TV-serie har gått i repris. Nå, nu tror jag inte man bör sluka avsnitt efter avsnitt under en helkväll. Ett avsnitt åt gången känns lagom. En del inslag känns inte så väl genomförda som många andra. Men det samma kan ju påstås om t.ex. "Monty Python's Flying Circus". En del av de sketcherna var ju totalt poänglösa och rent ut sagt usla - medan andra var briljanta, geniala och aldrig överträffade.

Hemsidan känns som en besvikelse - så den hoppar jag över här. Däremot vill jag tipsa om informationen hos IMDb och hos Wikipedia. Det är kul att återse dessa figurer. De känns som gamla goda vänner. Ett särskilt gott öga har jag till Fozzie Bear och till de två gamla gnällgubbarna på balkongen - Waldorf och Statler. Det är antagligen de tre karaktärerna jag har mest släktskap med.

Måndag, måndag

Never mind The Boomtown Rats... Dagens låt blir den här. Det är bara synd att publiken applåderade för tidigt. De kände inte igen en snygg konstpaus. Och tyvärr slutar videon abrupt.

En pubrock-platta

Det är 30 år sedan i år. Sedan den här plattan kom ut, alltså. Den här musiken funkar än. Förakta icke s.k. pubrock. OK, om du söker djupsinnigheter så kammar du noll. Men om du vill ha en platta med musik som får dig att skaka loss, så bör detta vara något för dig:

Jag gillade Dr Feelgood som de lät vid mitten av 70-talet. Låttitlarna säger en hel del om vad man kan vänta sig: "I thought I had it made", "That's it, I quit", "As long as the price is right" och "60 minutes of your love" är ganska talande. Omslaget är också ganska tydligt: "Vi gillar att gå på puben för att svepa några öl, kanske lite whisky och så möjligen spela lite flipper." Men jag är inte alldeles säker på att amg har rätt i det här påståendet: "Dr. Feelgood was the ultimate working band." Jag får nog anledning att blogga mera om det vid ett annat tillfälle.

Rasande klint

Så här såg det ut vid Møns klint den 25 juli 1978 (Mina kort):

Så här ser det ut nu.

Söndag morgon

Söndag morgon med Lou och de andra - texten här.

I dag dissar jag...

Elin Lanto... Vad är det med folk? Varför har man så dålig smak? Elin Lanto låter ju som en s.k. bebis. Hon får Amy Diamond att låta kolossalt erfaren och världsvan.

Kroppen har sina skäl

För ett par år sedan hade jag några lösa funderingar på att bli massör eller massageterapeut. Det närmaste jag kom i de planerna var väl att kolla Axelsons och Kroppsterapiskolan. Jag insåg dock ganska snabbt att jag inte hade tillräckligt god ekonomi för att gå en sådan utbildning. Då och då kan jag i alla fall gå tillbaka till den här boken och drömma om ett annat jobb:

Thérèse Bertherat är inspirationskällan par préférence bakom Antigympa. Och Bertherat fick i sin tur inspiration från gammal kinesisk kunskap om akupunktur, från Wilhelm Reichs teori om kroppens pansar och från Françoise Mézières' tankar om sambanden mellan hälsa och skönhet. Egentligen borde människokroppen se ut som en antik grekisk staty. Vi är ämnade att ha en sådan kropp, enligt Mézières. Men mycket av t.ex. sjukgymnastik har motsatt effekt. Citat: "Det är absolut nödvändigt att se kroppen som en helhet och behandla den som en sådan, genom att ta fasta inte på en mängd symtom utan på den enda orsaken till dess deformationer: den förkortning av hela den bakre muskulaturen som är den oundvikliga följden av kroppens dagliga rörelser." (s. 98f)

"Kroppen glömmer ingenting. I stela och sammandragna muskler, i smärtor i ryggen, benen, diafragman, ja till och med i ansiktet och könsdelarna avslöjar sig hela livshistorien (...)" kan vi läsa på denna boks baksida. I de banorna tänkte redan Reich. Bokens omslag föreställer en kvinna som ligger nästan i fosterställning. Enligt Reich var denna ställning den enda som "(...) tillåter fri cirkulation och orgasmens böljerörelse (...) denna mjuka ställning som bara är möjlig om man lossar pansaren (...)" (s. 134)

"Kroppen har sina skäl"... Ja, det kan t.ex. vara psykologiska anledningar till att man har en dålig hållning. Men, som undertiteln säger: man kan göra mycket själv åt sin situation. Och det kan man med fördel göra utan vanliga flåshurtiga gympapass.

Patti x 2

En röst och en gitarr är allt som behövs. Själv tycker jag att den här versionen är starkare än den här.

P J är smal men rockar fett

Tuff kvinna i vitt sjunger denna text.

Ett Vanhal-stycke

En gammal god vän till mig påstod en gång, att Mozart blev påverkad av Vanhal. Det förefaller inte otroligt, om man lyssnar på det här. Koppla av och njut i nio minuter.

Tom väntar på lördagen

Finns det en mera definitiv sångtext om en lördagkväll? Texten har du här. Ett live-framförande har du här.

The Commitments

Filmer om engelsk arbetarklass är alltid värda att se. En av de mest sevärda är "The Commitments" av Alan Parker. Denne Parker hade tidigare regisserat Pink Floyd-filmen "The wall" och skulle senare bl.a. göra "The life of David Gale".

Filmen "The Commitments" blev mest känd för sina musikaliska inslag och särskilt då Andrew Strongs sånginsatser. Jag var mera intresserad av de tre doa-doa-tjejerna, i synnerhet Maria Doyle Kennedy. Om man skall nämna en speciell låt ur denna film måste det nog bli "Mustang Sally" - för evigt förknippad med denna film.

En del tror nog, att "The Commitments" är regisserad av samme person som regisserade "The snapper" och "The van". Så är inte fallet. De båda filmerna hade Stephen Frears som regissör. Han har nu senast regisserat "The queen" med Helen Mirren.

Bussfundering

Ibland när jag åker buss åker en särskild tjej med. Hon har en speciell röst som antagligen alla lägger märke till. Dessutom har hon en cool stil och ser ganska fräck ut. Hon skulle kunna stå längst fram i ett rockband och dra åt sig all uppmärksamhet. Om hon kan sjunga eller spela något instrument, så skulle hon kunna bli ett svenskt svar på Patti Smith eller P. J. Harvey!

Nå, till saken: skall jag fråga henne om hon kan sjunga eller om hon spelar något instrument? Skall jag säga vad jag tänker? Risken är uppenbar: hon skulle inte tro att jag är klok. Hon skulle mycket väl kunna säga, att jag är sjuk i huv'et.

Rockader

I dag möblerade jag om radikalt i mitt arbetsrum. Det känns som ett helt nytt rum. Av en slump blev det nog rena feng shui-rummet. Det känns mycket välbalanserat och harmoniskt. Att vara inredningsarkitekt måste vara kriminellt trevligt.

Sedan är det en annan sak vad det tyder på... Elaka tungor säger att ommöbleringar är uttryck för missnöje med något - kanske t.o.m. apati och deppighet. Eller så här: om man inte kan påverka någonting annat, så kan man i alla fall flytta omkring saker och ting.

Fredag på hjärnan

Kolla in sångaren här. Han hade ett ganska personligt rörelseschema på scenen, kan man säga. Låten är f.ö. den kanske bästa låten om fredag.

Cypern sommaren 1981

Ser du hur varmt det var? Vi flög till Cypern sommaren 1981. När vi klev av planet var det som att få ett knockoutslag rätt i nyllet. Det var ungefär 40 grader hett i skuggan. (Mitt kort)

Luftkonditioneringen i hotellrummet var kaputt. Vi fick blöta ned frottéhanddukar och använda dem som lakan för att svalka oss på nätterna, liggande så nära balkongen som möjligt, givetvis med balkongdörren öppen. Och kackerlackorna fanns lite varstans. Jag såg en inne på toaletten en gång - den var stor som en gråsparv.

Det var trots allt en OK semester på två veckor - då. Mycket solande och badande blev det, plus ett par längre utflykter. Så värst många kulturella upplevelser blev det dock inte. Nu skulle jag inte vilja semestra på det viset. Jag kräver mera kultur numera.