Omedveten "quality time"

Det kanske är något fel på mig. Jag blir ofta nostalgisk av böcker om gamla tider. Jag föreställer mig, att mycket var bättre förr. Det kanske hade varit perfekt om allting hade fått vara som det var på slutet av 1950-talet? Kunde man inte ha stannat framstegståget där? Så kan jag känna när jag tittar i den här boken:

"Bankfolk, blåställ och butiksbiträden" har undertiteln "En fotografisk bildskatt från Stockholm 1890-1970" och är utgiven av Centrum för Näringslivshistoria och B. Wahlströms Bokförlag. Anders Gidlöf stod som redaktör och ansvarig för bildtexter och bildurval. I förordet får vi bl.a. veta, att Centrum för Näringslivshistoria "bevarar och presenterar världens största samling av dokument, bilder och föremål från näringslivet" (s. 5). Det låter så oerhört kaxigt, så det måste väl vara sant.

Kapitelrubrikerna avslöjar en hel del: "Telefoner, tvål och stearin", "Provkök, pilsner och tuggummi", "Neonljus, nöjesfält och mjölkbarer" etc. Boken är rena smörgåsbordet för en Stockholmsnostalgiker - men även spännande för en "lantis". När jag ser på en bild från augusti 1949 tagen utanför L M Ericssons fabrik vid Midsommarkransen, så kan jag inte låta bli att le. Bilden visar hur personalen som ren friskvård ägnar sig åt kulstötning och fotboll. "Idrottsplatsen byggdes bort på 1960-talet med P-platser och hus" (s. 13). Komiskt hur nytänkande en del tror att de är när de påstår att det är bra att satsa på frisk och välmående personal...

En annan tanke som etsar sig fast i min skalle, när jag bläddrar bland bilderna, är hur klassamhället är sig någorlunda likt. Det var dom där uppe och vi här nere. Så är det än i dag. Och värre blir det - se här. (Det verkar mer och mer troligt att det enda som kan skapa en större jämlikhet är att tvinga de giriga skurkarna bort från makten. Men det var inte det jag skulle blogga om nu.)

En tredje tanke som slår mig är att varje tid blir salig på sin fason. Man visste inte bättre. Det är nog tur många gånger att man inte kan se in i framtiden. Om man hade kunnat göra det, så skulle man nämligen sannolikt ofta tänka: "Men vad tusan är det jag håller på med?! Det här är ju hur irrationellt som helst! Om trettio år gör man det här på ett mycket smartare sätt. Varför skall jag hålla på och fjanta mig på detta vis?" Nej, varje ny generation lever i lycklig okunnighet. Varje generation tror sig veta bäst.

Men ändå... Jag kan inte slingra mig undan en gnagande misstanke om att en viss oskuld för alltid har gått förlorad. Jag tror, att man t.ex. i slutet på 1950-talet hade mycket av vad vi nu kallar "quality time" - men utan att man själv visste om att det var det man hade medan man hade det!