Tji insyn

I dag var vi ute på en bilrunda igen. Numera har jag alltid digitalkamera med mig. Jag vill leta upp motiv som inte alla andra ser. Jag passade på att ta denna bild. Här kan man säga att insyn inte är önskvärd:

Indoktrinering

Den öppnade ögonen likt rakbladet i Dalis och Buñuels surrealistiska kortfilm "Den andalusiska hunden". Göran Palms bok kom (i den här upplagan 1968) som en skoningslös kioskvältare. Vad var det Palm påstod? Ungefär detta: Sanningen var tillrättalagd. Vi blev itutade en massa saker som skulle hålla oss på mattan. Skolböckerna indoktrinerade ungdomarna, TV indoktrinerade arbetar- och medelklassen, dagspressen och nyhetskällorna lade grädde på moset. Följetonger, "Sound of music", "Forsytesagan" m.fl. företeelser skulle invagga oss i tron att det västerländska levnadssättet är det mest förträffliga och det kapitalistiska systemet det enda lyckobringande.

Vad har hänt sedan dess? Enligt min mening har denna indoktrinering inte minskat, utan snarare tvärtom ökat. Nu indoktrineras vi via ännu flera tidningar, ännu flera TV-kanaler o.s.v. Utbudet är inte mera internationellt - eller som det heter: "mångkulturellt". Inte heller belyses samma frågor ur flera perspektiv. Det blir bara ännu flera angloamerikanska TV-program etc. som förhärligar Västerlandet. Vi får inte någon ökad förståelse för t.ex. asiatisk eller afrikansk kultur, ty vi får nästan aldrig se några exempel på sådan. Varför skall det t.ex. vara så förb-t svårt att visa en indisk glad och livsbejakande sång- och dans-film? Nej, i stället blir vi proppade med "Morden i Midsomer" och annan vit, anglosaxisk smörja. Klyftorna ökar och vi blir bara ännu mera främmande inför människor med annan kulturell bakgrund. Snart tror vi t.ex., att alla araber är fanatiska islamister som när som helst kan bränna ner närmaste kyrka i vår hemstad.

Jag önskar starkt, att Göran Palm kunde skriva en aktualiserad upplaga av boken. Ingen annan verkar vara intresserad.

Med särade ben - och smart

Detta med porr... Det är inte lätt. Jag antar, att det är alldeles för lätt att döma ut all porr som destruktiv. Jag antar vidare, att det finns porr som produceras på jämlika villkor och där både mannen och kvinnan uppriktigt njuter av sina "aktiviteter" och där ingen av dem är med mot sin vilja. Jag kan inte få in i mitt huvud att porr rent generellt skulle vara så fruktansvärt skadligt.

Det här svaret är ganska intressant. Den här hemsidan är också ganska intressant. (Kom då ihåg att personen som står bakom hemsidan är medlem i Mensa - och alltså inte dum.)

Dagens bästa svar

- Om du var Gud för en enda dag, vad skulle du ändra på först?
- Skapa en gemensam religion.
Briljant svarat av Lill Lindfors i Aftonbladets söndagsbilaga.

Lite om en bortglömd grupp och lite om källkritik

Vissa blir världsberömda, vissa blir nästan bortglömda. Slumpen, ödet, tillfälligheter - vad gör skillnaden? "The Blues Project" var en grupp som kunde ha blivit mera berömda än både John Mayalls Bluesbreakers och Paul Butterfields Blues Band. Men så blev det inte. Och stundtals påminner den här musiken om Rolling Stones i början av deras karriär - som t.ex. den makalösa EP:n "Five by five".

Danny Kalb var en av frontfigurerna i bandet. Han sjöng och spelade gitarr - riktigt vasst. Al Kooper och Steve Katz var två andra av medlemmarna - de stack senare i väg och deltog i bildandet av "Blood, Sweat & Tears". Både Kalb och Kooper har anknytning till Bob Dylan. Al Kooper lämnade Blues Project-inspelningar för att i stället vara med på inspelningen av Dylans "Blonde on blonde". Och myten säger, att Dylan brukar träffa Danny Kalb varje år.

Vem minns nu "The Blues Project"? Redaktionen bakom den här boken gjorde det inte:
Däremot minns man gruppen i den här boken (som f.ö. blev mitt bokinköp nr 1000):
Men Sneums bok ("Bonniers rocklexikon") har rätt om medlemmarna i ABBA. Det har inte "NME book of rock 2". Där omnämns vår kära Fältskog som Anna Ulvaeus.

Vad lär vi oss av detta? Att inte lita på någon källa. Att dubbelkolla och trippelkolla och sedan bilda oss en egen uppfattning.

Roligt?

Den här filmen blev en mindre besvikelse. Det är evigheter sedan jag såg Mupparna senast. Mina förväntningar var högt ställda. Jag mindes "The Muppet Show" som ett mästerverk. Att nu se den här långfilmen blev ingen riktig hit. Jag är också beredd att ge den en trea.

Men det finns stunder då jag skrattar högt åt vissa skämt i denna film. Och det får mig att fundera på något annat. Vad är det som gör att jag finner engelsk och amerikansk humor roligast? Kan det bero på tillvänjning? Ärligt talat: hur många har sett en rolig tysk TV-serie? Eller en fransk? Eller en indisk? Eller en syriansk? Eller en iransk? Etc.

Finns de över huvud taget? Produceras de? Eller är det så, att det finns hur många som helst - men vi får aldrig kännedom om dem? Det här ger upphov till en annan bloggpost om indoktrinering. Mera om det senare.

Utan kilt, utan allting

Det är inte samma serie längre. Det har blivit rena rappakaljan. Det är typ "Åsa-Nisse i Skottland". Jag har totalt tappat intresset för denna serie - nu när varken Archie, Lexie eller Duncan är med längre. Det är som om "Dallas" skulle ha fortsatt utan JR, Bobby och Sue Ellen. Who cares?

Stolleprov

Ute på vägen igen... Det är mycket egendomligt att det inte händer flera olyckor i trafiken än vad det faktiskt gör. I dag körde vi en duktigt lång runda - och lade åter igen märke till en del underligheter.

På våra vägar kör det omkring fullt med tosingar. Där kör
tosingar som tror de är Sopranos i svarta Lexus, med ena handen på ratten och andra handen runt en mobiltelefon - och så en cigg i käften
tosingar som med sina skärmmössor tror att de är casanovor i BMW, med intelligensbefriad apmusik i de överdimensionerade bashögtalarna
tosingar som slickar mittlinjen
tosingar som alltid kör 70 km/tim, oavsett hastighetsgränserna
tosingar som alltid ligger c:a en meter bakom dig och aldrig skulle kunna undvika en krock om du plötsligt tvärbromsar
tosingar som aldrig blinkar när de svänger
tosingar som leker kamikazepiloter och kör om i kurviga backar där det är dubbla heldragna mittlinjer
tosingar som kör med husvagn eller släp i 110 km/tim
tosingar som saktar in en hel kilometer innan de skall svänga
etc. da capo, sine fine, in absurdum, ad infinitum.

Nollvision kan ju låta flott, men den kan aldrig bli mera än en vision, så länge det finns dårar på vägarna.

Dagens recept

Det är ett säkert kort. Det kan nog inte bli fel. Receptet läste vi första gången i "Köksalmanack" från 1980. På sidan 73 finns det: "Stigs seglarkotlett".

Man tager (för fyra personer):
4 fläskkotletter
smör/margarin
1½ - 2 dl tjock grädde
1½ - 2 dl tunn grädde
4 skivor smältost
2-3 msk paprikapulver
peppar och salt.

Stek kotletterna och minska värmen när de är väl genomstekta. Slå över grädden lite i sänder. Låt kotletterna puttra på svag värme i c:a 20 minuter.

Lägg på smältosten på kotletterna. När osten smälter strör du på paprikan, saltar och pepprar.

Serveras gärna med nykokt potatis. Rödvin eller öl till går bra, vilket som.

Tillägg till boken: Jag tror det var Tore Wretman som brukade påpeka att man bör ösa såsen över köttet så gott som hela tiden. Inget dumt råd.

Om du inte tycker detta är gott, så är det nog inte fel på receptet.

Marknad - mardröm

Tidigare i dag gjorde jag misstaget att besöka en marknad. Jag fattar inte varför jag gjorde det. Jag vet ju att jag blir deprimerad och misantropisk då.

Marknader är något av det värsta jag vet. De är som förstadier till helvetet. Här får du leta förtvivlat efter något vettigt och bra. Efter tusentals misslyckade försök så kanske du så småningom finner en sak som du tycker kan vara värd att köpa.

Här frodas smaklöshet och absurditet. Sida vid sida kan du hitta stånd som säljer usla fula livremmar och tantiga kitchiga broderier. Vid ett tredje stånd hittar du något konstigt new age-misch masch med doft av rökelse. Vid ett fjärde stånd halvligger det en kolossalt nonchalant figur, med piercingar och tatueringar både här och där, som säljer t-shirts och märken och dekaler som motsäger varandra: peacemärken, upp-och-nedvända pentagram, Bob Marley-dekaler m.m. i en aldrig sinande smaklös ström.

Den själsliga förvirringen på sådana marknader är total. Om det hade varit en enda person som varit ansvarig för hela marknaden, så hade den personen säkerligen haft multipla personligheter och varit färdig för tvångsomhändertagande på "psyket".

Jag blev bara tvungen att sticka därifrån och ta mig ett bad. Jag badade i samma vatten som de här:

och de här:
Genast blev jag på bättre humör.

Får ihop får

Under vår makalösa Skottlandsresa sommaren 2003 körde vi bl.a. runt på Skye. Där blev vi vittnen till ett skådespel med en gubbe, en flock får och ett par border collies.

Fascinerande att skåda. Utan hundarna hade fåraherden inte haft en chans att kunna leda fåren dit han ville ha dem. Border collies påstås ibland vara de smartaste av alla hundar. När jag såg det här blev jag beredd att hålla med.

Men det var en sak som gjorde mig irriterad. Den gamle mannen slog ett par av fåren onödigt hårt med en käpp. Det var nära att jag gick ner till gubben och ryckte käppen ifrån honom.

Un, deux, trois

Tillbaka till vykortsalbumet. Här ett franskt kort (utan copyright) som inte är "fräckt":

Med ett barn är fadern glad, med två blir han resignerad och med tre barn i famnen blir han desperat. Hur pass väl detta stämmer med verkligheten kan vara svårt att avgöra. Men - för att nu göra ett långt tankehopp - det där med penisavund har jag aldrig riktigt trott på. Varför skulle flickor ha det? Tids nog inser de ju, att de (normalt sett) kan föda barn. Och det, mina vänner, är något som män alltid har varit och alltid kommer att vara avundsjuka för.

Nå, åter till detta med flera barn. Mellanbarn påstår sig komma i kläm, yngstabarn hävdar att de blir bortglömda och äldstabarn skall styra och ställa över alla andra. Syskonlösa barn är bortskämda och odrägliga.

Själv är jag yngst bland enbart söner. Det har satt sina spår. Jag har bl.a. svårt att lita på auktoriteter och kaxiga figurer. Jag diggar s.a.s. att slå underifrån. Jag blir salig om jag kan platta till någon uppblåst besserwissrig djävel.

Rekordvarmt

Den här svenska sommaren måste gå till historien som en av de varmaste i mannaminne. Sommaren 1959 lär också ha varit rekordvarm - och det har jag svaga minnen av. Det blev många dagar på stranden då. Jag var en liten glött och stod i kö till glasskiosken. Det stod lättklädda tjejer i samma kö. De såg konstiga ut och måste komma från en annan planet. Fanns Puckstång redan då? Det går inte att bekräfta på GB:s hemsida. Tänk om de gör en glass som smakar Pucko. Skall den då heta Puckostång?

En övergång

Någon gång kanske jag gör en lista över otroligt snygga övergångar - från en låt till en annan. Just nu nöjer jag mig med att utse denna övergång till tidernas bästa:

Från "Polythene Pam" till "She came in through the bathroom window" på Beatles' makalösa album "Abbey Road". Sanslöst snyggt, så oerhört naturligt och självklart. Tjoff! Som en rökare upp i krysset. Jag blir f.ö. aldrig mätt på detta album.

Från källarhålet

Redan här anades mästaren. En ovanligt tunn bok för att komma från Fjodor. (Denna upplaga kom 1986. Originalet publicerades i en tidskrift 1864.) Men oj, vad den väger tungt. Ur texten på omslagets baksida knycker jag detta citat: "(...) rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare på i sina efterföljande mer uppmärksammade verk Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov". Och som han byggde vidare... De tre verken tillhör ju det yppersta toppskiktet i litteraturens världshistoria.

"Här går han för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja (...)"

Så här börjar detta lilla mästerverk: "Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. En frånstötande människa." - Klart man vill fortsätta läsa efter en sådan början.

"(...) jag är intelligentare än alla omkring mig" (s. 13) och "(...) alla okomplicerade handlingsmänniskor är handlingskraftiga just därför att de är trögtänkta och inskränkta" (s. 21) och "(...) ingen liknade mig och (...) jag liknade ingen" (s. 51) är några citat som jag tycker fångar lite av stämningen i denna bok.

Ulla Roseen formulerade sig bra i sitt efterord. Den här boken är "(...) en studie i ensamhet, osäkerhet och kärleksbrist" (s. 146). Huvudpersonen "(...) har 'så vant sig av vid livet' att när han möter det förmår han inte ta emot det (...)" (s. 146).

Boken är slutligen, i mitt tycke, en av de första betydelsefulla skildringarna av en outsider. (Om figuren Don Quijote skall räknas som en outsider, så måste förmodligen romanen om honom räknas som den första outsiderskildringen.)

Dostojevskij förde in djuppsykologin i skönlitteraturen. Tidigare hade man bara nafsat i skinnet. OK, Shakespeare och några andra mästare tog sig in under skinnet. Men Dostojevskij tog sig in i hjärnan! Efter "Brott och straff" är litteraturen inte längre sig lik.

Sega, dryga Blogger

Jag blir så trött på Blogger ibland. Nu har jag försökt att tanka hem en bild i hundra år. Inget händer. Bloody boring.

Datorflyttning

Vi blev bara tvungna att flytta på datorn. Nu testar jag att scannern fungerar. Den här gamla musmattan hänger med än:

Ordet "musmatta" kan ju annars vara lite ekivokt. Det kan leda tankarna till någon porrfilm från 70-talet, då det nästan var tropisk regnskog mellan kvinnors lägre extremiteter...

Pang i bygget blir ett pangbygge

Nej! Katastrof! Då kan jag ju inte resa dit och känna på plats hur själva grundidén till "Pang i bygget" uppstod. Riv upp beslutet! Låt hotellet vara i samma skick alltid!

Du kan lita på mig

Ha! Triumf! Min smak är inte helt kass. Minns du denna post?

OK, vad heter det rödvin som kommer på första plats i den här listan?

Lita på denna blogg!

Tillgänglig dator? Vet ej.

Nu har sonen flyttat hem igen - tillfälligt. Han skall bo i samma rum som hyser denna dator. Gissa om det blir bråk om tillgängligheten. Funderar på att införa en entimmesregel. Ingen får sitta vid datorn mera än en timme i sträck. Det blir tufft. Sonen kan nämligen sitta hela dagen framför datorn, med korta avbrott beroende på kroppsliga behov.

En våldsam historia

Det här är en riktigt bra film. Hans Wiklund gav den "en fet femma", men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig.

Filmen börjar med en makalöst lång tagning, som s.a.s. lägger an tonen. Denna scen kan leda tankarna till Antonioni och Kubrick. Mycket snyggt hantverk, med andra ord. Våldsscenerna är "rakt på", utan förskönande omskrivningar. De scenerna kan få dig att tänka på Tarantino. Och så finns det några väldigt "nära" scener, som t.ex. när frun besöker hjälten på sjukhus eller när mannen kommer hem i slutet av filmen. Det där är stor skådespelarkonst och förnämlig regi. Det kan få dig att tänka på Ingmar Bergman i hans bästa stunder. Och slutligen: Hitchcock kunde nog inte byggt upp spänningen bättre.

Ämnet är tacksamt för en thriller: hämnaren från det förgångna och hotad idyll. Och till sist eller kanske framför allt så är denna film en påminnelse om att upptrappat våld bara föder ännu mera våld. Läs gärna denna recension för mera synpunkter.

Amore

Musik för sentimentala obotliga romantiker:

Om du motvilligt gillar Julio Eglesias, så kan det här vara en platta för dig. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till Julio. Å ena sidan kan jag tycka att hans stil är alltför sliskig och alltför sockrad. Å andra sidan kan jag förstå att han har en viss attraktionskraft hos damerna.

Det här albumet är ungefär som "Julio Eglesias goes to the opera". Här finns bitar som jag aldrig hade hört talas om, men även klassiker som t.ex. "Besame mucho". Väldigt känslosamt, väldigt vackert. Långt från Van Morrison, långt från Bruce Springsteen, långt från mycket - men härligt på sitt sätt.

FN = Förlamade Nationerna

Vad gör FN åt den nu intensifierade krisen i Mellanöstern? Det har retat mig så många gånger: FN's handlingsförlamning. FN framstår mer och mer som en papperstiger. USA's president gör som han vill. FN bara tittar på. Ingen tar längre FN på allvar. Det blir aldrig någon fred i det området om inte FN först får respekt med sig.

Om nio månader?

Kan vi vänta oss en baby-boom om nio månader? Är det så att lusten till älskog nu är väldigt hög? Jag är skeptisk. Temperaturen är bevisligen hög, men är den inte lite väl hög för att man vill "tillverka kärlek", som engelsmännen uttrycker det? Allvarligt talat: man badar ju i svett så fort man gör en rörelse. Ett intensivt samlag skulle ju orsaka svettöversvämning redan efter ett par minuter. "Slippery when wet" får en annan betydelse.

Uppför dig ordentligt...

En lite udda sak hände i dag. Jag var på gränsen att plocka fram kameran och ta en bild på henne, men jag lät bli. Jag var också nära att gå tillbaka in i butiken och säga att hon hade ett väldigt charmigt leende som kan få vilken glass som helst att smälta, men jag lät bli det också.

Saken var att vi gick in i ett litet glasskafé och köpte var sin glass. När jag först klev in så möttes jag av ett underbart leende från en ung kvinna jag aldrig tidigare sett. Hur ofta träffar man på sådana expediter?! Hon var riktigt söt och avgjort lämplig som fotomodell. Expediter som ler mot varje kund, som om det vore fantastiskt trevligt att just den kunden kom in, är ju bara så go'a.

Varför gick jag då inte in igen och sade till att henne, att hon har ett fantastiskt leende? Tja, det passar sig väl inte. En gift man i min ålder skall inte tänka på sådant - eller? Hur skulle hon ha reagerat? Chansen att hon bara skulle ha känt sig smickrad och tacka för komplimangen är kanske liten. Risken är i stället att hon skulle ha kallat på någon annan expedit och hävdat att jag, gamle snuskgubben, försökte stöta på henne.

Det är inte lätt att visa uppskattning.

Är du hämmad, lille vän?

Tänk så många kommentarer det blev till den här artikeln... Kärt ämne. Nog tycker jag, att Rehbinder gör det alltför enkelt för sig. Hon är kanske ärkehedonist. Så länge man (tror att man) har kul och ingen (troligen) tar skada, så är allting OK i hennes enkla värld där alla vuxna är sååå förståndiga så och tar sååå mycket ansvar så. Att vara naken på en strand måste, enligt hennes sätt att resonera, leda till sex - där på stranden? Annars är man hämmad och har problem?

Suck. Man kan väl för tusan vara naken utan att tänka på sex hela tiden? Vitsen med nakenbad är inte att drömma om / hitta en ny sexpartner eller "göka" med den man redan har - där på stranden. Vitsen är att kunna bada och sola utan kläder. Punkt.

Skymning

Lång dags färd mot natt.

Var dag är en skatt.

Inget att smila åt

En film bättre osedd. Den stretar åt för många olika håll. Vad vill den? Man kan dock reta upp sig på Kirsten Dunst som spelar en förbannad satmara som sitter och skriver för en skoltidning och tror sig ha ordet i sin makt. Klyschorna duggar tätt i denna film. Man undrar vem den skall vara bra för. Vem är den tilltänkta publiken? Tonårstjejer? Och det sentimentala slutet är typiskt amerikanskt kladdigt - och alldeles "too much". Jag kan bara instämma med det mesta i den här recensionen ur Vujer.

När jag tänker på det... Har Julia Roberts någonsin spelat i en riktigt bra film? Tror inte det.

Gungeligung

Första regniga dagen på länge. Vi körde en runda med bilen. Hamnade vid en insjö. Sam omkring lite i 23-gradigt vatten. Härligt!

En solig dag hade här varit fullt med liv. Nu var gungorna tomma och stilla:

Man skulle kunna tro att sommaren är slut. Frukta icke. Det här är bara en kort formsvacka.

Dagens låt

Dagens låt får bli Ulf Lundells "Hon" (från Club Zebra). Ibland kan man sannerligen undra vad kvinnor ser hos vissa män. "Vad gör hon med honom där?". En så'n nolla, ett så'nt stolpskott, en så'n neanderthalare? Hur tänkte hon? Med reptilhjärnan?

Naken

I dag har jag solat och badat såsom jag föddes: utan en tråd på kroppen. Hustrun var på sta'n med en väninna och barnen var hemma själva. Jag stack iväg (med hustruns medgivande, hm) till ett av de nakenbad som min fru och jag brukade besöka förr i tiden, innan vi fick barnen. Om Nära-Döden-Upplevelser förkortas NDU, så kan detta nakenbadande förkortas NHU: Nära-Himlen-Upplevelse.

Annica Tiger och Monica Rolfner har tidigare bloggat om detta. De var närmast lyriska inför detta fenomen. Och visst är det något visst.

Det är gudomligt skönt att låta solens strålar komma åt nästan varenda kvadratcentimeter på huden. Det är lika gudomligt skönt att kliva i vattnet utan något plagg i vägen och sedan simma omkring med könsorganen hängande och svängande lösa och lediga.

Men det kan ha sina sidor när man är man. Det kan ju finnas vackra kvinnor på samma ställe - även de helt nakna. Man kan bli förvånad över hur vackra vissa kvinnor blir när kläderna åker av. Har de sedan solat hela kroppen tidigare, så blir de ännu vackrare. Det är onekligen vackert med en kropp som är solbränd överallt. Och det är här som en skillnad mellan könen gör sig påmind. Vi män måste ibland tackla våra känslor - på ett sätt som kvinnor inte behöver. Petter Niklas kan pocka på uppmärksamhet, sticka upp sitt fula tryne och vilja visa sig på styva linan, kanske t.o.m. begära resning i målet. Det får icke ske.

Det finns vissa tysta överenskommelser på ett nakenbad. En sådan är att mannen aldrig får visa sin femte lem i erigerat tillstånd. Skulle detta trots allt hända, så måste mannen dölja det - t.ex. genom att lägga sig på magen. Många solbrända mansryggar blir det...

På tal om rygg: det fanns en man på samma strand som påminde om en silverrygg, d.v.s. en bergsgorillahanne. Han verkade måttligt intresserad av att sola och bada. Han ville nog hellre "sätta på" damen som var i hans sällskap. Deras vistelse på stranden blev inte långvarig. De åkte väl iväg någonstans för att stilla hans lustar.

En annan iakttagelse: Ett par hade valt en plats lite för sig själva. De bredde ut sina badlakan och klädde av sig allt. När de hade hunnit bada en gång och sola ett litet tag, så kom en ensam blekfis till man och valde sin plats kloss inpå nämnda par. Han hade nästan en fotbollsplan ledig, men han skulle prompt lägga sig just där! Jag såg att kvinnan reagerade. Hon misstänkte säkert, att han valde den platsen enbart för att kunna göra en liten studie av hennes underliv. Det var inte konstigt att paret sedan gick därifrån och badade, för att sedan sola på en brygga i stället.

Nå, ytterligare en intressant sak med nakenbad är jämlikheten. Här accepteras alla. Tjocka och spinkiga, bleka och solbrända, plattbröstade och storbystade, klent utrustade och välhängda, funktionshindrade och elitidrottare, direktörer och springschasar - spelar ingen roll. Här är alla lika - nakna.

A souvenir of Islay

Vanliga souvenirer, som t.ex. pyttesmå skulpturer eller diverse krims-krams som turister brukar bli pålurade, är inget för mig. Då gillar jag mycket bättre att köpa med mig hem ett klädesplagg som minne. Det här är en detalj ur en tröja som jag köpte när jag var i - ja, gissa det.

Du köper inte en sådan tröja i närmaste H&M-butik. Det är lite fräckt. Alla vill väl någon gång få "sticka ut" lite? Hur som helst: när jag ser denna tröja eller bär den på mig, så kan jag genast känna mig förflyttad tillbaka i tid och rum. Jag bugar mig mera för Bowmore.

"Eliminering"

Det finns färre poster i dag än i går på denna blogg. Jag har rensat i arkivet. Sådan är jag. Känn dig alltså aldrig trygg med denna blogg. Ha den därför alltid under uppsikt.

Dyrt skräp - och billigt men bra

I en tidigare post skrev jag om ett partytält, som man kan påstå inte var lämpat för sitt ändamål. Det hade knappt använts vid ett enda party (Vad nu det är för något... Kan en festlig måltid för några medelålders par räknas som party?), men det hade stått utomhus en säsong. Det hade utsatts för lite vind, en del solsken och en aning regn. Det skulle det inte ha gjort. Enligt expediten i den enligt egen utsago påstått duktiga affären skulle partytältet inte stå ute om det a) regnade b) blåste eller c) var soligt. Läs gärna förra meningen en gång till. Låt detta sjunka in. Denna duktiga affär kan ju inte sälja skräp, eller? Men är inte just detta skräp? Ett partytält som helst skall stå inomhus? Nå. Så småningom, efter diverse strul, gick reklamationen igenom.

Till saken hör, att ett annat partytält som hade inköpts för knappt halva priset i någon simpel bensinmack höll i fem säsonger. Det blev ändå utsatt för berusade ungdomars framfart m.m.

Med förenade krafter

Jag vet inte om jag har någon allvarlig störning, men jag tycker att "Allsång på Skansen" är rätt OK. Jag gillar när generationsklyftor överbryggas - när gamla och unga enas i t.ex. allsång. En gång nämnde jag denna min svaghet för en kultursnobb och jag menade, att det vore rätt så käckt om "Allsång på Skansen"-konceptet kunde överföras till några flera fenomen. Han höll inte med. Han tyckte väl att jag var alltför populistisk, publikfriande och inställsam. Vad är det med vissa kultursnobbar som gör att de vill ha så lite som möjligt med vanligt folk att göra? Varför vill de inte överbrygga klyftor?

Astrud väntar

Det här albumet köpte jag, till en summa som motsvarar c:a hundra svenska kronor, i en mycket välsorterad skivaffär i Gdynia:

Det är visserligen att bra urval låtar, med "Manhã de Carnival", "Corcovado (Quiet nights of quiet stars)", "The shadow of your smile" m.fl. Men, ack, ack. Att ge ut en sådan här samling utan att ta med "The girl from Ipanema"? Hur tänkte man då? Att det inte är en låt för "lovers"?

En sak till: Urvalet verkar vara gjort 2003. Hur kan man då ha missat Astruds svindlande vackra tolkning av "I will wait for you" - ledmotivet till filmen "Paraplyerna i Cherbourg"? Den melodin och den texten kunde i en annan värld ha varit skrivna direkt för Astrud Gilberto. Så klockrent är det. (Smakprov här.)

Och en sak till: Hur pass bra klarar sig en film eller en låt utan varandra? Jag förknippar "I will wait for you" så oerhört starkt med filmen, så jag undrar om det skulle ha blivit en helt annan film utan den låten. Och omvänt: skulle melodin falla platt till marken utan stöd av minnena från filmen? Jag vet inte. Men jag är säker på, att här handlar det om något av tidernas bästa soundtrack.

Austen + Ehle + Firth = magi

Det här måste vara en av alla tiders bästa TV-serier, alla kategorier:

Jane Austen kunde som ingen annan göra stor dramatik av tebjudningar, baler, promenader och fåtöljsamtal. Här var hon lika bra som de stora klassikerna Balzac, Flaubert, Zola, Tolstoj m.fl. Här kunde hon ge svenska storheter som t.ex. Strindberg och Lagerlöf en match.

Och så kom denna engelska TV-serie som antagligen var det bästa som hänt engelsk TV sedan "En förlorad värld"/"Brideshead revisited". Jennifer Ehle i sitt livs roll(?), alldeles strålande som miss Elizabeth Bennet och Colin Firth alldeles briljant som mr Fitzwilliam Darcy. Historien om hur de båda först tycks förakta varandra men så småningom - efter många svindlande turer - blir djupt förälskade i varandra är oemotståndlig.

Ah, det är så typiskt engelskt när det är som bäst. De små detaljernas finess. De förfinade samtalens delikatess. De vackra naturscenerna. Det långsamma lugna tempot som aldrig blir långtråkigt. Etc. Allt som vi är vana vid att förknippa med engelska klassiker finns här. Njut!

Den nya filmatiseringen, då - med andra skådespelare? Den vill jag inte se. Låt mig behålla denna version obefläckad i mitt inre.

Fräck och frispråkig - och tänkvärd

Dagens länktips: Hans Lindströms hemsida.

Visst, man kan tycka att han går över gränsen ibland, men det är befriande med ett sådant temperament - mitt i all tråkig main stream korrekthet. En del serier är så träffsäkra, att de inte går att överträffa oavsett form. Blogg, kolumn, krönika, essä - you name it. Hans Lindströms serier överträffar, då och då, dem alla.

Polen - några intryck. 5

Det spelar ingen roll. Om det är något cirkulerande hemmavid, på Liseberg eller på Gröna Lund eller var som helst. Det spelar ingen roll. Nöjesfält är ingenting för mig. Jag inser inte vad som är nöjet. Hur kul ser det här ut?

Och så denna musik överallt... När vi gick ut och åt sista kvällen före hemresan, så spelade någon självgod musiker nå't olidligt skval på ett torg intill. Det var nästan helvetiskt för mig med min tinnitus, men vi hade bestämt oss för att äta på just denna restaurang, så ingen musikterrorist fick stoppa oss. Jag stoppade däremot in en bit av en servett i mitt någorlunda friska öra, så jag skonade åtminstone det.

Vad är det som gör, att det uppfattas som OK att en halvdassig musiker tillåts lägga beslag på etern på det sättet? Varför skall man bara behöva finna sig i att bli bombarderad av oljud? Varför tas det bara för givet att man skall bli glad och upplivad av en tönt utan självkritik?

Polen - några intryck. 4

Polen har också vackra sandstränder. Vattnet blir inte så varmt som i Medelhavet, men "Det är skönt när man väl har doppat sig".

Här finns också vandrande sanddyner - ett fenomen som man f.ö. även kan se vid Skagen.

Polen - några intryck. 3

Sett i Gdynia:
Kan någon hjälpa mig med översättning?

Polen - några intryck. 2

När man säger Polen, så tänker kanske många "Fattigt, förtryck, trist, grått och eländigt". Det är delvis sant. Men polska landsbygden är vacker, med sina böljande sädesfält, sina vackra sandstränder m.m. Vägnätet är dock knappt godkänt. Kanske NCC och Skanska hjälper till att rusta upp? Jag såg nämligen deras logotyper på olika ställen och vid ett vägarbete gick det omkring en massa gubbar med Skanskas "logga" på ryggen. Skyltningen längs med vägarna är också ganska kass, vilket gör bilkörningen till något av ett hasardspel - om man inte har en riktigt bra karta. Många hus är visserligen gråa och ser 20-tals-fattigt trista ut, men det pågår en massa jobb med bygge av nya och färgglada hus.

Längs ett promenadstråk med olika säljställen fastnade min blick på den här tjejen nedan. Kanske affärerna inte gick så bra? De här försäljarna tycks i alla fall ha ett väldigt tålamod. De riggar upp ståndet tidigt på förmiddagen och så sitter de där minst till solens nedgång. Inte kan förtjänsten bli så strålande - med de priserna.

Priserna var ofta otroligt låga. Man kan t.ex. äta en god lunch (med en stort tilltagen portion) för ungefär halva priset mot här hemma i Sverige. Men alla köpcentra är inte så billiga. I Gdynia var H&M och KappAhl m.fl. nästan lika dyra som här.

När jag var inne i komplexet nedan, så kunde jag inte riktigt fatta att jag var i Polen. Jag hade inte väntat mig sådan kommers. Här finns alltså köpcentra så gigantiska att de får många svenska köpcentra att framstå som små nybörjare som försöker komma sig upp. Här finns butiker som säljer hemelektronik och vitvaror så att de kan göra Onoff och SIBA m.fl. gröna av avund. Plattskärm efter plattskärm, sida vid sida, i oändliga rader. Etc.

Så här kunde det se ut utanför ett annat gigantiskt varuhus - och McDonalds är granne:
Polen vill vara med och spela i EU-ligan.

Polen - några intryck. 1

Vi åkte till Polen. När jag innan jag gick på semester blev tillfrågad om jag skulle resa någonstans på min semester, så svarade jag "Polen". Ingen sade "Nej, men - vad kul!" Det kändes som om jag skulle åka till en utmobbad soptipp eller nå't. Och den reaktionen kunde komma från folk som tidigare hade hyllat öststaterna. Vad tror folk egentligen om Polen?

Vilka bilder skapar man sig? Vad är fördomar, vad är fakta? Själv hade jag inte många förutfattade meningar före resan. Jag visste väl så pass mycket att folket har levt under olika sorters förtryck genom historien. Jag hade också en viss aning om att religionen betyder en hel del för befolkningen.

Detta med folksjäl - finns det? Jag har levt hela livet i Sverige och vet ändå inte riktigt hur den svenska folksjälen är - om den finns. Ibland associerar jag till tysk metodisk noggrannhet, ibland till mygel och Schlaraffenland. Om det finns en svensk folksjäl, så är den kanske schizoid.

Jag tror, att Polen söker sin själ. Jag tror samtidigt, att Polen har klarat sig genom alla motgångar mycket tack vare religionens starka ställning i landet. Aldrig tidigare har jag i något land mött så många människor på gatorna med ett kors i en kedja runt halsen. Den gamle påven var polack och en gång drog han en väldigt imponerande publik till en gudstjänst i sitt förra hemland: 2,5 miljoner människor slöt upp för att visa honom sin aktning. Och - glöm inte det - han var på Lech Walesas sida i kampen för polsk självständighet.

I Polen är det inte så vanligt att folk kan tala engelska. Vi besökte en turistinformationsbyrå där mannen bakom disken tydligen bara kunde polska. Engelska begrep han inte, inte heller tyska. Men "fish 'n chips" vet man vad det är. Vi turistade vid polska rivieran och gick omkring i badorten. Bilden ovan föreställer ett av de många försäljningsställena längs med de livligast frekventerade promenadstråken.

Gone south

En förklaring till min långa tystnad: Jag har varit bortrest och utan tillgång till internet. Mera om resan i morgon. Bara nu en liten "teaser": resan gick söderut, till en riviera. Det var glöttarnas tur att bestämma resans ändamål, så denna gång blev det mest sol och bad - plus lite "shopping".

Dagens i-landsproblem

Om det finns ett optimalt rätt sätt och ett visserligen bekvämt men dumt och felaktigt sätt att göra en sak på - varför skall man då undvika det rätta sättet? Jag syftar på detta med återvinningen av äggkartonger m.m. Om man t.ex. inte plattar till äggkartonger så att de nästan inte har någon tjocklek alls, så tar de ju onödigt stor plats i det kärl eller motsvarande som man har avsett för återvinning av pappersförpackningar. Det är likadant med många andra pappersförpackningar. Tänk bara på mjölkpaket. Det blir onödigt många körningar till återvinningsstationen om man inte plattar till äggkartonger, mjölkpaket m.m. ordentligt. Du som slarvar med det och kör bil stup i kvarten dit är alltså en miljöbov. Tänk på det nästa gång du är så förbannat slö eller nonchalant, så att du inte orkar platta till äggkartongen eller mjölkpaketet.

Utanför

Den 27 februari 1985 köpte jag den. Om huset skulle börja brinna, så skulle den här boken vara en av dem som jag skulle försöka rädda.

Jag har ända sedan långt, långt tillbaka i tiden varit fascinerad av det som här benämns "outsiderupplevelser". Vad är det som gör att vissa känner sig mera utanför än andra? Varför känner sig vissa personer avvikande? Varför blir några av dessa destruktiva kriminella och några andra konstruktiva uppfinnare?

Den här boken innehåller ett sådant där test som jag bara faller pladask för. Intelligenstest, kreativitetstest, personlighetstest - you name it. Jag vill prova allt i den vägen. Här finns 24 ja/nej-frågor kring en outsiderskala. Exempel? Fråga 18: "Har ni inåtvända, drömlika dagar när ni är långt bort från verkligheten och inte har lust att tala med människor eller syssla med någon utåtriktad verksamhet?" Med hjälp av dessa frågor kan man få en bild av hur pass mycket man själv är en outsider.

Denna bok vore knappt tänkbar utan Colin Wilsons "The outsider" (1963). Wilsons outsider beskrivs som "en sökare, som (...) ser saker som genomsnittsmänniskan inte ser (...) en 'stäppvarg', som förlorat den ursprungliga förankringen i verkligheten och 'vaknat till insikt om kaos'" (s. 52). Claes Janssen tolkar bl.a. hur detta förhållningssätt stämmer överens med att icke censurera sig själv.

Censurvänner förefaller ha en viss preferens för utåtvändhet, tanke, sinnesintryck och planering, medan outsiders har dito för inåtvändhet, känsla, intuition och improvisation (s. 144). Jag kan inte låta bli, att påpeka vissa likheter med skillnaderna mellan vänster och höger hjärnhalva.

Janssen har vidare en makalös förmåga att finna bra och relevanta citat för att belysa sina teser. Det här citatet av Erich Fromm gillar jag extra starkt: "En fri människa är med nödvändighet otrygg, en tänkande människa med nödvändighet osäker" (s. 251).

Integration, då? "Den ointegrerade outsiderupplevelsen har ett centrum av abnormitetsföreställningar - föreställningar om att man är en 'undantagsmänniska', föreställningar om 'bristande omtyckthet' (...) eller oklara, omedvetna föreställningar om att man är ett monster, en avart av människa, utlämnad liksom varulven åt en ovillkorlig ensamhet" (s. 258f). Den ointegrerade outsidern mår s.a.s. illa av sitt utanförskap. Den integrerade outsidern har s.a.s. funnit sig i sin lott. Inte vet jag, men nog vore det intressant att använda Janssens teorier på gärningsmannaprofiler vid t.ex. seriemord.

Vad man kan sakna i den här boken är flera analyser av outsiders inom skönlitteraturen och filmen. Raskolnikov i Dostojevskijs "Brott och straff" är en given kandidat för analys. Harry Haller i Hermann Hesses "Stäppvargen" en annan. Marlon Brandos karaktär i Bertoluccis film "Sista tangon i Paris" kan vara en tredje, samt Jack Nicholsons karaktär i Antonionis film "Yrke: reporter" kan bli en fjärde. Outsiderbegreppet är kolossalt intressant!

Zappa och stryka

Nu tar jag en paus i strykandet. En så'n dåre, tänker ni. Stryka i denna värme?! Ja, jag har inget val. Det finns massor med stryktvätt som bara måste strykas nästan omgående. Och medan jag stryker zappar jag.

Nu äntligen har det blivit lite ordning på de digitala sändningarna - men bara på den ena TV:n. Om vi vill ha bra digitala bilder på alla TV-apparaterna i huset, så måste vi till att börja med köpa nya antennsladdar. Men det är inte säkert att alla problem är ur världen i det läget. Vi måste antagligen även köpa till någon konstig grunka som skall förstärka signalerna. Kul! Tack så mycket, svenska riksdag, för detta omak som jag inte har bett om.

Snok

Äntligen satt den där - den förra posten. Det tog mer än en och en halv timme att få dit den. Ibland undrar man vad Blogger håller på med. Nå, nu till saken.

Jag har en kollega som lägger sin näsa i blöt. H*n blandar sig i samtal som h*n inte har med att göra, h*n snokar reda på saker som h*n inte bör veta etc. Ibland sitter h*n nära en skrivare som jag använder. Jag sitter i rummet intill och om h*n sitter intill skrivaren, så är h*n genast där och snokar: "Vad är detta för utskrift?" - och så, vips!, har h*n hunnit kolla utskriften innan jag har hunnit lämna mitt rum och nått fram till skrivaren för att ta hand om min utskrift. Så himla frustrerande och retfullt. Nästa gång h*n gör det, tror jag att jag skall säga: "Skaffa dig ett liv".

Ros i hamn

Om du 1. brukar följa denna blogg och 2. har extremt bra minne, så kommer du ihåg denna post.

Det har inte gått ett år ännu, men jag gitter inte vänta med uppdateringen. Rosen överlevde den hiskeliga vintern, som synes.

Italien ägde första halvlek

Om Tyskland vinner denna match, så finns det ingen rättvisa här i världen.

Jag säger bara: Forza Italia!
(Bilden tog jag i Rom, på väg till flygplatsen.)

Manlig intuition

Kom inte och säg att män saknar intuition. I dag hade jag ett väldigt "flyt" eller "flow" på jobbet. Det var gudomligt inspirerad improvisation. Jag liksom leddes av en osynlig hand. Jag tilltalades av en ljudlös röst. Jag jobbade som i trance. Intuitionen - eller vad? - styrde mig. Jag hade ingen egentlig plan uttänkt från början. Jag satte bara i gång och såg var jag hamnade. Och jag hamnade rätt. Allting gick min väg. Inget kunde gå fel. Jag jobbade med något handfast och konkret - äntligen. Resultatet blev dessutom väl synligt - som ett rött utropstecken i en djungel av gråa frågetecken - när arbetsdagen var slut.

Sådana dagar är guld värda. Nu spinner jag hela vägen till badet.

Aj, aj, kapten

Att Göran Persson ibland har sviktande omdöme är väl ingen nyhet. Men detta är en nyhet. Det är oroväckande om Thomas Bodström skulle få mera makt. Han är definitivt inte folklig. De gånger jag har sett honom - i någon TV-soffa - försvara något av alla sina "utspel" var inga trevliga upplevelser. Han gjorde ett mycket överlägset och besserwissrigt intryck. Han var inte ett uns ödmjuk. Han kunde ju aldrig ha gjort något fel, enligt honom själv. Om det uppfattades på det viset, så måste det ha varit fel på betraktaren - tycktes han mena. Han mästrar och brer ut sig och tilltalar sina opponenter som om de vore förståndshandikappade och förvirrade. Han avgudar sig själv och han älskar att höra sig själv tala men vill att alla andra skall hålla käften - ty de begriper ju ändå ingenting. Nej, jag tillhör absolut inte Bodström Fan Club.

Om två som är tillbaka - med en utvikning

I kväll blev det en nystart för Rose och Maloney. Jag gillar den serien. Det är mycket bra skådespel, bra foto, bra manus och bra tempo. De två huvudkaraktärerna är ett udda och omaka par, som mot många odds jobbar bra ihop. Nu t.o.m. bor de ihop - Rose har flyttat hem till Maloney tillfälligt. Rose är en anställd som många chefer skulle betrakta som ett "pain in the ass" och Maloney kanske upplever henne så när hon belägrar hans hem med hennes prylar. Jag kan inte låta bli att tycka om dem båda två. De kompletterar varandra väl.

Deras nye chef har jag däremot svårt för. Det kan bero på, att han i mina ögon verkar alltför säker på sig själv och alltför övertygad om att han kan förföra vilken kvinna som helst. Sådant har alltid retat mig ända sedan jag gick i den gamla realskolan (nuvarande åk 7-9). Jag hade då en klasskompis som högt och ljudligt berättade om sina erövringar. En gång sade han, att han hade "fiskat i lårviken" och att han hade "fått bottennapp". Jodå, han var välutrustad mellan benen (sådant lägger man märke till när man duschar efter gymnastiken) och det visste han om. Sådant ger självförtroende hos pojkar/män och ibland gör det dem odrägligt självgoda. I övrigt kan de vara analfabeter i allt möjligt, men gosse så stolta de är över sina Petter Niklas.

Aldrig mer som i Rwanda?

Nyss hemkommen från jobbet tog jag igen mig en stund framför TV:n. Ramlade över en dokumentärfilm om folkmordet i Rwanda. Så obegripligt fruktansvärt. Präster dödade församlingsbor, foster skars ut ur gravida kvinnor och klövs mitt itu, en tvåårings arm skivades som salami etc. Hur uppstår all denna ondska? Kan verkligen vem som helst under väldigt extrema förhållanden bete sig så?

Det kanske mest skrämmande med denna mardröm var FN:s totala handlingsförlamning. Säkerhetsrådet fattade inte vad som var på gång.

Vår mest kände fakir

En ganska adekvat beskrivning - denna i Wikipedia. Den kräver dock att man kompletterar med det här. Axel Wallengren var sannolikt ett geni, delvis påminnande om ett annat geni - Oskar Andersson.

Den här boken kom ut som Delfinbok 1961 och var försedd med ett förord av Tage Nilsson. Povel Ramel och Pekka Langer är två som enligt förordet har påverkats av vår fakir. Här handlar det om "crazy" humor. Det leder tankarna till bröderna Marx, tidningen MAD och Lasse O'Månssons "Hjälp!".
Kanske mest känd är hans ABC, där vi bl.a. finner
"Ammor kallas unga mammor,
som på landet varit flammor" och
"Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift".

Berömda är också en del sens moraler tillhörande hans sedolärande berättelser, som t.ex.
"Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok."

En annan kul grej ur "En var sin egen professor eller Allt mänskligt vetande i sammandrag" är denna logiska kullerbytta: "Alla människor äro födda; elefanten föder levande ungar; alltså är elefantkalven en människa".

I "Lyckans lexikon eller Mannen och kvinnan - Kort belysning av allting" förefaller han påverkad av Luthers lilla katekes och Strindbergs katekes för underklassen när han t.ex. frågar och svarar sålunda:
"Vad är en mans första rättighet?
Att taga halvan.
Vad är en kvinnas första rättighet?
Att stava kvinna med q.
(...)
Vilket är mannens andra rättighet?
Att göra allt vad han vill.
Vilket är kvinnans andra rättighet?
Att göra allt vad mannen icke vill göra."

Ja, som du ser - han var inte helt okontroversiell. Han kunde troligen reta gallfeber på många. Hur som helst - han var en föregångare, som tyvärr dog alltför ung. Om han hade levat nu, så hade han nog varit en fullfjädrad bloggare med en aldrig sinande fantasi.

Allons enfants...

Konstigt fotbolls-VM, detta. Det känns som att alla lag är ungefär lika bra. Allt blir en jämngrå massa, utan spännande avvikelser. Jag vill se klasskillnader i VM, jag vill se ett lag leka med motståndarna likt katten leker med råttan, jag vill se överlägset spel på ena planhalvan.

I matchen mellan Brasilien och Frankrike blev jag i alla fall nöjd på en punkt. Jag fick se en överlägsen spelare. Han dominerade planen. Han gjorde geniala passningar, han "trixade med trasan" så att det var en fröjd att skåda, han var arenans Nurejev. Jag syftar så klart på Zidane. En sådan makalös individuell insats har jag inte sett sedan Maradonas makalösa ryck mot England i Mexico 1986. Skall det behöva dröja 20 år mellan sådana händelser?

Jag undrar, om det inte är just sådant vi vill se - hur mycket vi än är för jämlikhet annars. I spel har vi inte något emot att den ena utklassar den andra. Och vi vill se makalösa soloprestationer - även om det är ett lagspel.

Sakfel

Det är så störande - detta. Söker man på hallelujah och lyrics kombinerat, så blir detta första träffen hos Google. Så fel. Det är inte alls Jeff Buckley som har skrivit texten, vilket man kan förledas att tro. Texten är skriven av Leonard Cohen. Det kan du få bekräftat t.ex. här. Välj där "Hallelujah" förslagsvis från albumet "Cohen live".

Slutsats? Lita aldrig på förstaträffar. Internet är en icke tillförlitlig källa, full av sådana här sakfel.

Ledsen, fröken. Du fick inget napp.

Så löjliga de är - dessa SPAM. Nyss fick jag ytterligare ett så'nt där redundant meddelande. Jag slängde det givetvis oläst. Signaturen var Barbara Anne och hon var visst 23 år. Hon föreslog - i rubriken - "Let's screw our brains out". Nej, tack. Varför skulle jag vilja det? Jag vill ha kvar min hjärna.

Nedförsbacke

Det finns anledning att känna oro för landets framtid, om man tänker på slarv och okunnighet t.ex. inom högskola och journalistik. Jag har läst en oroväckande kria författad av en student vid en av alla dessa högskolor som snart finns i varenda håla. Den lilla uppsatsen på runt 300 ord var bemängd med syftningsfel, stavfel och förryckta meningsbyggnader.

Och vissa journalister - som ändå har skrivandet som yrke - kan även de stava fel, syfta fel och tänka fel. I morse läste jag en artikel där journalisten helt hade missuppfattat en persons namn. Jag menar: hur svårt kan det vara att få namnet rättstavat? Inte krävs det en miss Marple eller en Hercule Poirot för något så elementärt. I en annan artikel i en annan tidning hade journalisten helt missat poängen och snart sagt missuppfattat allting som h*n skulle rapportera om.

Mastermind

Nu har även lilla jag sett den här filmen. I mitt tycke har den fått alldeles för taskiga recensioner på sina håll. De hoppar vi över här. Mina förväntningar innan jag såg den var inte särskilt höga. Men jag fann mig snabbt t.ex. i att Krister Henriksson spelade Kurt Wallander. Kan han spela dåligt?

Jag blev också imponerad av berättartempot. Jag var faktiskt riktigt alert och nyfiken på vad som skulle hända det mesta av tiden (och det kan man inte säga om många svenska thrillers), trots att jag bl.a. omedelbart misstänkte att namnet på dörrens brevinkast var ett anagram.

Visst, det finns en del logiska luckor och storyn känns inte helt trovärdig, men jag är ändå beredd att ge den här filmen en stark trea. Det är skickligt hantverk i många stycken.

Det är två recensioner som jag snabbt hittade och vill instämma i: Den här från Erik Nilsson Ranta och den här från Monica Rolfner.