Astrud igen!

Jag fick den här som CD i julklapp:

Det blev som jag hade önskat mig. Egentligen ville jag ha detta album bara p.g.a. en enda låt: "I will wait for you". I filmen "Paraplyerna i Cherbourg" sjöngs den på franska. Jag har bloggat om detta tidigare här, här och här. Jag är tydligen lite besatt av den låten.

Nåväl, till saken: Astrud Gilberto hade ju en makalös röst. Ingen annan låter exakt likadant. På detta album är hon i sitt esse t.ex. när hon sjunger "Once upon a summertime", "A certain sadness", "So nice (Summer samba)" och - givetvis - "I will wait for you". I texten till albumet beskrivs hennes röst som "the sound of yearning innocence" och "the sound of hushed intimacy". Det är ingen dum beskrivning alls. Översatt till svenska blir det ungefär "ljudet av längtande oskuld" eller "ljudet av dämpad intimitet". Jag har letat efter exempel som troligen får er att förstå dessa poetiska beskrivningar. Jag bestämde mig för "How insensitive" ("Insensatez"). Tyvärr är det inga rörliga bilder, men rösten, rösten...

Lika som bär

Anita?
Astrud?

Astrud väntar

Det här albumet köpte jag, till en summa som motsvarar c:a hundra svenska kronor, i en mycket välsorterad skivaffär i Gdynia:

Det är visserligen att bra urval låtar, med "Manhã de Carnival", "Corcovado (Quiet nights of quiet stars)", "The shadow of your smile" m.fl. Men, ack, ack. Att ge ut en sådan här samling utan att ta med "The girl from Ipanema"? Hur tänkte man då? Att det inte är en låt för "lovers"?

En sak till: Urvalet verkar vara gjort 2003. Hur kan man då ha missat Astruds svindlande vackra tolkning av "I will wait for you" - ledmotivet till filmen "Paraplyerna i Cherbourg"? Den melodin och den texten kunde i en annan värld ha varit skrivna direkt för Astrud Gilberto. Så klockrent är det. (Smakprov här.)

Och en sak till: Hur pass bra klarar sig en film eller en låt utan varandra? Jag förknippar "I will wait for you" så oerhört starkt med filmen, så jag undrar om det skulle ha blivit en helt annan film utan den låten. Och omvänt: skulle melodin falla platt till marken utan stöd av minnena från filmen? Jag vet inte. Men jag är säker på, att här handlar det om något av tidernas bästa soundtrack.

Getz + Gilberto = Gudomligt

Så sköna lirare de var. Och som hon sjöng... När Stan Getz spelade tillsammans med João och Astrud Gilberto och Antonio Carlos Jobim uppstod magi. Bossa novan spred sig som en löpeld under 60-talets första år. Så småningom blev "bossan" något för smokingklädda gentlemän och fina damer med glitter och prål. Illa. "Nej, bossan trivs bäst i sin ursprungsversion: en inte alltför slipad sångare, en akustisk gitarr, en ståbas och ett par blygsamma vispar på trumsetet" (Citerat ur Eva Welanders essä "Bossa novan - ljummen vind omvandlad till musik" i DN, september 1995). Om man sedan lägger till saxofonspel av Stan Getz, så har man odödlig musik. Otaliga är de Getz-wannabes som har börjat spela saxofon och gett upp ganska snabbt. Ingen kunde nämligen spela som han. På något märkligt sätt fick han ett alldeles eget, gudomligt sound. Det sägs att "tricket" låg i hans rörblad, men han tog nog med sig hemligheten i graven. Den här CD'n är alldeles oumbärlig när det gäller att dokumentera Getz' spel:

Här finns låtar som "Corcovado" ("Quiet nights and quiet stars"), "Desafinado", "The girl from Ipanema", "One note samba", "O grande amor" och "How insensitive" (Men låt er inte luras - texten är på portugisiska: Insensatez. Någonstans finns den insjungen med engelsk text, men jag hittar inte den versionen nu. Hur som helst: låten är obeskrivligt vacker och kan få en armerad bunker att spricka av rörelse.)

Men om man är ett Getz & Gilberto-fan, så bör man även ha dubbeln nedan, ty den innehåller sådana godbitar som "The shadow of your smile", "Agua de beber", "Light my fire" och den oemotståndliga gulligheten "You didn't have to be so nice", där Astrud sjunger tillsammans med liten dotter:

Men detta räcker inte till för att få en någorlunda heltäckande bild av de makalösa "vibbar" som uppstod när Getz spelade latinamerikanskt. Man behöver även denna platta, med låtar som "Manhã de carnaval", "Menina flor" och "Sambalero":

Ingen skivsamling är komplett utan bossa nova med Getz & Gilberto. Så är det bara.

(Slutligen kan man bara stilla undra hur många barn som har skapats efter en lyssning till exempelvis "The girl from Ipanema". Så ljuvligt sensuell och förförisk är ju denna musik.)